tisdag 29 december 2020

Att (inte) leva som man lär

Jag har tidigare är på bloggen skrivit om såväl golfgate på Irland, Jimmie Åkessons snörvlande i plenisalen och Ebba Busch festande. Allihop skandaler kopplade till coronapandemin. Till slut fick också socialdemokraterna en på halsen. Justitieminister Morgan Johansson gick till ett köpcenter och köpte en försenad julklapp i mellandagarna. Inte olagligt, men lika olämpligt beteende som Sd:s och Kd:s partiledare. Kanske till och med ännu mer olämpligt tanke på att vi är mitt uppe i den andra vågen av pandemin och att personen ifråga är justitieminister. 

I förra blogginlägget skrev jag om olika personlighetstyper och synen på råd och rekommendationer under pandemin. Justitieministern hamnar väl bland "De egoistiska", och om det handlar om situationell eller personlighetsegoism låter jag vara osagt. Men tydligen tyckte Morgan Johansson att han kunde runda eller tänja på reglerna. Han är inte ensam. Det verkar inte precis varit tomt på köpcentran, vilket jag själv kunnat konstatera när jag kört förbi parkeringsplatserna. 

Politiker är både som andra, men ändå inte. Även om vi inte kan ha politiker som aldrig kan göra fel och begå misstag, måste de ändå försöka föregå med gott exempel. På många sätt är därmed spelutrymmet för en politiker mindre än de allra flesta av oss. Då regering och riksdag sätter gränser för hur vi medborgare lever våra liv kan man ju tycka att de själva bör försöka följa det de har bestämt. Det är ungefär som att barn gör som föräldrar gör, inte vad de säger.

Den här diskrepansen mellan privat och offentligt liv är livsluften hos den politiska skandalen. Alla politiker bör ställa sig frågan om deras handlade i någon kantiansk mening kan upphöjas till allmän lag. Inte minst när man är justitieminister. Förutom att det är principiellt tveksamt att agera såsom flera politiker gjort under pandemin är det också taktiskt olämpligt. I det politiska spelet är sådana självmål något som man till varje pris bör undvika. Skandaler försätter inte bara den enskilde politikern i ett prekärt läge, de gör också att det egna partiet hamnar på defensiven och det är inget som gör en långlivad i politiken. 

I våras förutspådde jag att vi skulle få se fler coronaskandaler. Nu har vi haft några, men jag tror inte att det tar slut där. Det kommer flera, var så säkra.

måndag 28 december 2020

Varför kommunikation (nästan) alltid misslyckas

I julhelgen har jag funderat en del över hur vi ser på råd och rekommendationer för covid-19. I debatten har det hela tiden klagats på otydlighet och brist på skärpa. Såväl Stefan Löfven som Anders Tegnell och andra ansvariga har återkommande anklagats för att inte var tydliga nog om hur vi ska agera för att minska smittspridningen. Visst, det har kommit uppmaningar som sedan har backats ifrån eller förtydligats eller specificerats. Råden har också varit ganska allmänna, oftast beroende på att det inte går att förbjuda, bara uppmana. Sedan är det alltid ett problem att försöka applicera allmänna råd i en specifik situation. Saker som verkade glasklara som generell princip blir helt plötsligt inte lika självklara när de ska realiseras i praktiken. 

Men det jag funderar mest på är hur olika förhållningssätt det ändå verkar finnas. Allt från de som faktiskt tycker att råden och rekommendationera inte är så svåra till dem som menar att allt är otydligt och oklart. Som den kommunikationsforskare är jag borde jag veta att det aldrig finns ett enda sätt att tolka ett budskap. Osmo Wiio, en finländsk kommunikationsforskare formulerade ett antal "lagar" om kommunikation som jag ofta återkommer till. 

Den första var: "Kommunikation misslyckas oftas, utom av misstag". Underkategorierna till denna övergripande lag var fyra specificeringar: 1) Om kommunikation kan misslyckas kommer den att göra det, 2) Om kommunikation inte kan misslyckas kommer den ändå oftast misslyckas, 3) om kommunikationen verkar ha lyckats så som det var tänkt beror det på ett missförstånd och 4) om du är nöjd med ditt budskap kommer kommunikationen definitivt misslyckas!

Kommunikation är svårt. Vi tolkar information på olika sätt, av flera orsaker. Ofta handlar det om att vi lyssnar lite slarvigt eller läser för fort. Vi missförstår helt enkelt på grund av bristande uppmärksamhet. Men det kan också handla om kognitiva faktorer, att vi inte fattar vad som menas eftersom vi inte förmår att "avkoda" vad som står eller sägs. Vi begriper helt enkelt inte. Många kommunikationsfel handlar om uppmärksamhetmissar eller kognitiva faktorer. 

