torsdag 10 september 2020

Du skall icke nysa (offentligt)!

En av de klassiska politiska skandalerna - som inte
handlar om politik i snäv bemärkelse utan om
politikers vandel - är hur man beter sig. Ibland handlar det om sådant som sker privat, ibland om det som sker i offentligheten. Inte minst
är det kritiskt när personen ifråga bryter mot
allmänna normer eller partiets egna politiska förslag. 

Att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson snorade och hostade i riksdagen gick inte obemärkt förbi och har kritiserats av såväl andra politiker som nyhetskommentatorer. Sverigdemokraterna och Åkesson har profilerat sig som kritiker av den svenska strategin och inte minst propagerat för användande av munskydd. Något sådant hade dock inte partiledaren på sig under debatten eller i intervjuer med journalister. Inte heller hade han testat sig för covid-19, men menade att han skulle göra det så fort han fick tid.

Försvaret av Åkesson, som snabbt aktiverades i kommentarsfälten i sociala medier gick ut på att SD:s partiledare faktiskt följde reglerna från Folkhälsomyndigheten. Åkesson menade också att han använder munskydd när det behövs, dvs. när trängsel gör att social distansering inte är möjlig.

Tror knappast att "Host och nysskandalen" kommer bli mer än en krusning på ytan, men den visar hur känsligt politikers agerande är. Dubbelmoral sticker alltid i ögonen på väljarna och är en av de mest tacksamma nyhetsvinklarna som finns. Dessutom är det effektiv ammunition för politiska motståndare. Sådant ska man inte bjuda på!



torsdag 3 september 2020

Corona och förorten

 Redan i coronapandemins början våren 2020 kom det uppgifter om att boende i Järvaområdet i norra Stockholm, särskilt de med somalisk bakgrund, var särskilt hårt drabbade av viruset. Många döda och hög smittspridning. Det visade sig att det var ett generellt drag. Precis som i alla kriser och katastrofer är det människor som är socialt och ekonomiskt utsatta som drabbas hårdast. Förorterna i Sverige var inget undantag.

Men förklaringarna i den allmänna debatten var breda. Det talades brister i krisinformation, om språk och kultur, även om de mer klassmässiga förklaringar med större svårigheter till social distansering på grund av ekonomiska faktorer fick större fäste efterhand. 

I vår rapport Kriskommunikation och segregation i en pandemi - Hur boende i utsatta områdem informerade sig om coronaviruset 2020 - riktar vi sökljuset mot kriskommunikationens betydelse i pandemins inledning våren 2020. Med intervjuer och enkäter från Boendepanelen (Hjällbo och Östra Bergsjön i Göteborg) visar vi att det finns strukturella olikheter även ifråga om informationsimhämtning som troligen också bidrog till hur pandemin utvecklades i de svenska förorterna. 

Läs rapporten här.

Ta del av nyheten om rapporten på JMGs webb och ladda ner den här.

Titta gärna på inslaget med Peter Esaiasson i SVT här.


måndag 31 augusti 2020

Om rädslan för social isolering som kommunikationsstrategi

Egentligen har jag redan skrivit om det här (se här), men det förtjänar att upprepas. Det var ju en sak att informera om hur vi ska bete oss ifråga om social distansering när det var akut pandemiläge, när dödstalen steg och vi inte visst när smittan skulle avta. 

Nu är läget ett annat. Men budskapet är detsamma från Folkhälsomyndigheten och andra ansvariga aktörer. Social distansering, tvätta händerna, arbeta hemma om du kan, stanna hemma vid symptom mm. Samma budskap, men ett nytt läge då relativt få just nu dör av covid-19 i Sverige och där kurvor, jämfört med många andra länder pekar åt rätt håll. 

Kommunikativt är det en utmaning. För alla vet redan vad som gäller. Det finns ingen i Sverige som inte vet hur de ska agera under pandemin. Frågan är bara hur man får människor att det de redan vet. Det handlar inte om en kunskapsbrist och jag tror det därför är fel att se råden som dag efter dag pumpas ut som en fråga om att sprida kunskap. Det handlar om uppdatering, att se till att hålla budskapet "top of mind", men framförallt inpränta en social norm. Budskapet ska hjälpa dem som försöker upprätthålla social distansering så att de får stöd i sin övertygelse, dessutom få dem som bryter mot den sociala normen att skämmas. För det är det som det handlar om nu. Att den sociala normen ska vara tydlig. Själv följer jag fortfarande reglerna så gott jag kan. Har inte hälsat i hand eller kramat om vänner och bekanta sedan i februari. Jag kämpar hårt jag kan för att absolut inte hosta eller nysa när jag handlar och buss åker jag överhuvudtaget inte. 

