Bengt Johansson

Jag har tidigare är på bloggen skrivit om såväl golfgate på Irland, Jimmie Åkessons snörvlande i plenisalen och Ebba Busch festande. Allihop skandaler kopplade till coronapandemin. Till slut fick också socialdemokraterna en på halsen. Justitieminister Morgan Johansson gick till ett köpcenter och köpte en försenad julklapp i mellandagarna. Inte olagligt, men lika olämpligt beteende som Sd:s och Kd:s partiledare. Kanske till och med ännu mer olämpligt tanke på att vi är mitt uppe i den andra vågen av pandemin och att personen ifråga är justitieminister.  I förra blogginlägget skrev jag om olika personlighetstyper och synen på råd och rekommendationer under pandemin. Justitieministern hamnar väl bland "De egoistiska", och om det handlar om situationell eller personlighetsegoism låter jag vara osagt. Men tydligen tyckte Morgan Johansson att han kunde runda eller tänja på reglerna. Han är inte ensam. Det verkar inte precis varit tomt på köpcentran, vilket jag själv kunnat konstate

I julhelgen har jag funderat en del över hur vi ser på råd och rekommendationer för covid-19. I debatten har det hela tiden klagats på otydlighet och brist på skärpa. Såväl Stefan Löfven som Anders Tegnell och andra ansvariga har återkommande anklagats för att inte var tydliga nog om hur vi ska agera för att minska smittspridningen. Visst, det har kommit uppmaningar som sedan har backats ifrån eller förtydligats eller specificerats. Råden har också varit ganska allmänna, oftast beroende på att det inte går att förbjuda, bara uppmana. Sedan är det alltid ett problem att försöka applicera allmänna råd i en specifik situation. Saker som verkade glasklara som generell princip blir helt plötsligt inte lika självklara när de ska realiseras i praktiken.  Men det jag funderar mest på är hur olika förhållningssätt det ändå verkar finnas. Allt från de som faktiskt tycker att råden och rekommendationera inte är så svåra till dem som menar att allt är otydligt och oklart. Som den kommunikationsfor

Idag fick jag ett sms som var berömt redan innan det var skickat. Regeringen hade gett Folkhälsomyndigeten och MSB i uppdrag att utnyttja sms för att kommunicera med medborgarna under covidpandemin. Budskapet var att vi skulle gå in på krisinformation.se och ta del av de skärpta reglerna.  Det finns en hel del att säga om det här. För det första är sms egentligen ingen speciellt bra lösning för kriskommunikation. De som håller på med telekommunikation brukar påpeka att sms inte är längst fram i kön för telekommunikation och därför kanske inte är det mest lämpade sättet att kommunicera i en krissituation. Istället förordar man ett system som kallas för cell-broadcast, där det kommer ett meddelade i mobilen ungefär som en pushnotis. De som varit i USA och fått ett "Amber-alert" har stött på denna larmteknik och en del länder i Europa har infört det som kallas EU-alert. Men i Sverige valde regeringen sms och vi har ännu inte cell broadcast på plats. Sms har funnit sin plats i VM

Nej, jag bär inte munskydd i offentliga miljöer. På jobbet har jag inte varit sedan i oktober, så det är  bara när jag åker och handlar mat jag befinner mig i någon sorts riskmiljö. Men dit åker jag bara sena kvällar eller tidigt på morgonen. Kommer jag ta på mig munskydd framöver? Ja, alldeles säkert, om det blir rekommendation. Men jag har faktiskt funderat på använda munskydd när jag handlar nästa gång. Varför? För att jag börjar se fler och fler med munskydd offentligt.  Eftersom jag varken har en särskilt stark övertygelse åt varken det ena eller andra hållet i munskyddsfrågan - och gärna vill framställa mig som en ansvarstagande medborgare - kanske munskyddet åker på trots att Tegnell inte sagt åt mig. Jag är ju visserligen inte i någon riskgrupp, men jag ska villigt erkänna att de berättelser jag sett på sociala medier på sistone om personer som varit sjuka i covid-19 skrämt upp mig lite. Risken för långsiktiga allvarliga hälsobesvär gör mig mer försiktig än vad jag var i våras.