De mer intressanta är kanske att vi tolkar information beroende på förförståelse och egenintresse. När det gäller rekommendationer om covid-19 verkar folk hitta på de mest märkliga kryphål varför just de själva inte skulle omfattas av olika regler. När gränsen mot Danmark sattes upp var det endast de som jobbpendlade och svenska medborgare som släpptes över bron. Trots det kunde man läsa i medierna om personer som tolkade in undantag som inte komminicerats. Sedan kan man ju tycka att vissa undantag borde finnas, men faktum kvarstår. Några undantag fanns inte (åtminstone inte till en början, men sedan undantogs danskar boende på Bornholm).

Så där kan man hålla på och förundras över hur vi både medvetet och omedvetet tolkar information på olika sätt. Men ibland funderar jag också på om det finns ett antal grundläggande förhållningssätt för att processa information. Jag har fastnat för fyra typer. Kanske finns det fler. 

De följsamma (eller fårskocken): Personerna menar sig inte ha några problem att följa reglerna som folkhälsomyndigheten och regeringen kommunicerar. I grunden finns en välvillig tolkning som bygger på att man har ett högt förtroende för de kommunicerande myndigheterna och regeringen. Om det finns regler där inte det står rätt ut vad som menas tolkar man in "andemeningen" i det som sägs. Det här är  kommunikatörernas drömgrupp. De gör precis det man menar, även om man inte säger det. 

Regeltolkarna (eller Granskarna): här möter vi en grupp som störs av oklarheter och oprecisa regler. De uppfattar - kanske med rätta - att rekommendationer inte är glasklara och blir frustrerade när de hittar motstridig eller oprecis information. Gärna pekar de också ut inkonsistenta budskap eller brist på information för hur saker ska tolkas. Allt ska helst skrivas ut detalj så att man vet exakt vad som gäller. 

Fultolkarna (eller Kritikerna): Den här gruppen liknar regeltolkarna i att de gärna pekar ut oklarheter i kommunikationen. Men skälet är inte att efterfråga mer precision, utan för att undergräva förtroendet eller bekräfta odugligheten hos de som kommunicerar. Det räcker att titta in en stund på sociala medier för att hitta fultolkningar. Tolkningarna hänger samman med en grundmurad misstro mot myndigheter och regering. Kan det missförstås så missförstår man, inte minst för att visa på inkompetensen hos de som är ansvariga. Jag vill påpeka fultolkarna funnits även med en borgerlig regering, men då hade det varit personer med annan politisk färg som kritiserat.

De egoistiska (eller De självständiga): Det finns gott om exempel inom psykologisk forskning om hur vi tillskriver andra vissa egenskaper och åsikter, men att vi ser oss själva i ett helt annat ljus. På liknande sätt menar de egoistiska att regler och rekommendationer kanske är bra, men de gäller ju inte mig. I denna grupp finns det underkategorier. Det finns "situationsegoisterna", som visserligen tycker att de själva borde följa reglerna, men just idag var de tvugna att bryta dem av olika orsaker. Sedan finns det "personlighetsegoisterna", som inte tycker att de själva någonsin behöver följa gemensamma regler. Det där är något som bara gäller andra människor. Själva står de över sådana saker.

Typerna varierar säkert ofta beroende på situation och många av oss har säkert flera av typerna inom oss. Men min poäng är att som kommunikatör måste man inse att det du skickar ut kommer att tolkas på en mängd olika sätt, oavsett om du tycker att du är glasklar i din kommunikation.

måndag 14 december 2020

Sveriges mest berömda sms?

Idag fick jag ett sms som var berömt redan innan det var skickat. Regeringen hade gett Folkhälsomyndigeten och MSB i uppdrag att utnyttja sms för att kommunicera med medborgarna under covidpandemin. Budskapet var att vi skulle gå in på krisinformation.se och ta del av de skärpta reglerna. 

Det finns en hel del att säga om det här. För det första är sms egentligen ingen speciellt bra lösning för kriskommunikation. De som håller på med telekommunikation brukar påpeka att sms inte är längst fram i kön för telekommunikation och därför kanske inte är det mest lämpade sättet att kommunicera i en krissituation. Istället förordar man ett system som kallas för cell-broadcast, där det kommer ett meddelade i mobilen ungefär som en pushnotis. De som varit i USA och fått ett "Amber-alert" har stött på denna larmteknik och en del länder i Europa har infört det som kallas EU-alert. Men i Sverige valde regeringen sms och vi har ännu inte cell broadcast på plats.

