Bengt Johansson

Igår blev då Magdalena Andersson statsminister till slut. Förra onsdagen var det milt sagt turbulent med upprörda känslor där angreppen haglade, allt för att skjuta ifrån sig ansvar. Till och med talmannen tappade det och pekade ut Miljöpartiet som ansvariga för situationen. Andra skällde på Centern eller Vänsterpartiet. Sossarna och Magdalena Andersson fick också sin släng av sleven. Om man inte var bekant med begreppet "blame-game" tidigare blev man det nu. Jag har svårt att uppröras över det som skett. Politik handlar ju både om sakfrågor men också om strategiska överväganden för att på kort eller lång sikt försöka maximera det egna inflytandet. Då politisk strategi utkämpas på flera olika arenor finns det intressanta dynamiker. Statsvetenskaplig forskning lyfter fram fyra arenor där givetvis grunden är väljararenan, att agera strategiskt för att öka väljarstödet. Men det finns också den parlamentariska arenan, där partierna försöker hitta stöd i riksdagen för sin politik.

Idag pratade jag på konferensen Krissamverkan Västra Götalands som anordnas av Länsstyrelsen i Västra Götalands. Min presentation handlade om samhällsförtroende och kriskommunikation, med titeln "Trust me and thou shall be saved". Det kom många intressanta frågor från åhörarna och jag fick mycket att fundera på.  Huvudbudskapet var att förtroende har starka band till hur människor agerar under kriser, vilket knappast är en hemlighet. De som litar på samhällsinstitutioner är mer benägna att följa råd, vaccinera sig och rent allmänt göra det som myndigheterna säger. Mest på gott, men det förutsätter givetvis att myndigheternas information är korrekt. Annars är ju förtroendet faktiskt skadligt. Men visst, ett ett gott råd till att krishanterare är att bygga upp ett starkt förtroende eftersom det är en central tillgång under en kris. Har människor förtroende för dig så lyssnar de. Men vad är egentligen förtroende? Begreppet används ju titt som tätt av forskare, men även i den all

En inte oväsentlig del av politisk retorik handlar om kritisera motståndarna. Det kan göras på många sätt, allt ifrån att sakargument kring ideologi och sakfrågor till mer eller mindre tarvliga personliga påhopp. En form av politisk retorik är att vara hånfull, kanske om att motståndarens politik är "verklighetsfrånvänd" eller att kandidaterna har personliga brister, inte minst intellektuella sådana. På sociala medier är sådan retorik kanske allra mest framträdande, men även inom politisk underhållning och satir är hånet en vanlig retorisk strategi. På Kristdemokraternas riksting i helgen var partiledaren Ebba Busch kritik av Miljöpartiet ett exempel på en sådan retorik, eller åtminstone tolkade rubrikmakarna på SVT det som sådant. Lamporna släcktes och det enda ljuset var en ficklampa som Ebba Busch lyste upp sitt eget ansikte med. Hon berättade att vindkraftverken hade slutat snurra på grund bristande vind och viskandes som om hon berättade en spökhistoria attackerade den k

Det börjar bli en del liveframträdanden nu, vilket är betydligt roligare än att prata framför en skärm på hemmakontoret. Under förra veckan var jag på min första jobbresa till Stockholm sedan oktober 2020. Kändes nästan som att resa utomlands.  I Stockholm hade jag förmånen att få delta i en panel och hålla föredrag på PUBLIKOM ute på Nackastrand. Jag fick prata med många intressanta människor och hade överlag fina dagar. Tyvärr kunde jag inte delta på galamiddagen på Berns. Det svider lite. Den som vill kolla på mitt fördrag kan klicka på länken nedan. Jag pratade i ca en halvtimma om de lärdomar om kriskommunikation som jag gjort under pandemin - stora och små. Min 10-bästa-lista är en levande lista och om ett halvår har den kanske 15 eller 20 punkter. Eller också har jag kanske kondenserat ner den till 7. Vad vet jag.  Kolla på föredraget HÄR .     

Omoralisk musik är på tapeten igen. Är själv ingen större fan av gangstarap, även om jag exponeras för den ibland då genren är populär hos vissa yngre segment i familjen. Debatten är inte ny och gangstarap är verkligen inte första gången upprörda röster hörs över kulturella uttryck. Vad som är god smak och vad som skadar ungdomen har skiftat. Dansbaneeländet och Nick Carterromaner gällde under första hälften av 1900-talet, senare blev det tecknade serier, TV och med tiden videovåld, hårdrock, dataspel och nu gangstarap. Var tid har sin moralpanik.  Debatten präglas som alltid av svårigheter att särskilja mellan olika dimensioner samt att hålla en principiell linje. För det handlar både om verkets eventuella konsekvenser och om verkets relation till konstnären.  Effekterna av konstnärliga verk (eller andra (populär)kulturella uttryck) är ofta föremål för debatt och handlar då om att de skadar eller hotar vad som uppfattas som centrala värden. Kort sagt, innehållet kan påverka motta