"Nu är det ingen som appåderar från balkongerna" sa en italiensk kollega till mig för några veckor sedan. I våras stod det folk på balkongerna varje kväll och applåderade vårdpersonalen, under den andra vågen hörs inga applåder.  En stor risk med krishantering är att man har fel tidsspann framför ögonen, att man tror att krisen snart är över. Och jag ska villigt erkänna att jag först trodde pandemin skulle klingat av och vara över fram emot sommaren. Eller åtminstone till semestern, även om jag hade hört statsministern och Tegnells budskap om att det var ett långdistanslopp eller till och med ett maraton. Senare tänkte jag kanske att det skulle hålla på lite lågintensivt så som på sensommaren i ett år till eller så. Men jag hade inte, i likhet med de flesta, en andra våg framför ögonen.  Den andra vågen av pandemin tydliggör problem med kriskommunikation. Det är ganska lätt att direkt få folk att göra saker när allting är och och ner. Vi gör uppoffringar, gör saker annorlunda

Idag släpps en kort rapport om svenska nyhetsmediers bevakning av det amerikanska presidentvalet- Kampen om Vita huset. Den görs av Institutet för mediestudier och "your's truly" har gjort analysen. Kodningsarbetet har, liksom vid de senaste studierna, förtjänstfullt genomförts av Karl-Arvid Färm. Idag presenteras resultaten på ett seminarium (på Zoom som det mesta just nu), en debattartikel i GP och en rapport som kan laddas ner.  "Ibland sparkar data tillbaka", sa min handledare och professor Kent Asp en gång. Det hände verkligen den här gången. Jag var övertygad om att resultaten skulle visa att Joe Biden fick en mycket, mycket bättre mediebild än president Donald Trump. Men där sparkade data tillbaka med besked.  Det mått på mediebehandling - och en central aspekt av opartiskhet/balans - som vi använder kallas AB-index (aktörsbehandlingsindex). Måttet väger samman hur mycket man får framträda i egen sak samt hur andra beskriver/talar om en. Kortfattat mäter

Idag är jag för första gång på flera månader inne på jobbet och då hittade jag två böcker i postfacket. Den ena har jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är den nya antologin om kriskommunikation som Finn Frandsen och Winni Johansen varit redaktörer för. Själv bidrar jag och kollegan Orla Vigsö om kriskommunikation och politiska skandaler.  Den andra är en rapport från CERGU (Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet) som Linda Berg varit redaktör för. Jag bidrar även i den med ett kapitel som bygger på ett fördrag jag höll på ett seminarium (Contested Community) i samband med förra EU-valet. Då hade jag ännu inga data från 2019 års val utan fick hålla till godo med hur bilden såg ut ifråga om valaffischer i valet 2014. Nu arbetar jag med europeiska kollegor med en antologi om den senaste valrörelsen som ska finnas i tryck nästa år.

 På torsdag kan man delta i webbseminariet kring boken Stjärnspäckat . Det är ytterligare en snabbrapport om valrörelser från redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. De tidigare handlade om riksdagsvalet 2018 ( Snabbtänkt ), EU-valet 2019 ( Euroflections ) och nu det amerikanska presidenvalet. I rapporten ges de mångvetenskapliga perspektiv på det val som nyss genomförts, men många spännande analyser av olika forskare.  Jag har skrivit ett bidrag om oktoberöverraskningar och dess demokratiteoretiska dilemma (se nedan). Jag hävdar att det ur ett normativt demokratiperspektiv finns problem med att slutspurten av en valrörelse domineras av en skandal. Att motståndare och medier gnuggar händerna är förståeligt, men det betyder inte att det är bra.  Läs eller ladda ner boken HÄR . Vill du anmäla dig till seminariet gör du det HÄR . Här är mitt bidrag.  Oktoberöverraskningarnas demokratidilemma När den amerikanska presidentvalrörelsen gick in i slutskedet hörde

Förtroende är en viktig ingrediens i allt samhällsbygge. Utan förtroende är det svårt att få medborgarna att lita på att myndigheterna vill dem väl. Och tror man inte det lär, man inte heller följa de råd som ges om man inte hotas med straff. Samhällsinformation har alltid varit en central aspekt av samhällsbygget. Den ska informera medborgarna om rättigheter och skyldigheter. Men allt är inte lagar och bestämmelser det handlar om. Vid sidan av rättigheter och skyldigheter försöker myndigheter också få oss att göra eller inte göra olika saker. Att inte skräpa ner, vara försiktiga med spriten, förorda amning eller något annat. Pläderande samhällsinformation som det också kallas. Under coronapandemin är råd och rekommendationer centrala redskap. Det är uppmaning till egenansvar som gäller.  En förutsättning för att det ska fungera är att vi tror att myndigheterna talar sanning och inte döljer saker och ting för oss. Men resultaten från vår senaste rapport i KRISAMS visar att nästan en fe

