Bengt Johansson

Det här året har både varit precis som alla andra universitetsår - skrivande, läsande och undervisning. Men också en del nyheter. Spännande blickar mot framtiden och dessutom några avslutningar av gamla forskningsprojekt. Det finns några saker som jag tror kommer vara med mig som forskare framöver. Flyktingkrisen kommer att på olika sätt skugga vår samtid och då även forskningen. Högerpopulismen och dess retorik blir också något som forskare inom politisk kommunikation inte kan bortse ifrån. Risk- och krissamhället är till viss del kopplat till det som nämndes, men det finns flera andra hot och risker som jag tror kommer prägla mitt forskarliv framöver. På mediesidan går det inte att bortse från hur nätet har förändrats de senaste åren. Den organiserade aktivismen och hatet är en realitet som påverkar hela det politiska samtalet och även hur våra åsikter formas. Tittar jag bakåt vad jag gjort under 2016 och framåt mot 2017 ser det ut ungefär så här på forskningssidan: Under hösten ...

Så här i årets sista skälvande dagar fick jag en försenad julklapp. Slutpunkten (ja nästan i alla fall) för forskningsprojektet Kriskommunikation 2.0 damp ner i brevlådan. Boken är samförfattad med Tomas Odén, Monika Djerf-Pierre och Marina Ghersetti och är den sista avrapporteringen av projektet. I boken gör vi analyser av kriskommunikation under ett antal samhällskriser som drabbat Sverige de senaste åren (bland annat Husbyoroligheterna och skogsbranden i Västmanland). Det är mycket datamaterial som vi tröskar igenom. Intervjuer och enkäter med medborgare, journalister och myndighetskommunikatörer står för den största delen. Men vi arbetar också fram en teoretisk modell för kriskommunikation ur ett medborgarperspektiv. I slutkapitlet identifierar vi fyra stycken utmaningar för samhällets kriskommunikation. 1. Ökade krav på snabbhet, precision och tillgänglighet från medborgare och journalister, 2. Robust infrastruktur - ofta problem med kraschade servrar mm, 3. Sociala medielog...

Tänk er att Stefan Löfven stämmer en helt vanlig svensk för förtal för att hen delat vidare en skämtbild där bilder på när Löfven ser ut som Gollum från Sagan om ringen. Löjligt säger du. Sånt skulle aldrig hända! Nej, kanske inte i Sverige, men i Turkiet händer det. President Erdogan surnade till och  en enskild medborgare har dömts för att ha spridit en bild på Facebook där Erdogan och Gollum ser likadana ut. Smaklöst? Kanske. Elakt? Visst, men knäckfrågan är om det ska vara förbjudet. Ska det kunna väckas åtal? Man kan ju tycka att en president med makt över liv och död ska kunna tåla en nidbild. Men maktens män och kvinnor är lättkränkta och det gäller framförallt  auktoritära politiker. Erdogan, Trump och Putin vill gärna styra utan att bli hånande och att förlöjligas eftersom det ifrågasätter deras auktoritet.  Humor och satir utmanar makten eftersom den inte är lika farlig om man kan skratta åt den. Som ni förstår är jag livrädd för lagar som tillåter politiker...

Men hur gick det sen? Ibland ställer jag mig den frågan när jag av olika anledningar funderar på nyhetshändelser, ofta sådana som varit föremål för granskning. Men medierna berättar sällan vad som egentligen blev konsekvenserna av en granskning. Först granskning, men sedan är det tyst. Visst har Uppdrag Granskning då och då lite tillbakablickar, men knappast med den nit som i den ursprungliga granskningen. Vi får därmed sällan veta vad som blev de långsiktiga effekterna av granskningen. Att det så sällan sker är lite förvånande eftersom till och med forskningen visar att den granskande journalistiken gör nytta. Tomas Lindberg skrev för ett tag sedan en understreckare i SvD, där han hänvisar till James T Hamilton studie ”Democracy’s detectives: The economics of investigative journalism” (Harvard University Press). Han poängterar att granskande journalistik har positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Det kan handla om nya lagar, rutiner och regler för offentlig verksamhet som en ko...

