söndag 25 april 2021

Pandemins faser: Utvärderingarna

Utvärderingarna av COVID-19 pandemin pågår på många olika nivåer, både i Sverige och i andra delar av världen. Coronakommissionen arbetar på i Sverige och i flera andra nordiska länder har hela eller delar av pandemihanteringen utvärderats. Själv är har jag varit med och utvärderat hur Västra Götlandsregionen hanterat COVID-19 tillsammans med förvaltningsforskarna Björn Brorström och Gustaf Kastberg och de erfarna VGR-cheferna Anne-Marie Schaffrath och Ann Stokland Hagland. Dessutom ingår jag i gruppen som ser över hur kommuner i Västra Götaland klarat av pandemin, också det inom ramen för Kommunforskning i Väst.

Utvärderingarna sker från ett managmentperspektiv och mycket vi sett har fungerat bra, andra saker kunde kanske gått bättre. Under december månad 2020 läste vi självvärderingar från olika delar av regionens organisation och genomförde hearingar med företrädare för verksamheterna. Varje gång jag gör forskning/utvärdering med metoder som handlar om möten med människor händer det saker. På ett helt annat sätt än siffror och text dyker det upp tankar och funderingar i huvudet. Själv slogs jag av hur komplex verkligheten är för dem som ska besluta och styra i pandemin. Långt ifrån förenklade utspel på Twitter och ledarsidor. Man blir nästan överväldigad av kompetensen och hur man lyckas navigera i en svår situation.

Hur gick det då? Vi gav rapporten namnet "Godkänd, men med förbehåll", vilket innebär att vår slutsats är att regionen och dess verksamheter på det stora hela lyckats med sitt uppdrag i avvägning mellan olika krav. Men det klart. Det fanns ju saker som kunde gått bättre. Så är det alltid. Att det inte fanns en aktuell krishanteringsplan på plats är en sådan. En annan att man stängde ner delar av vården för mycket under våren 2020. Bristen på förståelse för kommunikationens roll i delar av organisationen var till en början något som också blev tydligt.

Något som slog mig är att regionen och dess verksamheter nästan agerade som en nyhetsredaktion gör vid stora nyhetshändelser. Det vill säga, fokus låg på uppgiften och att anpassa verksamheten för att hantera det som ligger framför en. Stort engagemang och flexibiliet. I början, innan rutiner satt sig fanns det dock både det ena och det andra som gnisslade och många saker som är strukturella problem i vardagen blir extremt tydliga när krisen slår till.

Men en kris kan också skapa saker som förbättarar organisationen. Arbetet med att hantera pandemin har skapat en större förståelse och kunskap om regionen och dess delar bland verksamheterna. Man har helt enkelt bättre koll på vad andra gör och känner sig också kanske lite mer som en del av en gemensam region. Frågan är bara hur erfarenheter som inskaffats tas till vara. Det är kanske en lika stor utmaning sett ur ett styrnings- och ledningsperspektiv som att hantera en pandemi. 

En sak som jag tänkt på under arbtetet är att politikerna var osynliga. Vill man raljera lite kan man säga att de satte på pengakranen och sedan höll sig undan (de var dock hela tiden noggrant informerade). Men hur går man tillbaka till det "naturliga" tillståndet för att bedriva verksamhet, där allt handlar om att försöka få pengarna att räcka till? Pengakranen kommer inte att stå på för evigt.

En annan sak som jag personligen funderar på är vad som ska ske med alla tomma lokaler. Alla jag pratat med, oavsett om det varit region eller kommunföreträdare, vittnar om att behovet av lokaler kommer att ses över. Det lär bli en hel del tomma kontorslokaler runt om i landet. Kanske dags för en "ny giv" och bygga om till bostäder för att lösa bostadsbristen?

Läs rapporten HÄR.

 

 

 

onsdag 21 april 2021

Hur tänkte de?

Man undrar ju hur de tänkte. Klubbpresidenterna och ägarna som skapade det efter bara två dagar havererade Super Leauge-projektet. Visst, man kan aldrig förutse allt, det har om inte annat den pågående pandemin visat på många olika sätt. Framtiden innehåller alltid ett visst mått, oftast stora skopor, av osäkerhet. Prognoser, modeller och riskanalyser kan slå fel. Det är just därför det kallas prognoser och modeller. Det är det bästa vi har, men vi vet inte säkert. 

