Bengt Johansson

En journalistintervju är ett eget universum där särskilda regler gäller. Oftast outtalade och taget för givna. Vissa forskare talar i termer av en scen eller kanske till och med ett drama, där de inblandade har olika roller och förväntningar på sig. Journalister ställer frågor och den som intervjuas svarar efter bästa förmåga. Det är den grundläggande rollfördelningen. Även om man kanske suttit och småpratat innan intervjun börjar, eller om man känner varandra sedan tidigare går man in i en distanderad roll när sändningen börjar. Nu är man skådespelare inför en publik. Men ibland spelar inte intervjuade inte med i spelet. De bryter mot de outtalade reglerna eftersom de upplever att rollen de fått inte är den de vill spela. Detta gäller oftast i så kallade ansvarsutkrävande intervjuer. Carl Bildt brukade då och då krossa illusionen av att han och journalisten inte visste vem den andre var genom att använda journalistens förnamn. Även Jimmie Åkesson har då och då agerat på samma sätt gen

I mitt arbete är i stort sett all kunskap osäker. Trots att vi forskat om medier och opinionsbildning i hundra år är de sanningar vi har oftast provisoriska. Nya resultat går inte alltid i linje med de gamla, gamla resultat omtolkas och ibland spretar alla undersökningar åt olika håll. Sanningen med stor S finns i stort sett inte. Det är inget konstigt med det. Alla som håller på med vetenskap vet att sanningsanspråk inte är absoluta, men det innebär inte att man kan påstå vad som helst. Gränser finns, men inom dessa väger man ny kunskap mot det som samlats in tidigare och förhoppningsvis ger fler och fler studier grund för säkrare kunskapsanspråk. Som samhällsvetare är osäkerheten ännu större än för naturvetare, inte minst eftersom vi studerar samhället och det förändras som bekant. En sanning som gällde för 50 år sedan behöver inte vara sann idag och tar vi dessutom klivet ut i andra kulturer får vi också ofta revidera det vi vet. Vad som är sant i en kultur är inte nödvändigt sant i

Det är höga tonlägen under pandemin. Inte så mycket annat att vänta i en global kris som tagit många liv och frestar på samhällets alla nivåer. Ibland känns det som att känslorna ligger utanpå. Faktumet att stora delar av kommunikationen förs på sociala medier hjälper väl säkert till. Debatter blir ofta mer polariserande och hårdragna i text än öga mot öga, inte minst när själva logiken bygger på snabb interaktivitet. Senast var det filmen från Krisinformation.se som väckte ett osedvanligt stort rabalder. Att en del människor kan hantera sin oro genom att begränsa informationsintag är välkänt inom psykologisk forskning och är ett av de råd som brukar ges. Oro driver informationsinhämtning och är i grunden sunt. Den gör oss vaksamma så att vi letar information för att hantera vad vi uppfattar som ett hot. Men det är också välkänt att oro kan slå över så att vi inte längre lär oss något av informationen vi hittar. Istället driver det bara oro och vi fastnar i en loop där information vark