söndag 28 februari 2021

När illusionen krossas

En journalistintervju är ett eget universum där särskilda regler gäller. Oftast outtalade och taget för givna. Vissa forskare talar i termer av en scen eller kanske till och med ett drama, där de inblandade har olika roller och förväntningar på sig. Journalister ställer frågor och den som intervjuas svarar efter bästa förmåga. Det är den grundläggande rollfördelningen. Även om man kanske suttit och småpratat innan intervjun börjar, eller om man känner varandra sedan tidigare går man in i en distanderad roll när sändningen börjar. Nu är man skådespelare inför en publik.

Men ibland spelar inte intervjuade inte med i spelet. De bryter mot de outtalade reglerna eftersom de upplever att rollen de fått inte är den de vill spela. Detta gäller oftast i så kallade ansvarsutkrävande intervjuer. Carl Bildt brukade då och då krossa illusionen av att han och journalisten inte visste vem den andre var genom att använda journalistens förnamn. Även Jimmie Åkesson har då och då agerat på samma sätt genom att säga "ja, men ni vet ju lika väl som jag vad det här handlar om" eller liknande fraser. På liknande sätt kan intervjuad ifrågasätta hur en fråga är ställd eller det frågan tar upp. Gudryn Schyman lämnade en gång en TV-intervju påpekandes att ämnet programledaren tog upp inte var det som de kommit överens om. Ebba Busch lämnade visserligen inte intervjun med Anders Holmberg i SVT härom veckan, men hon ifrågasatte hans berättigande att ställa de frågor han ställde och bröt kontraktet mellan intervjuad och intervjuare. 

Ska man förstå det här måste man börja med att inse att en intervju är en maktkamp, inte minst om det rör sig om en ansvarsutkrävande intervju. Journalisten är i förarsätet eftersom hen ställer frågorna. Politikern försöker parera efter bästa förmåga med olika strategier. Det sista kortet att spela ut är att ifrågasätta dramat i sig, att inte gå med på spelreglerna. Fungerar det då? Ja, det finns kanske inte några glasklara svar på det. Medietyckare brukar inte gilla sådana tilltag och menar att strategin luktar desperation, att man inte klarar av situationen. Men jag är inte säker på att publiken alltid gör samma bedömning eftersom sympatin inte alltid ligger hos journalisten. Ser man i debatten efter Ebba Busch framträdande följer åsikterna partilinjerna, vilket kanske säger en del. Jag brukar ibland roa mig och mina studenter med att visa exempel på sådana här situationer. Ett annat berömt exempel är när dåvarande minister Laila Freivalds mötte journalister i det hus hon bodde. Lägenheterna skulle omvandlas till bostadsrätter, vilket var en trend som det egna partiet kritiserade. När journalisterna dök upp utanför Freivalds lägenhet blev hon rasande och tyckte journalisterna borde skämmas för vad de gjorde, istället för att svara på frågor. Mina studenters reaktion brukar vara blandad. En del tycker hon gjorde rätt, en del tyckte hon gjorde fel. Så vi kanske behöver ha mer forskning om det faktiskt funkar att bryta mot spelreglerna.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar