Inlägg

Visar inlägg från 2017

Var inte tablå-tv:n död?

Igår fastnade jag framför tv:n som på en reklamkanal visade filmen Space Cowboys. Flygaressen som aldrig kom ut i rymden, men som pensionärer får en ny chans spelas med gott humör av Clint Eastwood, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland och James Garner.Ganska rolig film och ni frågar mig. Tablå-tv alltså. Den verkar ju numera vara i princip utdöd. Visserligen gjorde en av mina kollegor förutsägelsen att vi skulle sluta kolla på tablå-tv redan i början på 1980-talet då videon kom. Han hade fel, men nu finns det ju helt andra möjligheter. Med streaming krävs det ju inte att man spelar in, utan man kan titta när man själv vill. Men trots allt sitter jag där och tittar då och då på tablå-tv. Frågan är då varför jag blir sittande och tittar på en film med reklamavbrott när den finns två meter bort i dvd-hyllan och säkert även på någon streamingtjänst jag betalar för. Det tar längre tid, jag blir irriterad på reklamavbrotten och dessutom kan jag inte gå ifrån utan att missa något. Finns

Nu är det (tv) jul igen

När jag växte upp var tecknad film en bristvara. Jullovsmorgon (2 timmar på julafton) och Kalle Anka julafton var i princip de enda gångerna vi såg tecknad film. Inte konstigt att vi blivit smått fanatiska i Kalle-tittandet. Men nya mediegenerationer formar nya traditioner och i år är det troligen bara jag som kollar på Disneykavalkaden klockan 3 på julafton. Kanske gör något av barnen mig sällskap så att pappa inte ska sitta där alldeles ensam framför tv:n. Julen är överlastad med traditioner, inte mist medietraditioner. Kalle har jag redan nämnt. Karl-Bertil Jonsson är en annan. Något som alltid brukar vålla lite debatt (det "rasar" till och med i medierna då och då) är julkalendern och julvärden! De flesta julkalendrar brukar dömas ut för att inte vara tillräckligt "juliga" eller ha andra brister (otäcka, barnsliga eller nåt annat). När det gäller julvärdarna skötte Arne Weise jobbet i många år och numera är det ett sätt för SVT att bygga varumärke genom att

Trump i Orwelland

Om inte ordet finns så existerar inte fenomenet. Tydligen verkar Trumpadministrationen mer och mer svänga in på ett orwellskt spår i propagandan. Att president Trump ljuger utan att blinka har vi i princip vant oss vid. Det han säger (twittrar) betyder lika lite som Bagdad-Bob eller något som auktoritära regimer sprider. Allt måste läsas antingen tvärtom eller tas med stora skedar salt. En annan strategi som Trump och republikanska politiker ägnar sig åt är att förbjuda ord. Det är givetvis inget som bara republikanska politiker i USA ägnar sig åt. Politiker har i alla tider kämpat om hur verkligheten ska beskrivas. Men nu styr USA:s regering i detalj vilka ord som är tillåtna och vilka som inte är det. Floridas guvernör har tidigare förbjudit ordet klimatförändringar i sin administration och Trump har fortsatt på den inslagna vägen. Jordbruksdepartementet ska inte säga "klimatförändringar" utan "extremväder". Allt för att vi inte ens ska påminnas om ord som inte

1990-talet - en forskningsuppmaning

Bild
Brytpunkter är alltid intressanta. Som samhällsvetare är jag ofta väldigt fokuserad på att försöka dela in historien i epoker och tidsperioder. De mest intressanta tidpunkterna är när något förändras, formativa moment då historien skrivs om och inte minst nya sätt att se på eller göra saker växer fram. I min och mina kollegor Nicklas Håkanssons och Orla Vigs ø s forskning om valaffischernas historia identifierade vi fyra epoker: 1911 - 1936 – Ideologistrid och propaganda, 1944-1958 – Folkhemsbygge och framtidsretorik, 1960-1988   – Blockpolitik och reklamestetik, 1991-2010 – Förtroendekamp och imageskapande.  Det mest intressanta frågan är kanske hur vi identifierar som brytpunkter, vad som gör att affischerna förändras. Brottet mellan de första två epokerna är andra världskriget och skillnaderna mellan ett mer ruralt och urbant Sverige är tydliga. De andra två brotten är mer kopplade till medieutveckling. I början av 1960-talet kommer tv och det moderna mediesamhället slår igeno

