Bengt Johansson

Nu är jag varken turistekonom eller turistchef i Gävle. Men i en tid då städer kämpar med näbbar och klor för att sätta sin stad på kartan (sk city branding) undrar jag inte om den återkommande nedbrunna julbocken i Gävle ändå kostar mindre än det smakar. Åtminstone ur PR-synpunkt. Gävle behöver bara bygga upp en halmbock och låta den brinna ner för att det ska skapas en återkommande historia om staden i världens nyhetsmedier. Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam. Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvar

TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson har i veckan kritiserats för att driva partipolitik på sin Facebooksida. Jag tänker inte kommentera själva innehållet i de fem punkter som Oscarsson lyfter fram för att "vända oro till framgång". Istället ska jag försöka sätta ljuset på den politiska kommentaren som mediefenomen. De senaste decennierna har det blivit mer kommenterande och tyckade i medierna. Går man tillbaka och tittar på journalistiken under 1970- och 1980-talet blir man förvånad över hur lite analyser och kommentarer det fanns, särskilt i dagspressen. Inga krönikörer, inga analyser av strategier förutom de partipolitiskt färgade på ledarsidorna. Tyckandet och analyserandet blev svaret när mediesituation förändrades. Med fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt blev det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter var att istället kommentera nyheterna - att vara en recensen

Idag sände Uppdrag Granskning ett jubileumsprogram om sina 15 år som den granskande journalistikens flaggskepp i SVT. Ett intressant program med mycket självreflektion och även självkritik. Det känns nästan overkligt att det är 14 år sedan valstugereportaget gjordes. Månaderna efter reportaget åkte jag efter i Janne Josefssons hjulspår och intervjuade politikerna som var med i programmet. Resan var på många sätt omskakande för mig själv. Syftet var att försöka dokumentera vad en skandaliserad politiker gör, vilka strategier man har för att minska skadeverkningarna och hur man ser på mediernas makt. Jag möttes av personer som satt och skakade, några grät och bad mig stänga av bandspelaren. En del ville överhuvudtaget inte prata med mig. Andra var inte lika tagna av situationen utan kunde skaka av sig det som hänt och hade varit ute i valstugan redan dagen efter reportaget sändes. I boken Efter valstugorna skrev jag om reportaget och politikernas upplevelser av skandalen och dess kons

I kölvattnet efter det amerikanska presidentvalet har de stora amerikanska nyhetsmedierna haft informella möten med den tillträdande presidenten. Sådan är traditionen. Men givetvis blev det inte riktigt som det brukar. Enligt uppgifter som cirkulerat attackerade Trump medierna (som lovat att inte publicera från mötet i förhand). Nästa utfall blev mot NY Times där mötet ställdes in. I den amerikanska offentligheten verkar det nu alltid finnas två sanningar. Trump menade att han ställde in mötet eftersom tidningen ville ändra förutsättningarna. NY Times hävdade å sin sida att Trump ville att hela mötet skulle vara off-record, vilket tidningen inte gick med på. Därför avböjde NY Times träffen. Det är givetvis inget nytt att politiker, journalister och andra aktörer i offentligheten inte är överens om sakernas tillstånd. Men de traditionella partierna har sedan länge en mötesplats, en någorlunda gemensam bild av vad som sker och hur verkligheten ser ut. Sedan är politiker från olika part

Jag brukar inte blogga varje dag. Men pratskandaler som när moderaternas Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora på Youtube kräver några ord. Många har varit ute och kommenterat om det hårdare tonläget i den politiska debatten. Men det handlar inte bara om ett förändrat tonläge som drivs av hårdare ideologiska motsättningar. Det går inte att bortse från ett förändrat mediesamhälle i sammanhanget. Den amerikanske sociologen Erving Goffman pratade om "frontstage" och "backstage" för att diskutera hur vi alltid "står på scenen" i sociala sammanhang. Vissa saker görs offentligt, andra mer privat. Tar man med sig denna bild till mediesamhället kan man hävda att distinktionen mellan backstage och frontstage brakat samman. Det är knappast längre meningsfullt att göra en sådan åtskillnad. Allt man säger och gör är åtminstone potentiellt offentligt. Visserligen har hårda ord och nedsättande omdömen alltid förekommit mellan "

En gång i tiden var måttet på att allmänheten var upprörd att SVT:s telefonväxeln blev nerringd. Hur många samtal det krävdes är lite oklart, men jag skulle tro att det inte krävdes så värst många för att kvällspressens skulle ha krigsrubriker. I den sociala medievärlden är inte kritiken begränsad till en blockerad telefonväxel. Facebooksidor, twitterkonton och andra kanaler, där det ges möjligheter till kommentarer, svämmar över av arga röster som kräver avskedanden, bojkotter eller stopp för det ena eller det andra. Jag satt för några dagar sedan och följde Audi Sveriges Facebooksida, där det under bara några timmar publicerades hundratals kommentarer som antingen tog all heder och ära av Audi för att de anlitat Kakan Hermansson i sin reklamkampanj. Många angrepp riktades också mot Kakan Hermanssons åsikter och person. Eftersom de flesta är känsliga för kritik och dessutom också oftast oroas av vad andra ska tycka om oss (det gäller både organisationer och enskilda personer) ta