Dolkstötslegenden är en klassisk konspirationsteori som spreds i Tyskland efter första världskriget. Teorin gick ut på att den tyska armén var obesegrad, men tvingats kapitulera efter att politikerna svikit armén genom att sluta fred. De hade därmed gett armén en dolkstöt i ryggen och förhindrat en tysk militär seger. Dolkstötslegenden användes flitigt i nazisternas propaganda under mellankrigstiden. Men givetvis fanns det ingen sanningshalt i påståeendena, eftersom det var militärerna som själva bedömt att kriget inte kunde vinnas och då övertalat kejsaren att avgå för att lämna över makten till valda politiker.   President Donald Trumps agerande, både under och efter valrörelsen är ett försök att lansera en ny dolkstötslegend: "Det stulna valet". Redan under valrörelsen 2016 påstod Trump att valet var riggat så att demokraterna skulle vinna. Om han förlorade var det på grund av fusk, inte för att väljarna inte stod bakom honom.  Under hela valrörelsen 2020 målade den amerik

Pennsylvania. En delstat i USA där troligen det amerikanska presidentvalet avgörs. Det är den brittiske kväkaren Penns skogsland som blir den avgörande delstaten, om nu inte Biden skulle ta Florida. Vi har ju som svenskar rötter i delstaten eftersom kolonin Nya Sverige (grundad 1638) delvis låg inom Pennsylvanias gränser. Men den blev ju som bekant inte så långlivad.  Min egen relation till delstaten är lite udda. Har aldrig varit där, men jag har ganska god koll på det nordöstra USA och de städer som ligger där eftersom jag i tidiga tonåren hade en fiktiv fotbollsliga i området. Jag teckande fotbollsserier och behövde muta in ett område för fotbollslaget Bollkanonerna. USA var i stort sett en vit fläck på kartan ifråga om fotboll (även om Pele hade spelat för New York Cosmos i slutet av 1970-talet). Så därför fick Bollkanonerna Trenton, NJ som hemstad och jag skapade fiktiva lag med tröjor och spelare i tre divisioner.  Men Pennsylvania alltså, med Philadelphia som största stad där US

Inte ens en vecka kvar av spektaklet. Sedan vet vi - förhoppningsvis - om USA har fått en ny president med namnet Joe Biden eller om Donald Trump fått fortsatt förtroende. Valrörelsen har blivit en av de märkligare jag upplevt. Framförallt beroende på pandemin. Att mestadels sitta hemma i huset i Delaware som Joe Biden gjort borde varit ett kampanjmässigt självmord, vilket också Donald Trump försökt framställa det som. Hans kärnväljare håller säkert med om den beskrivningen, vilket märks på Trumps massmöten där entusiasmen är stor. Men Bidens strategi är coronaanpassad för dem som faktiskt ser pandemin som det primära problemet att hantera i USA just nu. I deras ögon är det inte svaghet att agera som Biden gör utan ett tecken på ansvarstagande. Trumps massmöten, där många inte ens bär munskydd, blir från deras perspektiv ett helt oansvarigt beteende. Det är därför också som Trump är så sur på att hela kampanjen har präglats av covid-19. Den passar Trump illa, både eftersom pandemihante

Genration corona? Det är vad vi håller på att skapa nu. En global generation vars liv kommer vara färgat av erfarenheten av covid-19. Precis som krigsgenerationen, 68-generationen, baby boomers eller vad man nu vill ta för exempel kommer de som blir vuxna just nu ha corona som en viktig referenspunkt i resten av sina liv. Karl Mannheim var den som lanserade generationsbegreppet inom sociologin och det har använts flitigt, även inom mitt eget fält. Där knyter man det ofta till mediegenerationer, dvs. att de medier vi växt upp med formar våra föreställningar och förhållningssätt. Inte minst blir det tydligt när vi möter nya medier. Det pratas ibland om digital natives, en generation som vuxit upp med internet och digitala medier. För dem är ett uppkopplat liv helt naturligt, till skillnad från dinosaurier som jag själv. Jag använder flitigt digitala sätt att kommunicera, men detta är något som jag lagt till min grundläggande medieförståelse, som är analog. Med andra ord kommer jag och mi