One-liners kan vara farliga. Om att kalla Rinkeby en krigszon

"Att du säger kan användas emot dig" lyder en välkänd mening från amerikanska filmer när polisen fångar skurken. Men det gäller i högsta grad även alla som yttrar sig offentligt. Det fick chefsåklagare Lise Tamm känna på efter att i en intervju med Studio Ett i Sveriges Radio ha sagt: "Rinkeby är nästan som en krigszon alltså. När polisen arbetar där jobbar de som försvaret skulle ha gjort”. Nu får hon ägna sig åt att be om ursäkt/hävda att det hon sa blivit förvanskat i takt med att andra kritiserar hennes uttalande.  Nu lär Lise Tamms uttalande blåsa över på någon dag. Imorgon säger någon annan något annat och medierna letar vidare efter andra nyheter. Men pratskandalen med Lise Tamms krigszonsuttalande pekar också på paradoxen med mediesamhället. Ju bättre du blir på att formulera ett snärtigt uttalande, desto större är också risken att du säger bort dig. För det kan gå riktigt illa. En politiker jag intervjuade efter Janne Josefssons valstugereportage sa lite la

Valfilmen fyller snart 90 år

Bild
Sverigedemokraternas mörka bild av Sverige i valfilmen Snart är det val är lite av ett startskott för valpropagandan inför valet 2018. Att satsa på en valfilm på Youtube kan kanske tyckas modernt, men faktum är att valfilmen nästa år firar 90 år som politisk propagandakanal för svenska politiska partier. Redan i valet 1928 producerade Socialdemokraterna en valfilm (Vårt land är ditt) som användes för att locka väljarna till valmöten.  Valfilmerna blev en stor succé och var ett dominerande inslag i partiernas valkampanjer fram till slutet av 1950-talet. Men det kostade på. Peter Esaiasson menar i sin avhandling Svenska valkampanjer att hälften av Socialdemokraternas centrala valbudget gick åt till att producera och visa filmerna i början av 1930-talet. Många av dessa filmer var halvtimmeslånga spelfilmer där det politiska budskapet vävdes ihop med en berättelse. Filmerna blev dock kortare med tiden, bland annat därför att det blev dyrare att både producera och visa filmerna.

Vad kommer valrörelsen handla om?

Snart går vi in i valåret 2018. Vi har haft ganska kraftiga opinionssvängningar det senaste året, framförallt på den borgerliga sidan. Väljarströmmarna mellan framförallt Moderaterna, Sverigedemokraterna och Centern har gjort att opinionsnivåerna mellan dessa partier kraftigt förändrats. Opinionsläget är nu också jämnt mellan blocken (om KD klarar sig kvar) och Sverigedemokraterna har samma parlamentariska position som efter förra valet. Att regeringsfrågan kommer stå i centrum för valrörelsen 2018 är därmed ingen högoddsare. Vem som ska styra Sverige och hur det ska gå till blir utan tvekan en av de största frågorna i nästa års valrörelse. Men sedan då? Vilka frågor kommer dominera? 1990-talets och 2000-talets valrörelser har oftast varit ett smörgåsbord av sakfrågor. Men 2014 avvek i och med att invandring och integration dominerade vilket jag skrev om i När makten står på spel . Kommer det bli samma sak 2018 eller kommer någon annan fråga att vara i topp? Ett sätt att försöka fö

Loose lips sink ships!