Inför nya lanseringar gör man alltid bedömningar av nuläget och framtiden. Kanske en SWAT-analys eller någon annat kan fungera för att se vilka möjliga hot och risker det finns i relation till styrkor och svagheter. Affärsplan och andra dokument måste till för att argumentera för att tiden är den rätta för en ny lansering. Det verkar som att ägarna till de "15" inte gjorde en helt optimal omvärldsanalys innan lanseringen - om nu syftet var att verkligen skapa en ny liga och inte bara försöka få mer pengar av UEFAs pengakaka. Visst, timingen kanske var den rätta eftersom de ekonomiska incitamenten att öka intäkterna blivit akuta under pandemin och kanske trodde man lite cyniskt att supportrarna var vingklippta utan läktarna som en plattform för att visa sitt missnöje. Men man glömde sociala medier. Att inte ta i beaktande vilken kraft sociala medier och gräsrotsengagemang är ett gigantiskt misstag. Men det handlar också om kulturskillnader, där ägarna underskattade de historiska rötterna i europeiskt supporterenagemang. Att flytta klubbar och byta namn som det görs i NHL, NFL och NBA, utan att det påverkar affärsmodellen är just ett amerikanskt fenomen och inte europeiskt. Man måste ha koll på den kultur man verkar i för att ta rätt beslut. Dålig SWAT helt enkelt.

Hade jag varit mer konspiratorisk kunde man nästan tro att UEFA och FIFA iscensatt alltihop för att dra bort ljuset från sina egna tillkortakommanden. Men med tanke på att händelserna kan sätta igång ett generellt ifrågasättande av hur fotbollen styrs slår jag bort den tanken. För när stenar satts i rullning vet man aldrig vad de rullar över och hamnar till slut. Här handlar det nog mest om misstajmad girighet.

torsdag 15 april 2021

Om rädslan att vara en röst som ropar i öknen

Det värsta är inte att någon säger emot. Det värsta är tystnaden. Alla som opinionsbildar (eller forskar för den delen) vill för det första att andra ska lyssna, för det andra att de ska svara och för det tredje ska de allra helst också hålla med. Men i kommunikation, och inte minst politisk sådan, är allt en kamp där alla dessa positioner är möjliga. 

Opinionsbildningens "tipping point" är att få motståndarna att prata om det man själv vill prata om. Att få tonläget så högt eller pressande att de andra ändå tvingas eller känner sig tvingade att öppna munnen. Och när motståndaren börjar prata om din fråga har man vunnit halva slaget. Den andra halvan är att få dem att ändra åsikt, vilket givetvis är mycket svårare, men inte omöjligt.
För om man har fått upp frågan i debatten är mycket vunnit. 

Det värsta är tystnaden. Man ropar, men ingen ens bryr sig om att svara. Alla som försökt få igång en debatt vet att det är det värsta. När ingen bryr sig att ens prata om det man vill försöka förändra eller påverka. Man får inte ens "jag hör vad du säger" (som väl är en av de mest nedlåtande sättet att visa att man har hört men inte tänker bry sig).

Jag uppfattar att den debatt som finns om att "vissa röster inte får höras" eller att "någon är tystad" ofta handlar om just detta. "Visst, prata du, men vi bryr oss inte!". Det här är inget som handlar om höger eller vänster. Alla debattörer som inte får det genomslag de tycker att de förtjänar fångas ofta i den här känslan och även i sin retorik. Men att andra inte bryr sig, är inte detsamma som att man blir tystad och har ingenting med censur att göra. Det är också därför vi väldigt ofta ser märkliga intervjuer med personer som upplever sig vara tystade, trots att de får mer medieutrymme än alla andra.



tisdag 6 april 2021

Förväntningshorisonter

Data är ju data, men ibland säger de kanske något annat än man först tänkte. Det är viktigt att ha koll på förväntningarna. Exakt samma siffra kan tolkas helt olika beroende på vad vi förväntar oss. Är förtroende för en minister på 35 procent högt eller lågt? Tja, eftersom det inte finns något absolut mått måste vi jämföra. Hade vi haft ett tvåpartisystem med två partier som samlar ungefär hälften av rösterna vardera hade det varit lågt, eftersom en stor andel av det egna partiets sympatisörer då inte stödjer ministern. Men socialminister Lena Hallengrens förtroendesiffra blev i förra veckan en nyhet, inte så mycket för att den var hög utan för att den ökat. Det var det avvikande, det som bröt mot det förväntade.