När jag hör Tegnell upprepa vad som gäller och ser alla skyltar och budskap stärks jag lite i min tro och tittar lite extra länge med sur blick på den som hostar i affären....



tisdag 25 augusti 2020

Golf Gate och alla andra skandaler som komma skall

 På Irland pågår just nu Golf Gate, en politisk skandal där politiker deltagit på en golfklubbsmiddag brutit mot landets coronabestämmelser om social distansering. Flera politiker har redan avgått.

Att (politiska) skandaler skulle dyka upp i spåren av corona var en lågoddsare. Faktum är att vi i Sverige sett några bubblare, såsom debatten om John Giesecke och hans relation till Folkhälsomyndigheten tidigare i våras. Men var så säker, det dyker säkert upp fler. Exemplen ovan är skandaler som ligger i linje med andra sorters skandaler. Golf gate är den sorten där politiker inte själva följer de regler de bestämt (som också är en form av privatmoraliska skandaler).

Politiker som själva bryter mot lagar är tacksamma

att skandalisera. De borde ju veta bättre! Sedan finns det ibland en extra dimension då det egna partiet står för en politisk linje som personen går emot (t ex Åsa Romsons båtfärg eller Laila Freivalds lägenhetsaffärer). Medietäckningen av Giesecke och relationen till den coronaansvariga myndigheten är istället en klassisk maktskandal. Att personen eller myndigheten ifråga utnyttjar sin maktposition på ett otillbörligt sätt. 

Men pandemin aktualiserar en annan skandaltyp som kallas för psykodrama. Lull och Hinerman som myntade begreppet i boken Media Scandals menade att den fångar in vanliga människor som uppenbart bryter mot normer i samhället. Exemplen de ger är ganska drastiska och här är det viktigt att skilja mellan nyheter som upprör där folk beter sig på ett sätt som är normbrytande till vad som är skandalöst. De senaste dagarna har det exempelvis varit i nyheterna om en ung man i Danmark som inte hade munskydd i linje med de danska reglerna och därför blivit bötfälld. Det här är inte en skandal. Normbrott, men inte skandalöst.

Liknande normbrott, att folk beter sig social oacceptabelt har vi sett sedan Folkhälsomyndigheten satte upp regler som social distansering och andra riktlinjer. Men för att det ska bli en skandal krävs det lite mer action. Normbrottet måste framstå som allvarligt och reaktionen i medierna måste vara stark. Dessutom bör också reaktioner från opinion åtminstone uppfattas som betydande. 

Så vilka skandaler som följer i coronas spår får vi väl se. Men var så säker. De kommer. 

 

 




onsdag 19 augusti 2020

På medieetikfronten inget nytt?

För flera år sedan försökte jag och Britt Börjesson få SOM-institutet att uppdatera en tidsserie om allmänhetens syn på medieetik. Tyvärr hade vi inga pengar att betala frågorna med, så det blev inget den gången. Men vi kunde inte släppa tanken

Frågorna handlade om namnpublicering i medierna och hade ställts av Britt och Lennart Weibull under 1990-talet och början av det nya seklet. Både till allmänheten och till journalister.

Frågorna det gällde handlade om olika nyheter (en bussolycka med barn bland dödsoffren, en mordmisstänkt, falskdeklarerande och rattfulla politiker/VD, idrottsutövare misstänkta för doping mm). Frågan var då om man tyckte medierna skulle publicera namn och bild på de inblandade.

Vi visste att synen på medietik under 1990-talet gått mot en mer privat privatvärld och en mer offentlig offentlighet, dvs. att offentliga personer i högre grad borde få räkna med att deras namn och bild publiceras. Men okända människor bedömdes i allt mindre utsträckning behöva utstå sådan behandling.

