torsdag 30 april 2020

Lokala medier klarar krisrapporteringen bäst

Vi såg det tydligt i skogsbranden i Västmanland 2014. Lokala medier vann helt klart. Både drabbade och de som jobbade med att släcka bränder och kommunicera om händelserna tyckte att lokalmedierna klarade det journalistiska uppdraget allra bäst, även om direktrapporteringen i Aftonbladet och Expressen också fick beröm. Men det var riksmedierna som i medborgarnas ögon gjorde övertrampen. Fel namn på orter som hotades av branden och missledande nyheter om att Norberg skulle utrymmas. Annan kritik var att medierna var alldeles för snabba i letandet efter syndabockar. Uppmaningar till mediepubliken att skicka in bilder till redaktionerna uppfattades som direkt oetiskt. De som jobbade med krishanteringen tog upp ett annat spår. Att dramatik i rapporteringen fick för stort utrymme, som i fallet med brandplan från Frankrike och Italien. En av kommunikationscheferna som var inblandad sa lite kärnfullt:

"Ja, det blev ju väldigt mycket fokus kring flygplan och helikoptrarna och det var kanske inte en rättvisande bild men det var ju ingen katastrof och det är ju lite roligare att rapportera om flygplan än om brandslang."


Det går alltid ha synpunkter på nyhetsmedier i kriser. Många har det också. En del kritik är berättigad, en del är det inte. Kritiken handlar också ofta om det som jag skrev ovan. Faktafel irriterar, felaktigt fokus av rapporteringen, etiska övertramp och överdriven dramatisering.
Men lokala och nationella medier har ofta olika publiker i en geografiskt avgränsad kris. Lokalmedier talar oftare till de drabbade eller personligt berörda av krisen. Riksmedierna når och har ett tilltal till en bredare allmänhet, som oftast befinner sig på avstånd från krisens centrum. Lokala och nationella medier har därmed inte bara olika produktionsvillkor - där lokalmediernas lokalkännedom och kontaktnät ofta är bättre - utan också till viss del olika uppdrag.

Jag brukar berätta en historia från min tid som gästprofessor i Orlando i Florida som belyser hur nyhetsekologin ger olika vinklar på nyheter. Det var 2017 och mitt i orkansäsongen. Orkanen Harvey hade satt sig över Houston och släppt ner mängder av regn. Ute i Atlanten växte nästa orkan, med namnet Irma på sin väg mot Florida. Det var en värstingorkan. En femma på den femgradiga orkanskalan och större än det mesta man sett. Jag pratade med kollegor och andra om möjliga alternativ. Skulle jag stanna kvar eller ta bilen och dra iväg norrut? Till slut bestämde jag mig för att stanna. Skaffade vatten, mat, en ny powerbank och lite andra förnödenheter och väntade. Jag följde väderappar och lokala medier slaviskt och försökte förstå vad som skulle hända. Inlärningskurvan var snabb och jag var lite orolig, men övertygad om att det skulle gå bra. Vad jag märkte var dock att familj och vänner hemma i Sverige var mer oroliga än jag. Lokalmedierna pekade på allvaret, men att Orlando skulle stå kvar efter orkanen. Allt skulle gå bra om man bara följde råden som myndigheterna gav. I Sverige var bilden mer alarmistisk, vilket gjorde att släkt och vänner var mer oroliga. Samma sak märktes hos de journalister som ringde mig och undrade hur stämningen var i Florida. Det slutgiltiga beviset på att lokalmedierna klarade sitt uppdrag bäst kom på lördagen, dagen före orkanen skulle slå till. Mobilen plingar till med en nyhetsflash från en svensk kvällstidning med texten: ”Floridas guvernör: Ni kommer alla att dö”. Då bröt min lokala kommunikationsstorm lös. Familjen ringde, vänner reagerade på Facebook. Alla med budskapet att jag var tvungen att ta mig därifrån. NU! Jag försökte förklara att vad guvernören sagt var riktat till dem som bodde i kustområden, i hus som inte klarar en orkan och som tidigare blivit tillsagda att evakuera. Om de inte evakuerade skulle de kanske dö. Budskapet var inte att alla i Florida skulle dö av orkanen. Men när nyheten färdades från över världen blev det bara en alarmistisk rubrik kvar, som stämde dåligt med verkligheten.