Sms har funnit sin plats i VMA-verktygslådan sedan ett tag tillbaka eftersom lagstiftning ändrats så att personer som använder en mobiltelefon i ett visst geografiskt områden kan nås av larm. Men som sagt, sms är egentligen inte ett optimalt system för samhällsinformation och framförallt inte när det ska larmas.

Läs mer om det HÄR 

Men nu till det berömda sms:et. Det är redan utskällt på sociala medier och kanske beroende på att regeringen gjorde som palmeutredaren Krister Petersson och dundrade på med en presskonferens där nyhetsvärdet inte visade sig vara så stort. Egentligen är det kurs 1A i kommunikation att anpassa budskap efter kanal. Kallar man till presskonferens måste man har något viktigt att säga, annars faller det lätt pladask. Den som vinner tävlingen i genren "vi borde skickat ett pressmeddelande istället" är givetvis den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm som kallade till presskonferens när dåvarande generaldirektören för Riksrevisionen Inga-Britt Ahlenius inte skulle få fortsatt förtroende. Året var 1999 och Ringholm upprepade samma mening som en papegoja inför förvånande journalister. "Inga-Britt Ahlenius har uttryckt önskemål om ett annat uppdrag", upprepades i det oändliga. Det hade passat mycket bättre i ett pressmeddelande.

Men å andra sidan. Om det visar sig att besökstrafiken på krisinformation.se ökar radikalt och att människor i allt högre grad efterlever reglerna får vi kanske omvärdera sms:et. För tänk om de ansvariga kommunikatörerna visste att det mest effektiva sättet att få uppmärksamhet är att bli utskälld och kritiserad. För den uppmärksamhet som ett enda litet sms från myndigheter fått är svår att matcha. Inte minst när själva innehållet inte var så uppseendeväckande. Kanske gick vi alla på en strategiskt kommunikativ fint? I så fall "well played"!

 


onsdag 2 december 2020

Munskydd - nästan som en politisk knapp?

Nej, jag bär inte munskydd i offentliga miljöer. På jobbet har jag inte varit sedan i oktober, så det är  bara när jag åker och handlar mat jag befinner mig i någon sorts riskmiljö. Men dit åker jag bara sena kvällar eller tidigt på morgonen. Kommer jag ta på mig munskydd framöver? Ja, alldeles säkert, om det blir rekommendation. Men jag har faktiskt funderat på använda munskydd när jag handlar nästa gång. Varför? För att jag börjar se fler och fler med munskydd offentligt. 

Eftersom jag varken har en särskilt stark övertygelse åt varken det ena eller andra hållet i munskyddsfrågan - och gärna vill framställa mig som en ansvarstagande medborgare - kanske munskyddet åker på trots att Tegnell inte sagt åt mig. Jag är ju visserligen inte i någon riskgrupp, men jag ska villigt erkänna att de berättelser jag sett på sociala medier på sistone om personer som varit sjuka i covid-19 skrämt upp mig lite. Risken för långsiktiga allvarliga hälsobesvär gör mig mer försiktig än vad jag var i våras. Det är min syn på munskyddsfrågan. 

I offentligheten låg den och bubblade redan i våras, inte minst eftersom WHO tidigt rekommenderade det som ett sätt att minska smittspridning. Men Folkhälsomyndigheten menade att kunskapsläget var oklart och när inte heller munskydd var obligatoriskt i länder i vår närhet fick debatten inte riktigt fäste. Men nu sticker vår strategi ut igen, då bara Nicaragua, Syrien och Sverige inte rekommenderar munskydd. Så debatten har tagit fart igen. Dessutom har studier, bland annat i den ansedda tidskriften Lancet, dragit slutsatsen att munskydd verkar fungera.

Munskyddsdebatten är med andra ord i centrum för diskussionen om hur coronapandemin bekämpas och medierna är fulla med artiklar om munskyddens vara eller icke vara. Munskyddet är också en bra symbol att samlas kring. I USA är ju munskyddet en politisk fråga, där de som är kritiska mot nedstängningar (och kanske inte ens tror på viruset) absolut inte vill bära munskydd. Så politiserad är inte debatten i Sverige, men kanske är vi på väg dit där bärande av munskydd signalerar att du inte riktigt tror på Anders Tegnell längre. Nästan som en politisk knapp på jackan.