Tendensen var i stort sett densamma hos journalister och allmänhet. Men det ska sägas. Skillnader fanns. Journalisterna var generellt mer restriktiva till namnpublicering och allmänheten mer angelägen om att namn skulle publiceras, utom i ett avseende. I synen på offer för olyckor tyckte vanligt folk i väsentligt lägre grad än journalisterna att namn borde hållas utanför nyheterna. Men för idrottsmän som dopat sig, falskdeklarerande/rattfulla politiker eller VD:ar, mordåtalade eller personer anhållna för knarkbrott fanns samma tendens. Journalister var mindre benägna att vilja se namn på personerna i nyheterna än svenska folket. 

Men som sagt. Detta var för länge sedan. Vi har sedan dess fått en medievärld där allt är ett knapptryck bort. Flashback, andra websajter eller sociala medier publicerar ofta namn på personer som drabbats eller drabbat sig själva av olyckor och brott. Inte minst #metoo visade att frågan om namnpublicering är het och här hittade vi en öppning. Institutet för Mediestudier ville nu gärna uppdatera frågan om synen på medieetik och i SOM-undersökningen 2019 och J-panelen 2020 ställdes samma frågor som Britt och Lennart skrev om, på den tiden när ingen ens visste vad Facebook, Twitter eller Instagram var för något. 

Vad har då hänt med medieetiken? Vi blev båda väldigt förvånade för tittar man på siffrorna är det påfallande stabilt. Den riktning som stakades ut mot mer offentlighet för offentliga personer (framförallt fuskande idrottsmän och politiker) och en mer privat privatvärld för okända människor har fortsatt. Tydligast bland journalisterna.

Skillnaderna mellan journalister och allmänhet finns också i stort sett kvar, men i vissa fall verkar klyftan ökat (journalister är mindre överseende med politiker) i andra fall minskat något.

Intressant är att i vissa fall har journalister och allmänheten bytt plats. I synen på olycksoffer har  journalisterna i ännu högre grad än vanligt folk övergett viljan att publicera och ligger idag lägre än allmänheten (men båda ligger jättelågt!).I publiceringsiver knutet till politikers falskdeklaration och dopingsmisstänkta idrottare ligger journalister högre än allmänheten numera. Generellt handlar förändringarna inte så mycket om att vanligt folk tycker annorlunda, snarare beror de på att journalister ändrat uppfattning. 

Men oavsett dessa skillnader är ändå slutsatsen att ganska lite har hänt. Särskilt bland allmänheten. Synen på medieetiken är idag ungefär densamma som för 20 år sedan, men med en tendens till att okända personer som hamnar i nyheterna ska slippa se sina namn i där. 

Vad betyder då det här? Man kan givetvis trycka på lite olika saker. En är att den skillnad som trots allt finns mellan journalister och allmänhet är en grogrund för misstro mot medier, om beskyllningar att medierna mörkar. En annan är att journalisterna i en tid då de utmanas i jakt på klick och publiceringar på nätet värnar sin yrkesroll och i ännu högre grad betonar journalististisk etik. Journalist är något annat är alla andra som publicerar sig på nätet. En tredje är att sociala medier inte gjort människor mer blodtörstiga, snarare tvärtom. I journalistiken förväntar sig allmänheten en motbild till uthängningar i sociala medier. Vilken av de här sakerna man vill trycka på är väl som alltid en fråga om nyhetsvinkel.

Idag publiceras boken Uthängd - inte bara #metoo där mitt och Britt Börjessons kapitel finns med. Ladda ner boken HÄR.

Vill ni kolla på när Mediestudiers föreståndare Lars Truedson pratade om boken i SVT Morgon klickar ni HÄR.

Och om inte detta är nog så finns det också ett Zoomseminarium i eftermiddag (anmälan är stängd nu) där jag själv och andra inblandade deltar. Seminariet kommer att kunna ses på Mediestudiers Youtubekanal och på SVT Forum om några veckor.