Jag berättade denna anekdot på Nyhetsbaren i Borås Tidning i tisdags (kolla här) och Björn av Kleens artikel om hur jag levde i Orlando i väntan på orkanen finns här.

Vi skriver i boken Kriskommunikation 2.0 om hur lokala och nationella medier har olika uppdrag och olika publiker. Boken kan laddas ner här.

tisdag 28 april 2020

Inte en kris, utan en megakris

Många förundras över hur överraskade alla verkar vara av coronakrisen. Det planeras ju och övas på krisscenarier - inte minst pandemier - hela tiden! Så varför är inte alla bättre förberedda? Det finns säkert en hel del att fundera på vad gäller krisberedskap, men krisforskare har längre pratat om svårigheterna att hantera kriser i en global värld där omfattningen av kriser är större, komplexiteten i samhället bara ökar och sociala och ekonomiska system är globalt sammankopplade. Lägg därtill att kommunikationen är blixtsnabb och att samhällsutveckling och innovationer gör att kunskapen om många saker som påverkar och kommer påverka oss är okända (genteknik, AI, nanoteknologi mm).

De senaste decennierna har många krisforskare börjat använda begreppet megakris. Skälet är att gängse krisdefinitioner inte fångar in globala kriser karaktär, vilket gör att vi inte förmår att hantera krisen så som vi är vana vid. För megakriser är inte bara "mer" av allting, utan också av en annan sort som utmanar allt vi vet om kriser.

Krisforskaren Patrik Lagadec definierar en megakris som:

1. Global dislocation: En megakris är inte bara knutet till en händelse och dess dominoeffekter. Den förstör våra referensramar. Lagedec pratar om "förvätskning av berggrunden", dvs. att allt som var fast sätts i gungning.

2. Multiple concomitant and interlinked scenes of crises: Flera olika kriser sker samtidigt och Lagedec målar upp bilden av "skurkaktiga" vågar som matar varandra och hämtar energi från varandra.

3. Systemic blackouts: Problemet är inte längre dominoeffekter, utan att allt avstannar eftersom det globala beroendet gör att allt är sammankopplat.

4. Instant crystallizing dynamics. Allt sker samtidigt och förhållanden kan snabbt totalt förändras. Lagadec pratar om kristallisering, dvs. att något som verkat normalt helt plötsligt får en anann form.

5. From  accidental  failure  to  embedded  function: (mega)kris är det naturliga tillståndet. Utmaningen är inte längre att se till att havet förblir lugnt utan att vara beredd att segla i en storm. 

Hur ska då en megakris hanteras? Ja, det är det som forskarna försöker klura ut. Lagedec pekar ut ett antal saker. Vi måste inse att vi inte har en karta eller manual att gå efter. Vi måste erkänna det okända. Att upptäcka megakriser handlar inte om att känna igen signaler om vad som är på gång, utan att "känna igen det okända". Ledarskap måste då också kunna improvisera och uppfinna nya verktyg allt eftersom krisen utvecklas. Samma sak gäller de som krishanterar. De måste kunna arbeta i kaos.  
Dessutom är det meningslöst att tro att vi kommer tillbaka till det "normala" igen. Efter en megakris lever vi i en delvis ny värld. Låter det besvärligt? Kanske inte konstigt att krishanteringen av coronapandemin kanske verkar lite ute på hal is ibland. Megakriser är besvärliga.

Läs Patrik Lagadecs text från 2009 här.

söndag 26 april 2020

De ständiga uppdateringarna: Journalistikens vassaste gren i coronarapporteringen?

En sak som jag imponerats över i coronarapporteringen är de ständiga uppdateringarna från nyhetsmediernas sida. 24/7 uppdateras det med nyheter om pandemins utveckling och många timmar om dygnet besvaras också läsarfrågor. Det kan man kalla public service! Vi som är lite äldre minns ju faktiskt när ständiga uppdateringar inte förekom alls. Personligen minns jag hur jag nåddes av nyheten om att Olof Palme mördats. Jag vaknade en stund före kl 9 i min lilla lägenhet i Majorna. Slog på P3 på radion som jag brukade. Det spelades klassisk musik. Fattade ingenting. Hade jag fått på P2? Nej, det var rätt. Plötsligt bryts musiken och en röst börjar berätta om "inställda teaterföreställningar på grund av mordet på statsminister Olof Palme". Lätt yrvaket (och lite bakis) försökte jag förstå vad han sagt, samtidigt som den klassiska musiken kom tillbaka. Minuterna fram till 9-slaget och nyheterna var oändliga och inget Internet kunde ge mig svar på vad som hänt. Det var bara att vänta.....