Skillnaden mellan Martins Strids uttalande om att muslimer inte är 100 procent människor och andra skandaler som Sverigedemokraterna varit inblandade i är flera och viktiga. Pratskandaler har duggat tätt kring SD-politiker i många år. Ofta har dessa varit smyginspelade eller också gjorts via anonyma konton på sociala medier. Men en skandal får bättre fäste om det finns fallhöjd och det gör det i Martin Strids fall. För det första är det sammanhanget. Sverigedemokraternas landsdagar var tänkt att visa att partiet numera är ett parti som alla andra med ordning och reda och fritt från tokigheter. Martin Strids prestationer i talarstolen inför alla delegater visade att partiet misslyckats med den föresatsen. För det andra reagerade inte synbart några partikamrater som satt och lyssnade på Strids uttalande. De verkade inte tycka att Strid sa något anmärkningsvärt och ingen begärde heller replik. Om de var förstummade av vad han sa (välvillig tolkning) eller om de höll med om Strids besk

SD gör en Trump

Det är viktigt med fiender. Inte minst i politiken. Politisk retorik handlar ju till stor utsträckning om att påpeka motståndarnas tillkortakommanden, bristande politik eller varningar för konsekvenserna om deras politik skulle genomföras. På Sverigedemokraternas landsdagar är det därför knappast förvånande att Moderaterna, Socialdemokraterna och andra partier på olika sätt presenteras i ett negativt ljus. Det hör till det politiska spelet. Vad som däremot är något uppseendeväckande är att även "svenska medier" får sig en släng av kritiken på ett stort riksdagspartis stämma. Visserligen har nog alla politiker både en och annan synpunkt på journalister och journalistik. Men att likställa nyhetsmedierna med de politiska motståndarna hör inte till vanligheterna. Här gör SD en Trump. Inte bara politiska motståndare är fiender. Även medierna är fiender och därmed försöker man undergräva såväl mediernas anspråk på att skildra samhälle och politik på ett relevant sätt. Även m

Annonsering är ingen mänsklig rättighet

Återigen kommer Aftonbladet att neka Sverigedemokraterna att annonsera i valrörelsen. Budskapet från chefredaktören Sofia Olsson Olsén är att tidningen tackar nej till partiets annonser även i valet 2018, precis som man gjort i tidigare val. Partiet värderingar sägs inte stå i samklang med dem som tidningen står för. Mattias Karlsson från SD menar å sin sida att Aftonbladets agerade visar att det demokratiska systemet inte är jämlikt och att Aftonbladet brister i demokratiskt skyldighet (även om han inte vill ha någon lagstiftning). Det finns ingen lagstiftning förutom den generella yttrandefrihetslagstiftningen, som reglerar svensk politisk reklam. I många andra länder finns det regler på detaljnivå om hur mycket, utrymme för olika partier och begränsningar av innehåll. Men inte i Sverige. Traditionen av svensk politisk kommunikation (både reklam och  journalistik) är oreglerad  och får skötas av inblandade parter. Staten lägger sig inte i. Det innebär också att tidningar givetvis

Tre frågor om en litteraturkanon

Bild
Jag kan inte låta bli att tänka på fornminnen....och julafton. Det var det som sverigedemokraten Levi Klausen kom på som exempel på vilken svensk kultur han ville värna i en tv-intervju för några år sedan.  Exempel är alltid svårare än principer. Det fick kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor känna på i Aktuellt. Att förlora ansiktet offentligt med att inte känna till att Selma Lagerlöf skrivit Gösta Berlings saga, August Strindbergs som upphovsman till Giftas och Klas Östergrens Gentlemen är inte roligt. Risken finns att det häftar fast och att inte minst politiska motståndare har fått en tacksam angreppspunkt i framtiden. Om Busch Thor har otur kommer det att komma pikar från både det ena och andra hållet om hennes litteraturkunskaper. Dessutom blir ju frågan om litteraturkanon svårt att driva framöver. Tre frågor som mycket väl kan skjuta ett politiskt förslag i sank. Jämförelsen med sverigedemokraten i Filipstad är kanske orättvis, men det är när det ska ges exempe