Zzzzzzzoom

Imorgon är det sista dagen på terminen för mina studenter. Det var en vår som vi sent, om någonsin, kommer glömma. Även när det gäller universitetsundervisning. Från att ha använt Skype och Messenger då och då, har jag dagarna i ända suttit framför skärmen med Zoom- och Teamsmöten staplade på varandra. Klockan 3 på eftermiddagen har jag varit helt slut. Vart tog pauserna vägen? Mellansnacken? Kaffepausen eller när man hängde i dörren hos kollegan en stund?

Jag längtar till att få träffa studenter och kollegor IRL igen. Men helt klart är att coronavirsuet troligen också förändrat vårt sätt att arbeta för gott. Jag kommer säkert ha projektmöten och handledingar på Zoom även efter corona. Detsamma gäller nog en hel del styrelse- och styrgruppsmöten. Inlärningskurvan för digitala möten har varit brant!

Men det jag hoppas att jag slipper är att hålla föreläsningar framför skärmen. Vanligtvis brukar jag gå omkring, slänga ut frågor och be om kommentarer. Hoppa lite på stället då och då och överlag gilla interaktion. När man sitter ner framför en skärm med 30 små svarta symboler framför sig är det inte så lätt att vara engagerande. Jag förstår att studenterna stänger av kameran och somnar om....

Skrev en krönika om mediebeteeden som åtminstone tangerar det här 2013 i Borås Tidning. Mycket nöje! 

Den digitala mediemoralen och jag

När jag var liten fick jag inte ringa någon efter klockan nio på kvällen. Dessutom svarade vi alltid i telefon. Tror aldrig att mina föräldrar någonsin kom på tanken att inte lyfta på luren när det ringde. Det hade varit som att inte öppna dörren när någon knackade på.

Men tider och seder förändras. När jag ställer frågan om telefonmoral till mina studenter är det ingen som går med på att telefonsamtal absolut måste besvaras. Däremot anses det ganska oartigt att inte svara på ett sms.

Våra vanor är genomsyrade av moral och etik. Vad som är socialt acceptabelt ingår i vardagslivets väv, där vi hela tiden bedömer våra medmänniskors beteenden. Vad som går an och vad som inte går an. I dagens samhälle är sådana uppfattningar ofta knutna till medier. Det beror på att vardagslivet har medialiserats, att vi idag tillbringar stora delar av vår vakna tid med att konsumera medier. När vi dessutom är ständigt uppkopplade mot Internet blir frågor om medier och socialt beteende ännu viktigare.

Medier har dock alltid påverkat hur vi umgås med varandra. Det fanns uppfattningar om vad som var takt och ton ifråga om brevskrivande precis som det växte fram moraluppfattningar kring både telefon, tidningar radio och TV när de klev in i våra liv. I mitt hem var exempelvis en middag framför TV:n fullständigt otänkbar. Däremot hade vi TV-kanna med kaffe när vi tittade tillsammans. Där gick vår gräns.

Dagens medievärld ger andra möjligheter och utmanar på andra sätt. De digitala medierna, med i stort sett obegränsade interaktionsmöjligheter och lagring, gör att vi hela tiden ställs inför frågor om hur vi lever våra liv.

Vad som slår en är att den distans som de nya medierna skapar. Vi tappar på många sätt omedelbarheten i att finnas på en plats, i en situation med fullt fokus. Istället delar vi upp våra sinnen på olika plattformar och befinner oss därför på något vis aldrig någonstans. Här ligger mycket i den förändring i våra sociala relationer som medierna för med sig. 

Jag kan rada upp exempel på hur distanseringen skapar nya beteenden. För ett tag sedan hade min son en klassfest. Elvaåringarna dansade disko och åt popcorn. Som final hade en kille bjudits in för att visa hip-hop dans. Det var en ganska bisarr upplevelse att se barnen dansa hip-hop samtidigt som de försökte filma på vad som pågick. Såg inte klokt ut.

Eller varför inte när vi alla i familjen sitter med våra datorer, smartphones eller tablets och både försöker umgås med varandra och våra vänner i datarymden samtidigt. Det går inget vidare om någon verkligen vill säga något viktigt. Familjemedlemmarna är bara delvis närvarande.

När vi har möten på jobbet kollas det mail och surfas ganska ofta bakom skärmarna. En gång insåg jag till och med att kollegan mitt emot twittrade om det som diskuterades på mötet. Jo, jag surfade också.

Digitala medier utmanar oss hela tiden. Allt är inte dåligt och man ska alltid akta sig för moralpanik över ungdomars och våra egna beteenden. Vi får väl lära oss det här som allt annat. På samma sätt som vi lär oss att umgås och hur man beter sig mot varandra utanför medierna får vi göra det på nätet. En sak är dock säker. Det blir aldrig som förr.

Publicerad i Borås Tidning 2013-11-26