Om fjärrkontrollsmisstaget

Trots att jag undervisat och presenterat forskning i över 30 år gör jag fortfarande om samma misstag. Jag pratar om "fjärrkontrollmisstaget". "Fjärrkontrollsmisstaget?", undrar ni. Jag ska förklara. I en bok jag läste om forskningskommunikation visade ett experiment att personer som får lära sig att använda en fjärrkontroll underskattade tiden det tog för andra att lära sig samma sak. I experimentet fick deltagarna först lära sig att använda fjärrkontrollen och det tog kanske 20 minuter innan de behärskade manicken. Men när de uppskattade hur lång tid det skulle ta för andra att lära sig samma sak trodde de att andra skulle lära sig på kortare tid, typ 10 minuter. Det det är fjärrkontrollsmisstaget, att vi överskattar vad andra kan och klarar av eftersom vi själva har kunskapen och kompetensen. Vi tror att andra kan det vi kan. Men så är det inte. De som lyssnar är visserligen oftast (minst) lika smarta som oss själva, men har inte exakt samma kunskaper.

Information fatigue

Fjärrkontrollsmisstaget tar sig olika uttryck. Ett är att ens presentationer - om man ger dem flera gånger - blir kortare och kortare. Rent konkret handlar det om att föreläsaren kan innehållet så bra och därför skalar bort information som känns överflödig. Hen har tröttnat på att berätta om det som föreläsaren själv uppfattar som självklarheter. En sorts informationtrötthet eller information fatigue om man så vill. Men de som lyssnar ser presentationen för första gången och för dem är allt helt nytt och de hade verkligen behövt de där extra bilderna med förklaringar som föreläsaren själv tröttnat på att berätta om. 

Information overload

Den andra varianten är informationsöverskott, att vi tar med alldeles för mycket information. Vi kan ju det vi pratar om så bra och tycker våra nya resultat är väldigt spänannde. Powerpointbilderna fylls med en massa information och resultaten bara swischar förbi i hög takt. Stackarna som lyssnar har ingen chans att hänga med. De kämpar febrilt med att läsa de första raderna och förstå bilden som finns med som illustration när föreläsaren snabbt går över till nästa bild.
 

"Det kan aldrig bli för enkelt"

En kollega sa en gång till mig gällande föreläsningar: "Det kan aldrig bli för enkelt". Jag insåg och inser att han givetvis hade rätt. Men allt för ofta hamnar jag i den sämsta av två världar - även om jag uppfattar mig som en ganska god föreläsare - att jag i vissa avseenden inte ger tillräcklig information eftersom jag tröttnat på att berätta om vissa saker och på något märkligt sätt tror att de som lyssnar kan det jag kan. Men samtidigt överlastar jag andra bilder med en massa resultat från mina undersökningar så det går runt i huvudet på dem som lyssnar. Så både för lite information om grundläggande saker och för mycket information om det jag vill berätta om. 

Pedagogens ständig kamp

Pedagogens liv är med andra ord en ständig kamp. Att hitta rätt nivå på det man berättar om, så att de som lyssnar får tillräcklig information för att hänga med och samtidigt inte drunknar i siffror och andra empiriska resultat. Att upprepa, säga samma sak på flera olika sätt brukar vara en bra strategi och handen på hjärtat är det ju alldeles för ofta som studenter och andra som lyssnat räckt upp handen och verkar ha missförstått viktiga delar av det man berättat. Så minns: det kan aldrig bli för enkelt.  

Den som vill läsa mer om det här - och andra pedagogiska utmaningar - kan läsa Marie Demkers och min bok Att kommunicera vetenskap som kom ut förra året.