Bengt Johansson

Fakta, alternativa fakta, fake news och allt vad det nu ska kallas. Sällan har väl det i den offentliga politiska debatten flugit runt så mycket diskussioner om verkligheten och verklighetsbilder. Nu är det inget nytt. Politisk propaganda har alltid kännetecknats av överdrifter, svartmålningar och  skönmålningar. Det hör till de politiska språket. Menar jag därmed att ingenting är nytt? Propaganda där kopplingen till fakta varit minst sagt tveksam har ju alltid funnits. Ja, i det avseendet är Trumpifieringen av den politiska debatten inget nytt. Vad som skiljer dagens diskussion är dock kampen om det som professor Kent Asp benämnde som värderingsfri contra värderingsbunden kunskap i sin bok Mäktiga massmedier (kan laddas ner här ). Ofta delar man ju in verkligheten i fakta och åsikter. Kent Asp skilde i sina analyser av kärnkraftsomröstningen 1980 istället mellan värderingsbunden och värderingsfri kunskap. Viss kunskap är värderingsfri, det är kunskap som vi alla håller med om oav

Fake news var det. Beskyllningarna haglar om hur verkligheten ska beskrivas. Här hemma är  Sverigebilden i fokus, då Donald Trump satt Sverige på världskartan när han i ett tal antytt ett terrordåd i Sverige. Bakgrunden verkar vara att den amerikanske presidenten tittat på ett reportage på favoritkanalen Fox news, där Sverige målats i dystopiska färger på grund av flyktingmottagandet. Viljan från konservativa medier att måla bilden av att Sverige (och Tyskland) har problem på grund av stort flyktingmottagande och stor invandring har givetvis ett syfte. Om man är kritisk mot invandring och liberala idéer måste bilden av ett misslyckande slås fast, annars är ju de egna recepten på samhällsproblem knappast relevanta. Igår hamnade Malmö i skottgluggen. Den före detta Ukip-ledaren Nigel Farage kallade Malmö för Europas (ja kanske världens) våldtäktshuvudstad och ett ryskt tv-reportage menade att Malmö var en stad i kaos. Experter slog snabbt fast att varken Farage eller det ryska report

Inom samhällsvetenskaplig forskning och allmän debatt pratar man ofta om medialisering. Begreppet har ett antal decennier på nacken och faktum är att professor Kent Asp vid JMG verkar vara den som först myntade begreppet i slutet av 1980-talet. Det finns flera olika traditioner inom medialiseringsforskningen, men lite förenklat kan man säga att det handlar om hur både samhällets institutioner och individer blir allt mer beroende av medier för att fungera. Medialiseringen är både ett tillstånd och en process. Vid varje given tidpunkt kan man försöka klarlägga hur medieberoendet ser ut. Men medialisering syftar också på förändring, medieberoendet antas öka över tid. Nu är inte medieberoendet något som samhällsvetare kom på under 1980-talet. Faktum är att flera andra forskare har diskuterat medialisering, men då framförallt diskuterat hur TV:n kom att bli en dominerande kraft, inte minst inom politik. I Asps tappning var medialisering också framförallt knutet till TV-mediets logik. Fr

Hans Roslings död kändes. Kanske för att han var en person som kändes, en person som berörde. För mig som ofta föreläser och skriver om vetenskap var också Rosling en idol professionellt. Jag hade gärna haft tillgång till Gapminder när jag föreläser. Det hade säkert förbättrat mina föreläsningar en hel del. Men storheten låg ju inte i Gapminder. Hans Rosling kunde levandegöra torr och tråkig statistik med några klossar, pinnar eller....ja i stort sett vad som helst. Briljansen låg i förmågan att enkelt visa komplicerade sammanhang genom att använda offentlig statistik. Han var helt enkelt en lysande pedagog och som alla goda pedagoger kunde han också blanda stort allvar med humor. Till och med mina tonårsbarn tyckte om att titta på Youtubeklipp med Hans Rosling. Det säger en del. Att Hans Rosling går ur tiden i stort sett samtidigt som Donald Trump & co tar makten i USA är nästan lite profetiskt. Kontrasterna mellan Rosling och Trump i synen på kunskap och sanning kunde inte va