 

måndag 17 augusti 2020

De som inte är med oss är emot oss

När jag forskade om lokala medier och lokal politik på 1990- ooch 2000-talet brukade jag då och då hålla föredrag för kommunpolitiker och tjänstemän. Jag ställde ofta frågan hur stor andel av de kommunala nyheterna i tidningen som var negativt vinklade. Det vanligaste svaret jag fick var någonstans mellan 70-80 procent. Politikernas och tjänstemännens uppfattning om mediernas

bevakning av kommunen var med andra ord att det i stort sett bara fanns kritiska nyheter i tidningen. Inte konstigt att de inte gillade journalister, tänkte jag. 

Problemet var bara att jag hade siffror på hur det såg ut i verkligheten. Jag hade ju gjort en massa innehållsanalyser av kommunala nyheter och visste hur stor andel av de lokala kommunnyheterna som var negativt vinklade. Den riktiga siffran var oftast runt 10 procent. Ibland kunde den under kriser och granskning komma upp till 25, kanske 30 procent.

Hur ska man då förstå det här? Antagligen handlar det om den så kallade "fientliga medier fenomenet", att vi bara ser det som går emot oss, inte det som går åt vårt håll. Jag har ju både som lärare, forskare och musiker utvärderats på en mängd olika sätt. Och fenomenet drabbar också mig. En negativ kursutvärdering vägs inte upp av 50 postiva. Det är den kritiska recensionen/kritiken man minns, inte de som berömde. Vi minns med andra ord bara det som går emot oss och och tolkar också omvärlden utifrån det perspektivet.

Jag har skrivit en del om det här i ett tidigare blogginlägg då jag och Jesper Strömbäck hade presenterat fenomenet, som är välkänt i internationell forskning, för en bredare publik. Läs kapitlet här

Vad vill jag nu med detta? Jo, i den debatt som ständigt förs om hur vinklad nyhetsbevakningen är av saker och ting blir man oftast varse hur uppenbart det ofta handlar om just "fientliga medier fenomenet". Mediebilden påstås vara entydig mot den egna åsikten och bara gynna motståndarna. Men om det görs systematiska studier blir bilden alltid mer komplex och vissa påståenden faller isär när de granskas. Mediebilden har oftast en massa perspektiv och är långt ifrån entydig. Inte ens när man upplever att alla går åt samma håll.

Men vår hjärna spelar oss ett spratt. Vi minns inte texter som håller med våra egna åsikter lika starkt som dem som går emot oss. Kanske är det också så att vi bedömer effekten av "motåsikter" som mer effektiva på opinionen. Dessutom tycker vi de är irrelevanta, de borde helst inte synas alls. Det känns ju som att det blir legitimerade när de får medieutrymme.

Forskning visar att människor som är starkt engagerade i en fråga också upplever mediebilden som mer vinklad, vilket tyder på att "fientliga medier fenomenet" är något vi måste förhålla oss till när vi pratar om nyhetsbevakning och nyhetsrapportering och alla som tycker en massa om att mediebilden är vinklad på ett eller annat sätt.

Sedan finns det givetvis en annan sida av saken som inte alls har att göra med socialpyskoligiska mekanismer. Det finns säkerligen en och annan, kanske till och med många, opinionsbildare som skriker högt om vinklade nyhetsmedier trots att de är fullt medvetna om att bilden är mer komplex. Men när det ska bildas och driva opinion är det mer effektivt att hävda att mediebilden är ensidigt vinklad. Kanske för att tillfredsställa de egna följarna som verkligen tror på snedvridna medier, men också för att skrämma journalister och sätta tryck på nyhetsredaktionerna.

 

torsdag 13 augusti 2020

Journalisternas politiska åsikter (revisited)

Jo, jag är sen sen på bollen. Men har haft semester och på bloggen tillåter jag mig ändå att vara både tvåa och trea på bollen. Men jag kunde från hängmattan konstatera att det var dags att debattera journalisters politiska åsikter igen. Eller snarare misstanken att journalisternas politiska åsikter avspeglas i journalistiken. Än en gång är det Näringslivets Mediainstitut som går ut med debattartikel, även om själva underlaget för rapporten är hämtat från en norsk undersökning. Resultaten visar det flera andra studier visat, att journalistkollektivet lutar vänsterut.

Så långt inga konstigheter. Men som många - inklusive undertecknad - gång efter annan påpekat är det farligt att dra slutsatserna att partipolitiska åsikter hos journalisterna automatiskt skulle avspegla sig i nyhetsrapporteringen, precis som man ska vara försiktig med att dra direkta kopplingar mellan vilka som äger en dagstidning och hur nyheterna vinklas.

