Bengt Johansson

Inom risk- och kriskommunikationsforskningen är det ett kärt trätoämne om det funkar att skrämma upp människor. Tar människor till sig budskapet och agerar på ett önskvärt sätt om man visar otäcka  bilder, skrämmande scenarier och annat elände. Eller är det så att människor kanske stänger av eller bara blir oroliga? I somras fick jag tillsammans med kollegorna på JMG, Gabriella Sandstig och Orla Vigsø, ett uppdrag av MSB att utvärdera informationsmaterialet som används i kampanjen Aktiv mot brand . Rapporten heter "Skydda dig mot brand i hemmet - En analys av riskkommunikationen och dess effekter på människors riskuppfattningar". Ladda ner den här . Rapporten vi skrivit handlar om broschyren Skydda dig mot brand hemma där vi både gjort en retorisk analys av riskkommunikationen och ett experiment för att testa hur effektiv riskkommunikationen är. Mycket kortfattat fann vi en del retoriska tillkortakommanden. Det handlade om brister i logisk ordningsföljd, att bilderna

Efter skolskjutningen i Florida sprids det konspirationsteorier som ifrågasätter drabbade elever som engagerat sig för hårdare vapenlagar. De uppges vara "krisskådespelare" som inte alls är elever utan deltagare i en kampanj för att ändra vapenlagarna. Skolskjutningen i Marjory Stoneman Douglas High School i Parkland, Florida sägs enligt konspirationsteoretikerna vara en "false flag operation", dvs. iscensatt för att driva en politisk agenda. Att det sprids konspirationsteorier är inget nytt och det har hänt vid tidigare skolskjutningar eller andra händelser såsom exempelvis 9/11, Oklahomabombningarna och även Palmemordet. En del har till och med menat att vissa av tragedierna inte ens inträffat, utan bara varit ett skådespel. Ungefär som i filmen Capricorn One. Det finns givetvis en politisk agenda bakom många av konspirationsteorier. Kan man misskreditera och misstänkliggöra skolskjutningarna blir det svårare att förändra vapenlagarna. Tvivlar vi på verklighet

Snart är det dags för valrörelse och ännu en gång ska vi som får rösta bestämma oss för hur vi tycker Sverige ska styras de närmaste fyra åren. När jag pratar med statsvetare om väljarbeteende brukar jag alltid opponera mig mot att beslutsmodellerna är "positiva", dvs. man utgår från att människor väljer sitt bästa parti före det nästa bästa osv. Jag tror det är helt tvärtom.Väljarbeteende handlar för många minst lika mycket om avsmak som smak. Med andra ord tror jag inte att vi väljer vårt bästa parti. Vi väljer vårt minst dåliga parti. Eftersom jag knappast ingår i kategorin "starkt övertygad partianhängare" funderar jag varje gång vad jag ska rösta på. I den kalkylen ingår inte letandet efter bästa parti. Det handlar istället om vad som är minst dåligt. Inte så konstigt kanske eftersom partiernas program är breda och inte inriktade på en enda fråga. Dessutom ingår en inte oväsentlig del känsla i beslutet. Min kalkyl börjar med att välja bort. Vilka partier ka

Vem ska jag tro på? Inte så lätt då vi lever i en värld där det blir svårare och svårare att avgöra vad som är autentiskt. Visserligen har det alltid funnits möjligheter att hitta på, fejka och manipulera. Men med ny teknik har det gått ett steg till. Deep fakes var ordet! Hos alla med lite datorkunskap finns det nu möjlighet att inte bara fixa till bilder, man kan utan större problem även fejka rörlig bild. Helt plötsligt kan en politiker se och höras säga de mest märkliga ting eller kändisar agera i porrfilmer. Vem vet, en dag kanske man till och med ser sig själv bland terrorister eller i något annat olämpligt sammanhang. Allt påhittat, men det ser verkligt ut. Det är som Mission Impossible. I en värld där inget självklart går att lita kan vi inta några olika positioner. Vi kan välja att tro på allt vi ser och hör - oavsett om det är sant eller inte. Den andra ytterligheten är att inte tro på något överhuvudtaget. Båda dessa positioner är uppenbart problematiska. Hur ska vi kunna

Donald Trump beklagar sig alltid på Twitter över att CNN och de andra nyhetskanalerna inte ger honom cred för allt han menar att han lyckas med. Allt är bara negativt. Men sådant gnäll är knappast Trump ensam om att göra. Alla som arbetar i politiskt styrda organisationer (eller många privata med för den delen) klagar över att mångfalden, bredden och att allt de lyckas prestera aldrig kommer med i nyheterna. Oftast är det inte sant. Det rapporteras om mycket positivt som görs, men givetvis aldrig i omfattningen så att politiker och andra verksamhetsföreträdare är nöjda. Trumps (och andra politikers) förklaring till sin upplevelse är givetvis att medierna är partiska. Medierna vägrar vidareförmedla den bild de själva har av verkligheten eftersom medierna vill gynna politiska motståndare. Om de inte tror att de är politiskt vinklade så är de bara intresserade av att maximera sin publik. Vad vi vet om det här forskningsmässigt så har det andra argumentet större bäring än det förra.