Jag måste än en gång berömma Lena Sundströms tv-serie "Håll käften - eller dö". Istället för ett ensidigt tesdrivande och platt diskussion om yttrandefrihet får vi en delvis grubblande och eftertänksam berättelse om gränser och förutsättningar för att säga kunna och få vad man vill utan att råka ut för repressalier. Reportaget från Polen, där regimen tar steg för steg i att försöka kontrollera public service, är ytterligare en påminnelse om hur auktoritära krafter försöker begränsa vad som får sägas. När regeringen direkt får kontrollen över medierna och kan avsätta medarbetare efter behag behöver man inte ens införa censur. Inför risken att bli avskedad böjer sig även journalisterna inför mer eller mindre tysta krav om att inte ställa obekväma frågor till regimen. I regeringsformens första paragraf står det högtidligt att "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den för...

Jag skrev för någon vecka sedan om sociala mediestormar och hur vi kommer att få leva med dem. När jag tänker tillbaka lite finns det dock en skillnad. Medvetenheten om att de planeras och dirigeras har ökat på många håll. Inom forskningen pratar man om medie- och informationskompetens (MIK) som bland annat handlar om att kunna värdera medier och mediers funktioner. I efterskalven av Åhléns Luciabild har Expo publicerat en utmärkt artikel om hur hatstormen mot Luciabilden skapades. Här har journalistiken en viktig och kan också bidra till att vår MIK ökar. Kanske kan vi då bli lite mer svårflörtade då mediestormarna går igång? Problemet är dock att vi inte alltid litar på att andra människor gör samma kritiska bedömning som vi själva. Inom forskningen kallas fenomenet för tredjepersonseffekter och handlar om att vi tror andra människor i högre grad än vi själva påverkas av mediebudskap. "Visst kan jag se igenom en orkestrerad social mediestorm, men kan andra det?" Fenomen...

I DN har Mattias Hagberg skrivit tre längre artiklar det förändrade perspektivet på de borgerliga ledarsidorna. Hagbergs tes är att det skett ett värderingsskifte mot högerpopulism där invandring, integration och svenskhet står i fokus. Den kritiska udden riktas mot genusfrågor och mångkultur. Särskilt uppmärksamhet ägnar han åt Göteborgs-Postens ändrade inriktning under Alice Teodoresucs ledning. Som mångårig läsare av GP kan jag intyga att den har ändrat både inriktning och ton. Från en ganska traditionellt liberal ledarsida som ärligt talat inte var jättekul att läsa är det numera texter som ofta provocerar - från konservativt håll. Och visserligen sägs det då och då kritiska kommentarer om SD, men ibland sitter jag och funderar på vilka av ledartexterna som SD-väljare skulle ställa sig kritiska till. Inte särskilt många så om jag tolkar dem. I dagens GP skriver Alice Teodorescu en ganska rolig ledartext där hon försvarar ämnesval (integration och invandring) genom att byta ut f...

Där satt den! Ann Heberlein satte sista spiken i godhetskistan. Argumentet att fattigdom inte utrotas med tiggeri räcker inte. Det ge är dessutom en självisk handling för att man ska må lite bättre själv. Det finns enligt Heberleins krönika i Fokus ingen skillnad mellan att ge en fattig människa lite pengar, fixa ögonbrynen eller kanske köpa champagne för pengarna man kan undvara. Allt handlar bara om boosta egot. Köper man skönhetsbehandling mår man bättre och ger man en tiggare en slant mår man också bättre. Alla transaktioner är därmed likställda. Jag uppskattar att läsa Ann Heberlein. Inte för att jag alltid håller med utan för att hennes argument utmanar. Ibland tycker jag att hon har en poäng. Oftast inte. Den här gången tycker jag att hon springer med de opinionsbildare som på olika sätt försöker relativisera goda handlingar för att slippa se lidande. Jag har hört det där argumentet förr. Alla goda handlingar är egentligen själviska eftersom man mår bra av att göra dem. Slut...