Jag har skrivit om det här i boken 13 vassa frågor om journalistik - med svar som inte stryker medhårs. Boken finns gratis att ladda ner från Mediestudiers hemsida.

Ladda ner kapitlet här.

Så hur är det då? Ja, journalister som kollektiv har övervägande del rödgröna hjärtan. Men detaljerade analyser tyder på att de i beslutsfattande ställning lutar mer åt det borgerliga hållet. Men partiidentifikationen är svag och bortfall på frågan om bästa parti har också stort bortfall. Journalister har inte partibok och de som jobbar med att bevaka politik aktar sig noga för att låta politiska åsikter skina igenom. Snarare är det yrkesideal som präglar nyhetsjournalistiken och medielogiken som styr allra mest.

Jag avslutar kapitlet så här:

"Forskare som försöker förklara varför nyheterna ser ut som de gör menar att journalisternas egna politiska åsikter är av underordnad betydelse för nyhetsbilden. Det faktum att studier av nyhetsinnehåll inte heller ger något stöd för att mediebilden systema­tiskt skulle vara vänstervriden (eller högervriden) har bidragit till att medieforskarna snarare finner belägg för att det är spänningen mellan ideal, arbetsprocesser, mediaorganisationens mål och krav från marknaden som förklarar nyhetsurval. I viss mån är det kanske mer rättvisande att se jour­nalister som vindflöjlar, som i stor utsträckning om­famnar och visar upp samhället på ett sätt som passar in i en större berättelse, formad till stor del av andra krafter än journalistik. Väven är mycket mer komplex än enskilda journalisters politiska åsikter".

En sak till. Även om rösterna som nu hörs är från höger och kritiken handlar om en påstådd vänsteragenda i journalistiken, finns det också återkommande kritik mot att journalistiken har ett högerperspektiv, att den i stort sett okritiskt stödjer ett marknadsekonomiskt system. Även klimatbevakningen har kritiserats för att vara för individfokuserad och inte ta upp de systembrister som finns. Med andra ord: alla har åsikter om journalistiken och om kritiken kommer från alla håll och är ingen nöjd är det för att journalistiken har många ansikten.



onsdag 1 juli 2020

Nä, nu är det semester!

Har egentligen en hel massa saker jag vill kommentera om samhällsdebatt och journalistik, men nu får det vara lugnt ett tag. Återkommer i augusti med nya friska tag. Lånar bilden från Socialdemokraternas affisch 1960. Glad sommar på er och kom ihåg att tvätta händerna, hålla socialt avstånd och stanna hemma om ni är sjuka!


tisdag 16 juni 2020

Om Alexander Bard och TV4 - Skandalhantering och den föreställda opinionen

Yttrandefrihetslagstiftningen handlar om statens förhållande till medborgarna. Punkt. Det är oss fritt att tycka vad vi vill och även säga det mesta (inom vissa gränser så som hets mot folkgrupper eller information som rörande rikets säkerhet). Att privata företag eller medlemsorganisationer säger upp samarbeten eller sparkar ut medlemmar som uttrycker saker som organisationerna inte vill stå bakom har inget med yttrandefrihet i juridisk mening att göra. Även ett begrepp som censur handlar om statens förhållande till medborgarna.


Att Alexander Bard inte längre får vara domare i Talang i TV4 efter att det uppstått en tweetstorm är varken är inte i detta avseendet en fråga om yttrandefrihet eller censur. Det är inte konstigare än att andra företag tar bort reklam som uppfattas som stötande eller opassande. Samma sak gäller för hur andra TV4-anknutna profiler som Martin Timell och Paolo Roberto behandlats. Vem privata företag vill upplåta sina plattformar till är deras ensak. Men det stannar inte där. Det finns många exempel från närtid och dåtid där personers sätt att bete sig gjort dem omöjliga ur organisationens perspektiv. I en värld där varumärket är allt går också mekanismerna åt båda håll. Kändisskap som byggs på uppmärksamhet kan också stjälpas med oönskad uppmärksamhet. För nyhetsmedierna och publiken spelar det ingen roll. Kändisskap, vare sig det byggs upp eller störtas är valutan som styr klicken. Så funkar det.