 Jorgensen? När jag med nästan febrig frenesi tittat på den ena opinionsundersökningen efter den andra och jämfört trenderna på nationell och delstatsnivå dyker det då och då upp ett namn till. Förutom Biden och Trump. Jorgensen?  Amerikanska val är av tradition en affär mellan den demokratiske och republikanske kandidaten. Det är effekten av majoritetsvalssystem, där vinnaren tar allt. Du kan ha en stor andel röster totalt sett, men vinner du inga valkretsar och kommer tvåa eller trea får du inga platser i paralamentet och har ingen chans på presidentposten (eller vad nu valet gäller). Jorgensen alltså. Libertianernas presidentkandidat Jo Jorgensen är i total medieskugga, men trots det får hon någon eller några procent i många opinionsundersökningar. Hon är inte den enda. Även det gröna partiets ledare Howie Hawkins är med i racet och skrapar också ihop en procent här och där.  Att vara den tredje, eller fjärde, kandidaten är verkligen att kämpa i motvind. Du har ingen chans och ingen

Förra veckan stoppade Facebook och Twitter en artikel i New York Post om påstådda kopplingar mellan presidentkandidat Joe Biden och ukrainska affärsmän. Förklaringen, som jag förstod det, var att artikeln inte publicerades eftersom den inte levde upp till godtagbar källkritisk nivå. Men en annan förklaring byggde på att personuppgifter röjdes. I vilket fall som helst ställer det frågan på sin spets om vad en social medieplattform egentligen är för något. Ska det liknas vid en anslagstavla, postverk eller telefonnät, där de som publicerar får själva stå för vad som sägs? Eller är det ett massmedium, där den som tillhandahåller plattformen också ansvarar för det som sprids. Diskussionen om sociala medieplattformars ansvar för det som delas har pågått ett tag. Argumenten som förs fram reletarar till de medieteoretiska begreppen "frihetlig ideologi" och "social ansvarsideologi". Men det är inte så enkelt som att högerdebattörer står för "frihet"och vänster för

Det är bara några veckor kvar av spektaklet. En valkampanj som inte liknat något annat där president Trump fick covid-19, tillfrisknade snabbt och återvände till det han gillar mest: stora kampanjevent med massa människor. Inte det mest lämpliga i coronatider, men Trump behöver dem för att överhuvudtaget kunna kampanja och försöka förändra spelplanen. För opinionsmätningarna är tydliga just nu. Biden leder stort. Trumps insjuknande och tillfrisknande verkar inte har direkt hjälpt honom, inte minst eftersom fokus på pandemin domininerar. Presidenten uppfattas inte som framgångsrik hos de amerikanska väljarna som pandemibekämpare med över 200 000 döda. Så är det kört nu? Blir det skifte i Vita huset? Hade vi inte upplevt 2016 års valspurt hade det varit glasklart. Men då vände vinden, framförallt beroende på hur Hillary Clintons mailhantering blossade upp (genom FBI:s agerande) och förde de osäkra väljarna i famnen på Trump.  Kan något sådant hända igen? Givetvis kan något inträffa som f

 Jag har redan tidigare på bloggen funderat lite över coronaskandaler. Vi har sett dem utomlands. Bland annat på Irland med "golfgate", där högt uppburna politiker deltog i en middag - hos en golfklubb - med alldeles för mycket folk närvarande. Men även i England i våras då Boris Johnsons rådgivare Dominic Cummings bröt mot isoleringsreglerna och åkte långväga för att besöka sina föräldrar.  I Sverige var Jimmie Åkesson uppenbart förkyld när han deltog i debatten i riksdagen tidigare i höstas (även om det senare visade sig att han inte hade covid-19). I veckan var det dags igen. Nämnde Jimmie har deltagit på en 50-årsfest där social distansering inte lät sig göras. Dessutom lär han ha setts i vimlet kring Stureplan. Men den som varit mest i fokus är Ebba Busch som också festvimlat, vilket också varit en av veckans stora nyhetshändelser.  Politiker som inte lever som de lär är en av de mest tacksamma skandalvinklarna. Att säga en sak (anklaga regeringen för att vara för slapp

