Att ge sig in i leken
Offentligheten är en riskabel arena. Det kan faktiskt
hända vad som helst om man ger sig in i offentliga debatter, ställer upp på en
intervju i tv eller twittar lite aggressivt. Vi tänker ju ofta att vi ska få
lite positiv publicitet kring det vi vill berätta. Men så blir det inte alltid.
Det finns vinnare och förlorare i TV-rutan precis som i verkliga livet. Ibland
blir det "flipp", ibland blir det "flopp" och det är den
egna personen som är insatsen. Man sätter sig själv på spel när man
uppmärksammas i medierna, eftersom man aldrig kan överblicka konsekvenserna av
att vara med i offentligheten.
Under Coronakrisen blir sådana här mekanismer tydliga. DN-artikeln som undertecknades av de 22 forskarna är ett klockrent exempel på att offentligheten har ett pris. En offentlig debatt tar andra vägar än ett forskarseminarium, som också kan vara ganska blodiga. Men att kläder, heminredning eller karaktärsdrag helt plötsligt blir en del av debatten är inget man räknar med när man sätter sitt namn under en debattartikel.
Som sagt offentligheten är en riskabel arena. Det som man trodde skulle vara ett skarpt inlägg i en debatt förvandlas till något helt annat. Helt plötsligt är man definierad på ett annat sätt än man tänkt sig. Man attackeras med argument man aldrig hört på forskarseminarier, från personer man aldrig tänkt sig skulle ha synpunkter på det man håller på med och man kanske också klumpas ihop med personer man absolut inte vill.
Som den konflikträdda människa jag är tar jag ganska illa vid mig när mina framträdanden i offentligheten inte går som jag tänkt mig. Men jag har fått några smällar ändå. Faktiskt är den värsta inte från forskarvärlden utan från ett tidigare liv. Under 1990-talet spelade jag i popbandet Wish. Spänningen var stor när vi skulle släppa vår första skiva. När recensionerna trillade in blev jag glad och ledsen på samma gång. I bandet hade jag från att skriva alla låtar, sjungit lead och lagt alla gitarrer. När bandet fick nya medlemmar backade jag till att dela sång med Anja och Ulf fick ta hand om finliret på gitarrerna. Som sagt, recensionerna var positiva, en del till och med väldigt positiva. Så långt allt väl. Men i flera recensioner hyllades (välförtjänt) Anja som sångerska, men mina sånginsatser sågades någonstans jämns med fotknölarna. Givetvis visste jag att min sångröst inte kunde mätas med Anjas, men vi tyckte att vissa låtar passade min röst och stil bättre. Det tyckte inte recensenterna.
Efter det slutade jag i stort sett sjunga lead och ägnade mig åt att skriva låtar och köra. Läxan jag tog med mig till akademin är att vad som helst kan hända i offentligheten. Saker som man tror ska kritiseras hörs det inte ett knyst om. Istället kommer kritiken från sidan, från den döda vinkeln som du inte ser eller alls tänkt på. Offentligheten är en riskabel arena. Det kan hända vad som helst. Det är värt att tänka på.
Under Coronakrisen blir sådana här mekanismer tydliga. DN-artikeln som undertecknades av de 22 forskarna är ett klockrent exempel på att offentligheten har ett pris. En offentlig debatt tar andra vägar än ett forskarseminarium, som också kan vara ganska blodiga. Men att kläder, heminredning eller karaktärsdrag helt plötsligt blir en del av debatten är inget man räknar med när man sätter sitt namn under en debattartikel.
Som sagt offentligheten är en riskabel arena. Det som man trodde skulle vara ett skarpt inlägg i en debatt förvandlas till något helt annat. Helt plötsligt är man definierad på ett annat sätt än man tänkt sig. Man attackeras med argument man aldrig hört på forskarseminarier, från personer man aldrig tänkt sig skulle ha synpunkter på det man håller på med och man kanske också klumpas ihop med personer man absolut inte vill.
Som den konflikträdda människa jag är tar jag ganska illa vid mig när mina framträdanden i offentligheten inte går som jag tänkt mig. Men jag har fått några smällar ändå. Faktiskt är den värsta inte från forskarvärlden utan från ett tidigare liv. Under 1990-talet spelade jag i popbandet Wish. Spänningen var stor när vi skulle släppa vår första skiva. När recensionerna trillade in blev jag glad och ledsen på samma gång. I bandet hade jag från att skriva alla låtar, sjungit lead och lagt alla gitarrer. När bandet fick nya medlemmar backade jag till att dela sång med Anja och Ulf fick ta hand om finliret på gitarrerna. Som sagt, recensionerna var positiva, en del till och med väldigt positiva. Så långt allt väl. Men i flera recensioner hyllades (välförtjänt) Anja som sångerska, men mina sånginsatser sågades någonstans jämns med fotknölarna. Givetvis visste jag att min sångröst inte kunde mätas med Anjas, men vi tyckte att vissa låtar passade min röst och stil bättre. Det tyckte inte recensenterna.
Efter det slutade jag i stort sett sjunga lead och ägnade mig åt att skriva låtar och köra. Läxan jag tog med mig till akademin är att vad som helst kan hända i offentligheten. Saker som man tror ska kritiseras hörs det inte ett knyst om. Istället kommer kritiken från sidan, från den döda vinkeln som du inte ser eller alls tänkt på. Offentligheten är en riskabel arena. Det kan hända vad som helst. Det är värt att tänka på.
Lite Wish för den som vill lyssna och göra en egen bedömning av mina sångarinsatser.
Kommentarer
Skicka en kommentar