Bengt Johansson

Egentligen har jag redan skrivit om det här (se här ), men det förtjänar att upprepas. Det var ju en sak att informera om hur vi ska bete oss ifråga om social distansering när det var akut pandemiläge, när dödstalen steg och vi inte visst när smittan skulle avta.  Nu är läget ett annat. Men budskapet är detsamma från Folkhälsomyndigheten och andra ansvariga aktörer. Social distansering, tvätta händerna, arbeta hemma om du kan, stanna hemma vid symptom mm. Samma budskap, men ett nytt läge då relativt få just nu dör av covid-19 i Sverige och där kurvor, jämfört med många andra länder pekar åt rätt håll.  Kommunikativt är det en utmaning. För alla vet redan vad som gäller. Det finns ingen i Sverige som inte vet hur de ska agera under pandemin. Frågan är bara hur man får människor att det de redan vet. Det handlar inte om en kunskapsbrist och jag tror det därför är fel att se råden som dag efter dag pumpas ut som en fråga om att sprida kunskap. Det handlar om uppdatering, att se till att h

 På Irland pågår just nu Golf Gate, en politisk skandal där politiker deltagit på en golfklubbsmiddag brutit mot landets coronabestämmelser om social distansering. Flera politiker har redan avgått. Att (politiska) skandaler skulle dyka upp i spåren av corona var en lågoddsare. Faktum är att vi i Sverige sett några bubblare, såsom debatten om John Giesecke och hans relation till Folkhälsomyndigheten tidigare i våras. Men var så säker, det dyker säkert upp fler. Exemplen ovan är skandaler som ligger i linje med andra sorters skandaler. Golf gate är den sorten där politiker inte själva följer de regler de bestämt (som också är en form av privatmoraliska skandaler). Politiker som själva bryter mot lagar är tacksamma att skandalisera. De borde ju veta bättre! Sedan finns det ibland en extra dimension då det egna partiet står för en politisk linje som personen går emot (t ex Åsa Romsons båtfärg eller Laila Freivalds lägenhetsaffärer). Medietäckningen av Giesecke och relationen till den coro

För flera år sedan försökte jag och Britt Börjesson få SOM-institutet att uppdatera en tidsserie om allmänhetens syn på medieetik. Tyvärr hade vi inga pengar att betala frågorna med, så det blev inget den gången. Men vi kunde inte släppa tanken .  Frågorna handlade om namnpublicering i medierna och hade ställts av Britt och Lennart Weibull under 1990 -talet och början av det nya seklet. Både till allmänheten och till journalister. Frågorna det gällde handlade om olika nyheter (en bussolycka med barn bland dödsoffren, en mordmisstänkt , falskdeklarerande och rattfulla politiker/VD, idrottsutövare misstänkta för doping mm). Frågan var då om man tyckte medierna skulle publicera namn och bild på de inblandade. Vi visste att synen på medietik under 1990-talet gått mot en mer privat privatvärld och en mer offentlig offentlighet , dvs. att offentliga personer i högre grad borde få räkna med att deras namn och bild publiceras. Men okända människor bedömdes i allt mindre u

När jag forskade om lokala medier och lokal politik på 1990- ooch 2000-talet brukade jag då och då hålla föredrag för kommunpolitiker och tjänstemän. Jag ställde ofta frågan hur stor andel av de kommunala nyheterna i tidningen som var negativt vinklade. Det vanligaste svaret jag fick var någonstans mellan 70-80 procent. Politikernas och tjänstemännens uppfattning om mediernas bevakning av kommunen var med andra ord att det i stort sett bara fanns kritiska nyheter i tidningen. Inte konstigt att de inte gillade journalister, tänkte jag.  Problemet var bara att jag hade siffror på hur det såg ut i verkligheten. Jag hade ju gjort en massa innehållsanalyser av kommunala nyheter och visste hur stor andel av de lokala kommunnyheterna som var negativt vinklade. Den riktiga siffran var oftast runt 10 procent. Ibland kunde den under kriser och granskning komma upp till 25, kanske 30 procent. Hur ska man då förstå det här? Antagligen handlar det om den så kallade "fientliga medier fenomenet&

Jo, jag är sen sen på bollen. Men har haft semester och på bloggen tillåter jag mig ändå att vara både tvåa och trea på bollen. Men jag kunde från hängmattan konstatera att det var dags att debattera journalisters politiska åsikter igen. Eller snarare misstanken att journalisternas politiska åsikter avspeglas i journalistiken. Än en gång är det Näringslivets Mediainstitut som går ut med debattartikel, även om själva underlaget för rapporten är hämtat från en norsk undersökning. Resultaten visar det flera andra studier visat, att journalistkollektivet lutar vänsterut. Så långt inga konstigheter. Men som många - inklusive undertecknad - gång efter annan påpekat är det farligt att dra slutsatserna att partipolitiska åsikter hos journalisterna automatiskt skulle avspegla sig i nyhetsrapporteringen, precis som man ska vara försiktig med att dra direkta kopplingar mellan vilka som äger en dagstidning och hur nyheterna vinklas. Jag har skrivit om det här i boken 13 vassa frågor om journalisti