Medielandskapet är förändrat. Framförallt har alternativa nyhetssajter såsom Fria Tider, Nya Tider och Avpixlat förändrat vad människor konsumerar för nyheter om politik. Men även Facebookflöden är en viktig nyhetskanal för många idag. Inte verkar det dock vara så att de flesta valt bort alla traditionella nyhetsmedier, men många har skaffat sig en extra krydda i sin mediediet. Men hur formas egentligen människors bilder av politik och vilken roll spelar medierna? Frågan är lika gammal bland medieforskare som det funnits nyhetsmedier. Men det nya medielandskapet har förändrat villkoren och vi vet fortfarande ganska lite om hur medier formar människors världsbilder över tid i ett allt mer fragmenterat mediesystem. I en tid där alternativa nyhetsmedier vinner mark (inte minst symboliserat att Breitbart News Steve Bannon blir Trumps chefsstrateg!) är det intressant att få forska om fenomenet. Tillsammans med Adam Shehata och Monika Djerf-Pierre på JMG ska jag undersöka hur medierna lång

Har snabbläst Medieutredningen och följt diskussioner på Twitter och nätet. Alla verkar vara överens om att det trots allt prat om satsningar ändå handlar om ganska lite pengar till mediesektorn. En annan slutsats är att det är bra att presstödets omvandling till ett mediestöd är bra eftersom det är plattformsneutralt. Men farhågor reses om att när det sätts villkor på innehållet för att få stöd. Idén (som inte är ett utredningsförslag) om ett nytt lokalt mediebolag som ska stötta i områden som lever i medieskugga har enligt vad jag sett fått försiktigt positiva kommentarer. Hur ska man egentligen se på mediepolitik? Vad ska staten göra och ta ansvar för? Synen på mediepolitiken har alltid varit en dragkamp mellan en frihetlig ideologi (staten ska hålla sig borta så mycket som möjligt) och en social ansvarsideologi (staten måste på olika sätt bidra så att medborgarna kan göra ett upplyst val). En första grundläggande sak är frågan om staten ska kunna lägga sig i om för

Idag ropar man inte jättegärna ut att man jobbar med enkätundersökningar och undersöker människors opinioner. Även om jag inte jobbar i den kommersiella sektorn eller håller på med partisympatimätningar är jag en samhällsvetare som både använder och propagerar för användbarheten av surveyundersökningar för att ta reda på hur saker och ting ser ut. När valresultatet i USA går emot i princip alla opinionsundersökningar som publicerats under flera månaders tid börjar man ändå tvivla lite vad man håller på med. Nu ska det påpekas att det finns stora svagheter i de amerikanska mätningarna. De är ofta mindre träffsäkra än dem vi har i Sverige. Men vi befinner oss på samma planhalva, där etablerade opinionsinstitut i Sverige också underskattat och överskattat partiers stöd ganska rejält. Att opinionsundersökningar och valresultat är två olika saker är något som verkligen visat sig vara sant en dag som denna. Hur ska vi då förstå det här? Hur kunde alla ha så fel? Vi får givetvis vä

Efter att ha följt den amerikanska presidentvalskampanjen - i den mån man nu orkat - har jag slagits av att Clinton inte oftare lyft frågan om Trumps lynnighet. En person som verkar ha uppenbara problem med impulskontrollen brukar ses som olämplig om överbefälhavare med ansvar för kärnvapen. Trump har ju också sagt att han tycker att fler länder ska ha kärnvapen. Visserligen körde man redan i augusti med filmen " Just one wrong move " men jag hade förväntat mig att de skulle köra på detta spår ännu hårdare. Men den senaste tiden verkar Clintons kampanjstab tyckt att man måste spela ut det kortet ordentligt. Inte nog med att president Obama gått ut med att en person som twittrar mitt i natten när man fått kritik på Saturday Night live knappast är lämplig som ÖB. Stödorganisationen Common Defense Pac kör med samma budskap. Att hota med att kandidaten är olämplig som överbefälhavare är inget nytt. När Howard Dean blev överentusiastisk på ett primärvalsmöte i Iowa 2004 och s

Det är en vecka kvar till presidentvalet i USA. Kampanjen har gått fram och tillbaka, men det som verkade vara på väg mot en klar Clinton-seger verkar nu bli en stenhård kamp mellan kandidaterna. Det var givetvis Donald Trump önskedröm att det återigen blir oklarheter kring Hillary Clintons mailhantering. Amerikanska presidentval är en global angelägenhet. Kampanjen är stora nyheter i alla länder. Så även i Sverige, där medierna satsar mer än någonsin på bevakningen. Kampanjen är historisk på fler än ett sätt. Hillary Clinton är den första kvinnliga presidentkandidaten, f.d. first lady, senator och utrikesminister och Donald Trump är en internationellt känd företagsledare som också tillbringat många timmar i underhållnings-tv. Vi har med andra ord en kampanj mellan två personer som redan innan kampanjen var världskända. Lägg därtill att Donald Trump inte är vilken kändis som helst. Att "You're fired" i tv, twittra oförskämdheter och driva konspirationsteorier gör inte