Nyamki Sabunis stöd av 65 procent i det egna partiet sågs istället som ett tecken på lågt stöd i medierna. Vi förväntar oss att en partiledares stöd bland de egna ska vara högre. Så där kan vi hålla på. Jämförelser görs hela tiden med våra förväntningar, explicit eller implicit. I medierna kan det vara mellan partier, över tid eller varför inte mellan länder som ju varit populärt i coronatider. 

Även vetenskapliga publikationer har förväntningshorisonter. Ibland är de uttalade, ibland ligger de under ytan. En av de mer klassiska lyfte min handledare och professor Kent Asp fram i sin avhandling Mäktiga massmedier. Den som är bevandrad i medieffekternas historia vet att Berelson, Lazarsfeld och Gaudet publicerade sin klassiska valkampanjsstudie The People's Choice 1944. Med panelenkäter och innehållsanalyser försökte de hitta svaret på hur mycket valpropagandan i medierna egentligen påverkade väljarnas val. Inte så värst mycket, var forskarnas slutsats. De flesta hade redan bestämt sig innan valrörelsen startade. Medieffekterna de hittade var därmed långt under de förväntade och innebar att man började ifrågasätta de allsmäktiga massmedierna. Tankefiguren om de allsmäktiga medierna hade vuxit fram efter erfarenheter av krigspropaganda och massmediekulturens framväxt. Till detta i lades att människor i allt högre grad levde bortanför det traditionella bondesamhället, där sociala nätverk var starka. Nu bodde man i städerna utan tydliga sociala band och antogs lättare kunna påverkas av propaganda. 

Inga medieffekter i presidentvalet i Erie county alltså? Nja, när Kent Asp tittade närmare på siffrorna såg han att runt en tiondel faktiskt bytte kandidat under valrörelsen. Med våra glasögon skulle det snarast vara ett tecken på mediernas makt, inte att de är maktlösa. Men det handlar om förväntningar. Efter 75 års forskning vi vet att medieeffekter är svåra att mäta och sällan så entydiga som de verkar i den allmänna debatten. Om tio procent påverkas av kampanjen så att de byter kandidat skulle vi se som starka medieeffekter. 

Ibland är man närsynt på andra sätt. När man får ett dataset och ska försöka beskriva vad man ser försöker man först skapa sig en övergripande bild. I de analyser jag gjorde om hur svenska journalister bedömde sin egen journalistik och myndigheternas kriskommunikation under pandemin såg jag det som att de var ganska nöjda. Med beröm godkänt, blev rubriken i kapitlet. 

Läs kapitlet HÄR.

Men när jag tittar på siffrorna igen efter att Utgivarna skrivit en debattartikel om myndigheternas brister kopplat offentlighetsprincipen under coronapandemin tittade siffrorna på mig på ett annat sätt. Inte så att hela bilden förändras, men visst skevade bilden till sig lite?

Jag hade redan konstaterat att journalisterna var mindre nöjda med vissa saker hos myndigheterna. Framförallt i att det förekom motstridiga uppgifter. Å andra sidan ansågs Tegnell & co vara tillgängliga, effektiva och snabba med att lämna ut relevant information. I det sistnämna instämde mer än 75 procent. Så vad var det som nu skavde? Ja, tittar man på hur stor andel som uppgav att myndigheterna var rädda att lämna ut information, blev bilden en annan. Här menade nästan hälften att så var fallet. Men det tänkte jag inte så noga på när jag skrev kapitlet. Så data sparkar tillbaka. Kanske inte direkt,  ibland tar det ett tag. Bilden av journalisternas bedömning av hur myndigheterna kriskommunicerat blev genast lite mer komplex. Visst var de nöjda, men det fanns faktiskt större sprickor i bilden än jag först såg.