Vi ställer alltid hoppet till ny teknologi. Vare sig det är klimathot eller demokratins framtid finns det alltid med ett teknologispår. Att nu teknik i sig skulle kunna lösa problemen hör man ofta förhoppningar om. Sanningen är att teknologi aldrig löser problemen. Det är människor som löser problem. Tilltron till att teknologiska landvinningar är stark. Vi lever i ett samhälle som på många sätt sätter sin tilltro till naturvetenskap och teknik. Det är med uppfinningar inom dessa områden som våra samhällsproblem ska lösas. Och det gör de, men inte allt. Gång efter annan ser vi hur framgångar inom teknik och naturvetenskap ropas ut som räddningen för samhället. Inte minst har man inom mitt eget fält - medier och demokrati - ofta lyft fram internet och sociala medier som lösningen på demokratiproblem. Men givetvis är det inte så. Forskare visar också om och om igen att internet både är bra och dåligt och när det gäller demokrati. Nätet kan både skapa och förstöra. Mina kollegor i Ö...

Yttrandefrihet är enkelt som princip, men svårt i praktiken. Alla ställer ju upp på att trycka "like" på Facebook, kanske skriva på ett upprop för allas fria rätt att yttra sig. I praktiken är det svårare. Att stå upp för någons rätt att yttra åsikter som man tycker är förfärliga känns ju inte lika kul. Men man ska inte villa bort sig. Jag får givetvis tycka att någon annan har fel i sina åsikter och tycka att de borde vara  tysta eller skämmas för de åsikter de uttrycker. Bara för att man har rätt att säga något betyder det inte att alla måste hålla med om vad man säger. Det finns som i alla andra sammanhang sociala konventioner. Saker kan vara olämpliga även om de inte är olagliga. Yttrandefrihetsfrågan är som jag ser det i första hand en fråga om statens relation till medborgarna. Staten ska inte censurera (dvs. i förhand kunna stoppa yttranden) men sedan kan man inte sägas vad som helst utan att straffas. I den svenska lagstiftningen finns det begränsningar ifråga o...

Nu är jag varken turistekonom eller turistchef i Gävle. Men i en tid då städer kämpar med näbbar och klor för att sätta sin stad på kartan (sk city branding) undrar jag inte om den återkommande nedbrunna julbocken i Gävle ändå kostar mindre än det smakar. Åtminstone ur PR-synpunkt. Gävle behöver bara bygga upp en halmbock och låta den brinna ner för att det ska skapas en återkommande historia om staden i världens nyhetsmedier. Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam. Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvar...

TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson har i veckan kritiserats för att driva partipolitik på sin Facebooksida. Jag tänker inte kommentera själva innehållet i de fem punkter som Oscarsson lyfter fram för att "vända oro till framgång". Istället ska jag försöka sätta ljuset på den politiska kommentaren som mediefenomen. De senaste decennierna har det blivit mer kommenterande och tyckade i medierna. Går man tillbaka och tittar på journalistiken under 1970- och 1980-talet blir man förvånad över hur lite analyser och kommentarer det fanns, särskilt i dagspressen. Inga krönikörer, inga analyser av strategier förutom de partipolitiskt färgade på ledarsidorna. Tyckandet och analyserandet blev svaret när mediesituation förändrades. Med fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt blev det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter var att istället kommentera nyheterna - att vara en recensen...

Idag sände Uppdrag Granskning ett jubileumsprogram om sina 15 år som den granskande journalistikens flaggskepp i SVT. Ett intressant program med mycket självreflektion och även självkritik. Det känns nästan overkligt att det är 14 år sedan valstugereportaget gjordes. Månaderna efter reportaget åkte jag efter i Janne Josefssons hjulspår och intervjuade politikerna som var med i programmet. Resan var på många sätt omskakande för mig själv. Syftet var att försöka dokumentera vad en skandaliserad politiker gör, vilka strategier man har för att minska skadeverkningarna och hur man ser på mediernas makt. Jag möttes av personer som satt och skakade, några grät och bad mig stänga av bandspelaren. En del ville överhuvudtaget inte prata med mig. Andra var inte lika tagna av situationen utan kunde skaka av sig det som hänt och hade varit ute i valstugan redan dagen efter reportaget sändes. I boken Efter valstugorna skrev jag om reportaget och politikernas upplevelser av skandalen och dess kons...