Två intensiva mediedagar till ända. I förrgår på SVT Nyheter om reflektioner kring betydelsen av 100 dagars presskonferenser om coronapandemin. Igår seminarium om medierna och  corona-bevakningen på Radiohuset, som också sändes på SVT Forum. Dessutom publicerade Gabriella Sandstig och undertecknad en kort rapport på SOM-institutet om vilka kanaler svenskarna tyckte var viktigast för att hitta information för att skydda sig själv - och andra - från coronaviruset (spoiler: nyhetsmedierna vann! Även bland yngre). Jag skulle kunna skriva en hel massa om det jag pratat om dessa dagar, men ska stanna vid några reflektioner.  1. Medierna som myndighetsmegafon eller som mångsidig skildrare: Jag har det senaste halvåret hört de svenska mediernas bevakning beskrivas som alltifrån "journalistiskt haveri" till "klart godkänt". Jag är helt övertygad om att vi aldrig kommer få en helt entydig historieskrivning om hur coronarapporteringen såg ut. Därtill är omfattningen av bevakn

"October surprise". Kampanjöverraskningen som välter eller åtminstone utmanar den rådanade ordningen i en amerikansk presidentvalskampanj. Nu fick vi redan andra dagen i oktober månad en överraskning, och det är inte vilken som helst. Att president Donald Trump och hans hustru testat positivt för covid-19 är en mega-surprise.  Kommer det då att påverka kampanjen och valet? Svåra frågor, men den allra viktigaste faktorn är givetvis hur sjuk presidenten blir. Skulle han bära på viruset utan några större besvär och sedan komma tillbaka med full kraft är det snarast en kampanjmässig fördel. Han har då visat att inte ens corona biter på honom. Han är en stark och tuff ledare som klarar svårigheter utan problem. Precis den image han vill ha. Skulle han däremot bli allvarligt sjuk och försvinna från kampanjen är han illa ute - inte bara hälsomässigt. Visst, man kan spekulera i sympatiröster, men ärligt talat tror jag inte på några sådana. Snarare att många börjar fundera över eventu

Rubriken är titeln på den bok som släpptes av Mediestudier igår. Undertecknad bidrar i boken med ett kapitel, där jag försöker bringa lite reda i objektivitetsbegreppet. Men det finns många kapitel i boken, flera är långt mer intressanta än det jag skrivit. Nicklas Håkansson gör en pilotstudie för att mäta den så omtalade GAL-TAN dimensionen i svenska nyhetsmediers valbevakning (jo, det funkar och rörelsen från 2010 till 2018 går från att vara mer GAL till mer TAN).  Ett annat kapitel som jag gärna lyfter fram är Helena Olssons reflektioner kring om det är så att journalistik som kunskapsproduktion passar sämre in i konservativa värderingars världsbild, då den ofta handlar om svaga grupper och har tendenser till att vara omhändertagande. Mats Ekström och Nils Hansson tittar från lite olika vinklar på hur journalister försöker hantera den svårfångade sanningen i journalistisk praktik. Sanning och lögn som drivkrafter för att publicera något diskuterar Olle Lidbom och Jonas Andersson Sch

Idag skriver jag tillsammans med kollegorna Peter Esaiasson, Jacob Sohlberg och Marina Ghersetti på DN-debatt om vår studie som precis blivit publicerad i European Journal of Political Reserach. Studien handlar om rallyeffekter, dvs. det opinionsfenomen som innebär att stöd för sittande regering/president ökar när landet upplevs hotat. Forskningen har framförallt tittat på stöd för USA:s president i tider av krig och internationella konflikter. Men det har efterhand breddats till att innefatta bl a terrorism. Nu visar vi - och även forskare i andra länder - att fenomenet kan kopplas till coronapandemin. Stödet gick upp, inte bara för regering, utan även för myndigheter generellt. Dessutom ökade det mellanmänskliga förtroendet.  Denna "yra" av patriotism, som fanns under mars och april 2020, har många positiva konsekvenser. Man håller ihop och försöker klara av svårigheter tillsammans och det är lättare att få människor att ta till sig råd och rekommendationer. Men det fin

En av de klassiska politiska skandalerna - som inte handlar om politik i snäv bemärkelse utan om politikers vandel - är hur man beter sig. Ibland handlar det om sådant som sker privat, ibland om det som sker i offentligheten. Inte minst är det kritiskt när personen ifråga bryter mot allmänna normer eller partiets egna politiska förslag.  Att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson snorade och hostade i riksdagen gick inte obemärkt förbi och har kritiserats av såväl andra politiker som nyhetskommentatorer. Sverigdemokraterna och Åkesson har profilerat sig som kritiker av den svenska strategin och inte minst propagerat för användande av munskydd. Något sådant hade dock inte partiledaren på sig under debatten eller i intervjuer med journalister. Inte heller hade han testat sig för covid-19, men menade att han skulle göra det så fort han fick tid. Försvaret av Åkesson, som snabbt aktiverades i kommentarsfälten i sociala medier gick ut på att SD:s partiledare faktiskt följde regler

