Fungerar det att skrämmas?

Inom risk- och kriskommunikationsforskningen är det ett kärt trätoämne om det funkar att skrämma upp människor. Tar människor till sig budskapet och agerar på ett önskvärt sätt om man visar otäcka  bilder, skrämmande scenarier och annat elände. Eller är det så att människor kanske stänger av eller bara blir oroliga?

I somras fick jag tillsammans med kollegorna på JMG, Gabriella Sandstig och Orla Vigsø, ett uppdrag av MSB att utvärdera informationsmaterialet som används i kampanjen Aktiv mot brand. Rapporten heter "Skydda dig mot brand i hemmet - En analys av riskkommunikationen och dess effekter på människors riskuppfattningar". Ladda ner den här.

Rapporten vi skrivit handlar om broschyren Skydda dig mot brand hemma där vi både gjort en retorisk analys av riskkommunikationen och ett experiment för att testa hur effektiv riskkommunikationen är. Mycket kortfattat fann vi en del retoriska tillkortakommanden. Det handlade om brister i logisk ordningsföljd, att bilderna ofta inte gick att förstå utan bildtext och att det helt saknas argumentation för att övertyga.

Funkar det att skrämmas då? Vi såg i experimentet att skrämsel stegrar människors rädsla, men inte deras oro eller bedömning av sannolikheten att drabbas av brand. Inte heller ökar skrämsel emotionellt lärande (informationens användbarhet) eller kognitivt lärande (vad ska man göra?). Det fanns effekter på beteendemässigt lärande (vad kommer jag göra?) där människor i högre grad sade sig undvika att ta sig ut via trapphuset, men i högre grad ville ta sig ut – antingen via fönster/balkong eller fasad/stupränna när de exponerats för skrämmande information.

Men det viktigaste resultatet var att den mest effektiva riskkommunikationen var att kombinationen av att skrämmande information (för att inpränta allvaret), aktiverande information (vad man ska göra) och lugnande information (försäkra att åtgärderna är effektiva) ger bäst effekt.