Bengt Johansson

Yttrandefrihetslagstiftningen handlar om statens förhållande till medborgarna. Punkt. Det är oss fritt att tycka vad vi vill och även säga det mesta (inom vissa gränser så som hets mot folkgrupper eller information som rörande rikets säkerhet). Att privata företag eller medlemsorganisationer säger upp samarbeten eller sparkar ut medlemmar som uttrycker saker som organisationerna inte vill stå bakom har inget med yttrandefrihet i juridisk mening att göra. Även ett begrepp som censur handlar om statens förhållande till medborgarna. Att Alexander Bard inte längre får vara domare i Talang i TV4 efter att det uppstått en tweetstorm är varken är inte i detta avseendet en fråga om yttrandefrihet eller censur. Det är inte konstigare än att andra företag tar bort reklam som uppfattas som stötande eller opassande. Samma sak gäller för hur andra TV4-anknutna profiler som Martin Timell och Paolo Roberto behandlats. Vem privata företag vill upplåta sina plattformar till är deras ensak. Men de

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev besviken. Trodde att Palmeutredningen hade något mer än det som journalisten Thomas Pettersson redan grävt fram. Men icke. Ingen teknisk bevisning eller nya vittnesmål. Förväntningarna var ju annars upptrissade till monumentala nivåer. Det var ju nu vi skulle få lösningen på mordgåtan som gäckat oss sedan flera årtioenden tillbaka. Vi fick en presskonferens som var riktigt, riktigt tråkig. Visst, det började bra med att vi redan direkt fick veta att Skandiamannen (Stig Engström) bedömdes vara skyldig till mordet. Men sedan började en lång, lång utläggning om olika spår och vapenprover. När Krister Petersson tog vid tänkte man att nu kommer det nog nya bevis. Men nej, inte där heller. Allt som redan var känt upprepades och avslutades med att Stig Engström var den trolige gärningsmannen. Där var det punkt. Ok, det var en besvikelse att det inte fanns mer bevis. Men om jag stannar till vid själva presentationen och hur presskonferensen s

På kvällen 28 februari 1986 satt jag och några kompisar på restaurangen La Vacca i Göteborg och åt pasta och drack öl. Vi hade repat med bandet och ville fira att vi precis fått några låtar att sitta riktigt bra. Lite sent blev det och jag vaknade först strax före klockan 9 på lördagsmorgonen. Slog på radion (fanns ju ingen morgon-tv eller internet att surfra runt på!) och eftersom jag brukade ha på P3 som default blev jag förvånad när jag hörde klassisk musik. Kollade om jag på något sätt lyckats få in P2, men nej, det var P3. Skumt, tänkte jag. Plötsligt kommer en radioröst in och börjar räkna upp inställda teaterföreställningar. I mitt huvud går det blixtsnabbt en tanke om att det kanske brutit ut en strejk. Men när rösten avslutar meningen med "...på grund av mordet på statsminister Olof Palme" blir jag alldeles tom. Vadå? Är Palme mördad? När då? Av vem? Hur då? Det tog några minuter innan klockan slog 9 och jag kunde börja att följa nyhetsflödet och började sakta först

"I en kris vet vi att journalistiken ofta är myndigheternas bästa vän, särskilt i början då alla vill veta vad som hänt. Då är det lätt att få ut information. I senare skeden av krisen kommer alltid granskningen, inte minst då politisk opposition och andra gör sin röst hörd.   Så skrev jag den 20 april på den här bloggen. Att granskningen skulle komma visste vi. Frågan var bara när. Svaret är att det tog tre månader från det att krisen på allvar startade i Sverige. Coronapandemin har nått granskningsfasen, även om pandemin är långt ifrån över. Kritik har visserligen redan riktats mot bristande beredskap, oförmågan att skydda äldreboenden och bristen på storskalig testning. Problemet var bara att kritiken inte biter så bra när ansvaret är delat. När Kristdemokraterna och Moderaterna börjat svinga i debatten har det delvis slagit tillbaka mot dem själva. Ansvaret har inte bara landat på regeringen, utan spillt över på tidigare gemensamma beslut och verksamheter som kritike

Imorgon är det sista dagen på terminen för mina studenter. Det var en vår som vi sent, om någonsin, kommer glömma. Även när det gäller universitetsundervisning. Från att ha använt Skype och Messenger då och då, har jag dagarna i ända suttit framför skärmen med Zoom- och Teamsmöten staplade på varandra. Klockan 3 på eftermiddagen har jag varit helt slut. Vart tog pauserna vägen? Mellansnacken? Kaffepausen eller när man hängde i dörren hos kollegan en stund? Jag längtar till att få träffa studenter och kollegor IRL igen. Men helt klart är att coronavirsuet troligen också förändrat vårt sätt att arbeta för gott. Jag kommer säkert ha projektmöten och handledingar på Zoom även efter corona. Detsamma gäller nog en hel del styrelse- och styrgruppsmöten. Inlärningskurvan för digitala möten har varit brant! Men det jag hoppas att jag slipper är att hålla föreläsningar framför skärmen. Vanligtvis brukar jag gå omkring, slänga ut frågor och be om kommentarer. Hoppa lite på stället då