 Redan i coronapandemins början våren 2020 kom det uppgifter om att boende i Järvaområdet i norra Stockholm, särskilt de med somalisk bakgrund, var särskilt hårt drabbade av viruset. Många döda och hög smittspridning. Det visade sig att det var ett generellt drag. Precis som i alla kriser och katastrofer är det människor som är socialt och ekonomiskt utsatta som drabbas hårdast. Förorterna i Sverige var inget undantag. Men förklaringarna i den allmänna debatten var breda. Det talades brister i krisinformation, om språk och kultur, även om de mer klassmässiga förklaringar med större svårigheter till social distansering på grund av ekonomiska faktorer fick större fäste efterhand.  I vår rapport Kriskommunikation och segregation i en pandemi - Hur boende i utsatta områdem informerade sig om coronaviruset 2020 - riktar vi sökljuset mot kriskommunikationens betydelse i pandemins inledning våren 2020. Med intervjuer och enkäter från Boendepanelen (Hjällbo och Östra Bergsjön i Göteborg) visa

Egentligen har jag redan skrivit om det här (se här ), men det förtjänar att upprepas. Det var ju en sak att informera om hur vi ska bete oss ifråga om social distansering när det var akut pandemiläge, när dödstalen steg och vi inte visst när smittan skulle avta.  Nu är läget ett annat. Men budskapet är detsamma från Folkhälsomyndigheten och andra ansvariga aktörer. Social distansering, tvätta händerna, arbeta hemma om du kan, stanna hemma vid symptom mm. Samma budskap, men ett nytt läge då relativt få just nu dör av covid-19 i Sverige och där kurvor, jämfört med många andra länder pekar åt rätt håll.  Kommunikativt är det en utmaning. För alla vet redan vad som gäller. Det finns ingen i Sverige som inte vet hur de ska agera under pandemin. Frågan är bara hur man får människor att det de redan vet. Det handlar inte om en kunskapsbrist och jag tror det därför är fel att se råden som dag efter dag pumpas ut som en fråga om att sprida kunskap. Det handlar om uppdatering, att se till att h

 På Irland pågår just nu Golf Gate, en politisk skandal där politiker deltagit på en golfklubbsmiddag brutit mot landets coronabestämmelser om social distansering. Flera politiker har redan avgått. Att (politiska) skandaler skulle dyka upp i spåren av corona var en lågoddsare. Faktum är att vi i Sverige sett några bubblare, såsom debatten om John Giesecke och hans relation till Folkhälsomyndigheten tidigare i våras. Men var så säker, det dyker säkert upp fler. Exemplen ovan är skandaler som ligger i linje med andra sorters skandaler. Golf gate är den sorten där politiker inte själva följer de regler de bestämt (som också är en form av privatmoraliska skandaler). Politiker som själva bryter mot lagar är tacksamma att skandalisera. De borde ju veta bättre! Sedan finns det ibland en extra dimension då det egna partiet står för en politisk linje som personen går emot (t ex Åsa Romsons båtfärg eller Laila Freivalds lägenhetsaffärer). Medietäckningen av Giesecke och relationen till den coro

För flera år sedan försökte jag och Britt Börjesson få SOM-institutet att uppdatera en tidsserie om allmänhetens syn på medieetik. Tyvärr hade vi inga pengar att betala frågorna med, så det blev inget den gången. Men vi kunde inte släppa tanken .  Frågorna handlade om namnpublicering i medierna och hade ställts av Britt och Lennart Weibull under 1990 -talet och början av det nya seklet. Både till allmänheten och till journalister. Frågorna det gällde handlade om olika nyheter (en bussolycka med barn bland dödsoffren, en mordmisstänkt , falskdeklarerande och rattfulla politiker/VD, idrottsutövare misstänkta för doping mm). Frågan var då om man tyckte medierna skulle publicera namn och bild på de inblandade. Vi visste att synen på medietik under 1990-talet gått mot en mer privat privatvärld och en mer offentlig offentlighet , dvs. att offentliga personer i högre grad borde få räkna med att deras namn och bild publiceras. Men okända människor bedömdes i allt mindre u