Bengt Johansson

Utvärderingarna av COVID-19 pandemin pågår på många olika nivåer, både i Sverige och i andra delar av världen. Coronakommissionen arbetar på i Sverige och i flera andra nordiska länder har hela eller delar av pandemihanteringen utvärderats. Själv är har jag varit med och utvärderat hur Västra Götlandsregionen hanterat COVID-19 tillsammans med förvaltningsforskarna Björn Brorström och Gustaf Kastberg och de erfarna VGR-cheferna Anne-Marie Schaffrath och Ann Stokland Hagland. Dessutom ingår jag i gruppen som ser över hur kommuner i Västra Götaland klarat av pandemin, också det inom ramen för Kommunforskning i Väst. Utvärderingarna sker från ett managmentperspektiv och mycket vi sett har fungerat bra, andra saker kunde kanske gått bättre. Under december månad 2020 läste vi självvärderingar från olika delar av regionens organisation och genomförde hearingar med företrädare för verksamheterna. Varje gång jag gör forskning/utvärdering med metoder som handlar om möten med människor händer de

Man undrar ju hur de tänkte. Klubbpresidenterna och ägarna som skapade det efter bara två dagar havererade Super Leauge-projektet. Visst, man kan aldrig förutse allt, det har om inte annat den pågående pandemin visat på många olika sätt. Framtiden innehåller alltid ett visst mått, oftast stora skopor, av osäkerhet. Prognoser, modeller och riskanalyser kan slå fel. Det är just därför det kallas prognoser och modeller. Det är det bästa vi har, men vi vet inte säkert.  Inför nya lanseringar gör man alltid bedömningar av nuläget och framtiden. Kanske en SWAT-analys eller någon annat kan fungera för att se vilka möjliga hot och risker det finns i relation till styrkor och svagheter. Affärsplan och andra dokument måste till för att argumentera för att tiden är den rätta för en ny lansering. Det verkar som att ägarna till de "15" inte gjorde en helt optimal omvärldsanalys innan lanseringen - om nu syftet var att verkligen skapa en ny liga och inte bara försöka få mer pengar av UEFAs

Det värsta är inte att någon säger emot. Det värsta är tystnaden. Alla som opinionsbildar (eller forskar för den delen) vill för det första att andra ska lyssna, för det andra att de ska svara och för det tredje ska de allra helst också hålla med. Men i kommunikation, och inte minst politisk sådan, är allt en kamp där alla dessa positioner är möjliga.  Opinionsbildningens "tipping point" är att få motståndarna att prata om det man själv vill prata om. Att få tonläget så högt eller pressande att de andra ändå tvingas eller känner sig tvingade att öppna munnen. Och när motståndaren börjar prata om din fråga har man vunnit halva slaget. Den andra halvan är att få dem att ändra åsikt, vilket givetvis är mycket svårare, men inte omöjligt. För om man har fått upp frågan i debatten är mycket vunnit.  Det värsta är tystnaden. Man ropar, men ingen ens bryr sig om att svara. Alla som försökt få igång en debatt vet att det är det värsta. När ingen bryr sig att ens prata om det man vill

Data är ju data, men ibland säger de kanske något annat än man först tänkte. Det är viktigt att ha koll på förväntningarna. Exakt samma siffra kan tolkas helt olika beroende på vad vi förväntar oss. Är förtroende för en minister på 35 procent högt eller lågt? Tja, eftersom det inte finns något absolut mått måste vi jämföra. Hade vi haft ett tvåpartisystem med två partier som samlar ungefär hälften av rösterna vardera hade det varit lågt, eftersom en stor andel av det egna partiets sympatisörer då inte stödjer ministern. Men socialminister Lena Hallengrens förtroendesiffra blev i förra veckan en nyhet, inte så mycket för att den var hög utan för att den ökat. Det var det avvikande, det som bröt mot det förväntade. Nyamki Sabunis stöd av 65 procent i det egna partiet sågs istället som ett tecken på lågt stöd i medierna. Vi förväntar oss att en partiledares stöd bland de egna ska vara högre. Så där kan vi hålla på. Jämförelser görs hela tiden med våra förväntningar, explicit eller implici