I grunden handlar det om den föreställda opinionen. Benedict Anderson skriver i klassikern Imagined Communities att nationalism är en föreställd gemenskap. Vi har inte träffat alla dem som ingår i den grupp vi upplever oss tillhöra. Det är en tänkt gemenskap. På samma sätt agerar alla inblandade i en skandal mot en föreställd publik (eller opinion om vi så vill). Skandaler krishanteras på uppstuds och den opinion inblandade försöker hantera är inte en faktisk opinion, utan en föreställd opinion. Eller rättare sagt var denna tänkta opinion befinner sig imorgon. Kanske har den allmänna opinionen starka åsikter om vad Alexander Bard sagt i en tweet, kanske inte. Det är möjligt att det på sikt skulle påverka imagen av TV4 och de annonsörer som köper reklam i samband med programmet. Kanske händer ingenting. För det handlar om riskminimering. Bäst att ta det säkra före det osäkra och släppa taget. I alla de mediedrev och sociala mediestormar som omgärdar skandalösa utalanden eller olämpliga beteenden är alla högst medvetna om att det är en kamp om bilden av verkligheten som är det centrala.

Inom forskningen finns det flera fenomen som tangerar det här, inte minst den så kallade tredjepersonseffekten. Den handlar om att vi agerar som om medierna påverkar andra människor (även fast vi inte har en aning!). Så när TV4 agerar görs det i farhågorna att opinionen och annonsörer kan börja titta snett på dem. Facit har de inte. Och i en medievärld där allt går i hypertempo och reaktioner sker blixtsnabbt blir det ännu svårare att sitta lugnt i båten och rida ut stormen. Vem vågar chansa?

Jag har skrivit om tredjepersonseffekter i flera sammanhang. Faktum är att den artikel jag skrev 2003 fortfarande får en del citeringar, där jag kollar om fenomenet bara handlar om medieeffekter (det gör det inte!). Den kan kollas in här. Men det var framförallt i samband med boken Efter valstugorna som jag skrev om tredjepersonseffekter när jag försökte förstå mekanismerna för hur de politiker som var med i Janne Josefssons reportage försökte krishantera sig ur skandalen.

Upprinnelsen till teorin om tredjepersonseffekter kommer från den amerikanske sociologen Phillip Davison som skrev en artikel 1983 där han med utgångspunkt från några anekdoter formulerade tankar om att mediernas föreställda effekt är viktigare än deras faktiska påverkan (se nedan). Vill man läsa hela artikeln där jag referar till hans forskning finns den här.



"Som exempel på fenomenet berättar Davison om en händelse som förbryllat en kollega. Kollegan, som var historiker, berättar om en händelse ett serviceförband med färgade soldater och vita officerare på Iowa Jima Island råkade ut för under andra världskriget. När japanerna fick reda på förbandets position skickade de flygplan som släppte ner flygblad med propaganda. På flygbladen stod det att japanerna inte hade något otalt med ”de färgade folken” och att soldaterna inte skulle riskera sina liv för den ”vite mannen”. ”Ge upp så fort som möjligt eller desertera”, var budskapet till de färgade soldaterna. Dagen efter var hela förbandet förflyttat. Det märkliga enligt historikern var att han inte hade funnit några som helst bevis för att propagandan hade haft någon effekt på trupperna. Men de vita officerarna hade agerat som om propagandan hade påverkat soldaternas moral och handlade därefter (ibid 1983:2). Ett annat exempel Davison ger är de journalister han intervjuat som varit övertygade att det de skrev påverkade ”vanligt folk” även om det inte påverkade människor som dem själva. Davison nämner också att han själv som valarbetare var övertygad att ett flygblad som stödde den andre kandidaten skulle få många att byta favoritkandidat. Enligt Davison tillbringade han därför resten av dagen med att knacka dörr och dela ut valmaterial som stödde den egna kandidaten (op cit). Slutsatsen Davison drar är att man tenderar att överskatta mediepåverkan och att det alltid är ”de andra” som påverkas. Konsekvensen blir att man agerar utifrån övertygelsen att medierna påverkar andra människor, även om det inte finns några synbara bevis på att mediernas innehåll faktiskt haft någon effekt."