Webbjournalistik tog död på deadlinen

Deadline. Smaka på det ordet. En dödsgräns. Bortom den är allt meningslöst. Har man missat deadline han man lika gärna kunnat låta bli att göra något över huvud taget. Deadline definierar vad som är meningsfullt. Döden definierar livet.Det organiserade kaoset som visas upp i Hollywoodfilmer känns direkt främmande, oftast råder lugn på redaktionen. 
Inom journalistiken har ordet en närmast mytisk klang. Att jobba mot deadline är något som alla journalister får lära sig första dagen på journalistutbildningen. En nyhetsjournalist som inte klarar av att jobba mot deadline är ingen riktigt nyhetsjournalist.

I de studier jag gjort på nyhetsredaktioner är deadline något som är högst påtagligt. Men inte hela tiden. Sveriges största nyhetsredaktioner är i stort sett en ganska tyst, lugn och behaglig miljö att vistas i. Det är ganska sällan som det upplevs som stressigt, åtminstone utåt. De allra flesta håller sig till sin skärm, ringer lite samtal, för diskussioner med några kolleger – ganska lågmält.
I de öppna kontorslandskapens värld är alla ljud från radio- och TV-apparater avstängda. Vill man ha ljud får man lyssna i hörlurar, oavsett om det gäller radio eller TV. Endast om det sker en större presskonferens eller större nyhetshändelse vrids ljudet upp på de ständigt påslagna TV-apparaterna.
Men för det mesta är det tyst. Högljudda skrik, larmande och spring som vi matas med i populärkulturella beskrivningar av nyhetsarbete känns ganska långt borta. Visst ska man göra sändningar och producera en tidning, men det organiserade kaoset som visas upp i Hollywoodfilmer känns direkt främmande.

Det är först när sändningarna närmar sig, när deadline är deadline på riktigt, som spänningen stiger. Då märker man att allvaret sätter in. Ansiktena blir mer samlade, felaktigheter upplevs som direkt irriterande och kommentarerna blir lite mer kortfattade.Men att jobba mot deadline är en vanesak. Inte ens när redaktören för Rapport lyfte ut ett inslag tjugo minuter före sändning, utan att riktigt veta vad han skulle fylla sändningen med istället, lyfte någon på ögonbrynen. Den som blev mest stressad var nog jag, som endast var där som observerande forskare.De andra gick lite snabbare, konverserade lite mer korthugget och gick in i yrkesrollen. När redaktören hittat ett reportage i datorn om livet i krigets Afghanistan som inte sänts tidigare och kvällens 19.30-sändning var klar, återgick allt till det normala.Men deadlinen är död, eller åtminstone döende. Förklaringen heter som så mycket annat nu för tiden internet och webbpublicering. Före webbjournalistikens genombrott var just deadline det som nästan definierade nyheter och nyhetsarbete. 
Nu publicerar man inte lika självklart mot deadline längre. Redaktionerna publicerar nyheter hela tiden. Ut med nyheten så fort det går. Visserligen är inte alla fakta framgrävda och alla vinklar är inte utredda. Men det gör inget. Man kan alltid fylla på efter hand och därmed är ju inte deadline så viktigt. Visst ska man fortfarande vara först med det senaste, vilket skapat en hel del problem. Faktakontrollen brister, eftersom man inte kontrollerar tillräckligt noggrant före publicering. Men som sagt, man kan alltid rätta till det som blev fel lite senare. Nyhetsvärderingen blir ju också ibland alldeles bisarr eftersom man inte hinner med att just nyhetsvärdera, utan vräker på med krigsrubriker om något som sedan visar sig vara ganska trivialt. Med andra ord blir inte nyhetsarbetet mindre stressigt utan deadline, inte heller blir det mindre fel i nyheterna. Men om nyheten är färdig att publicera 19.30 eller 19.35 är ju inte särskilt intressant. Så därför är deadlinen död, eller åtminstone döende.
Publicerad i Borås Tidning 2010-01-16