Den senaste veckan har GP skrivit om den planerade kamelparken i norra Göteborg. Parken är en del av projektet Stadslandet som delvis finansieras med EU-pengar. Det är givetvis inte första gången som det satsas offentliga medel på olika typer av integrations/sysselsättningsprojekt. Men den här gången har det blivit stort genomslag, både i traditionella och sociala medier. Men varför tände elden den här gången? Det finns flera saker som gjort att just denna händelse gått igenom det vanliga bruset. Det har gjorts uttalanden - eller som åtminstone tolkats som - att kamelmjölk kan bota autism, inga kameler finns på plats och tillstånden är inte klara. Att det dessutom handlar om en nöjespark ger också bränsle. Bert Karlsson kan intervjuas och döma ut projektet som omöjligt ut ett eventperspektiv. Det finns med andra ord gott om "indignationsmarkörer" och därmed också röster från olika aktörer som kan användas för att misskreditera projektet.  Men det finns en sak till. Själva

Sverigedemokraterna har använt Leif GW Perssons uttalande i Veckans brott i SVT i en reklamkampanj på Facebook. I det bildsatta citatet säger GW att "hälften av alla poliser skulle rösta på SD". Men får man göra så här? Att politiker ger sig på varandra är väl en sak, men får verkligen politiker använda vad professorer säger i TV i politisk reklam? Och kan det "drabba" vem som helst? Bryter det till exempel inte mot marknadsföringslagens krav på samtycke för citering? Svaret är nej. Redan i förarbetena till markandsföringslagen tog man bort politiken eftersom politisk debatt handlar om att kunna debattera med andra. Då får man också på köpet att även andra (professorer, kändisar eller helt vanliga människor) som inte tänkte uttala sig politiskt kan dras in i den politiska propagandan, vare sig man vill eller inte. Politisk propaganda är därmed att likställa med samhällsinformation och då behöver man inte fråga den som uttalar sig om lov (men nu pratar vi inte bild

I slutet på förra veckan publicerade jag tillsammans med Tomas Odén en artikel i tidskriften Journalism Studies (läs här ) en studie om hur svenska myndigheter ser på relationen till nyhetsmedier under kriser. Slutsatsen vi drar är att källorna upplever att deras makt ökat i relation till de traditionella nyhetsmedierna under kriser. Egna webbplatser, sociala medier och interaktiva möjligheter som hyperlänkar och chattar i nyhetsmediernas digitala utgåvor ger en bild av myndigheter som generellt blivit mer aktiva i kriskommunikationen. Även om myndigheterna fortfarande ser medierna som viktiga i kriser finns det hos dem en klar känsla av att kunna utmana nyhetsmediernas informationsmonopol. Men det finns olika relationer som utkristalliseras i den digitala medievärlden. Vissa myndigheter har aldrig upplevt någon konflikt med medierna och upplever att de alltid får ut sitt budskap. Vi kallar dessa för medspelare (co-players) . Strategierna för sociala medier är inte särskilt utve

Ett av de uppdrag jag har, förutom att forska och undervisa, är att vara ordförande i SOM-institutets styrgrupp, där också Maria Oskarsson, Karin Ekström, André Jansson och Henrik Oscarsson (tillika föreståndare) ingår. Vi träffas fyra gånger om året och diskuterar strategiska frågor för SOM-institutet och får också inblick i hur verksamheten utvecklas. Efter att ha suttit i styrgruppen sedan SOM-institutet blev en centrumbildning med föreståndare är det fantastiskt att se den utveckling som SOM har genomgått. Givetvis var SOM redan före Henrik Oscarsson tog över rodret en fantastisk forskarresurs med stort nationellt genomslag, men Henrik och hans medarbetare har både förvaltat arvet, professionaliserat verksamheten, expanderat och utvecklat. Det senaste är att opinionslaboratoriet LORE numera också finns inom SOMs väggar. Men det är nya tider. Henrik har suttit sina år som föreståndare och ska ägna sig åt valforskning på heltid framöver (även om han alltid kommer att vara starkt

Det förs många diskussioner om journalistik och populism i dessa dagar. Ett problem eller ett dilemma som behöver diskuteras mer är  nyhetsjournalistiken och dess medielogik passar väldigt populistisk politik väldigt bra. Går man till det som inom medieforskning brukar känneteckna medialiseringstekniker är det drag som också passar bra in på hur populistisk politik generellt sett kommuniceras. Gudmund Henres myntade begreppet medialiseringstekniker på 1970-talet och lyfte fram sex punkter. Den sjunde - stereotypisering - har medieprofessorn Jesper Strömbäck lagt till senare   1. Tillspetsning – en händelse eller uttalande som i sig   tillspetsad, dvs. att en källa eller journalisten själv måste formulera sig kort, klar och tydligt. 2. Förenkling – Komplexitet måste ersättas av förenklingar. Det får inte finnas för många argument och nyanseringar. 3. Polarisering –   polarisering och konflikter fångar uppmärksamhet. De väcker känslor och förenklar också ofta olika uppfattning