onsdag 10 februari 2021

SANNINGEN eller sanningen?

I mitt arbete är i stort sett all kunskap osäker. Trots att vi forskat om medier och opinionsbildning i hundra år är de sanningar vi har oftast provisoriska. Nya resultat går inte alltid i linje med de gamla, gamla resultat omtolkas och ibland spretar alla undersökningar åt olika håll. Sanningen med stor S finns i stort sett inte. Det är inget konstigt med det. Alla som håller på med vetenskap vet att sanningsanspråk inte är absoluta, men det innebär inte att man kan påstå vad som helst. Gränser finns, men inom dessa väger man ny kunskap mot det som samlats in tidigare och förhoppningsvis ger fler och fler studier grund för säkrare kunskapsanspråk.

Som samhällsvetare är osäkerheten ännu större än för naturvetare, inte minst eftersom vi studerar samhället och det förändras som bekant. En sanning som gällde för 50 år sedan behöver inte vara sann idag och tar vi dessutom klivet ut i andra kulturer får vi också ofta revidera det vi vet. Vad som är sant i en kultur är inte nödvändigt sant i en annan, beroende på politiska system, mediesystem eller kulturella skillnader. Lägg därtill att vi ofta brottas med data med betydande osäkerhet, inte minst när vi ofta frågar människor och allt mellan himmel och jord i enkäter och intervjuer. Frågor är inte tillräckligt precisa, de förstås på olika sätt och ibland även missförstår de svarande frågan eller den skala vi använder.

I en pandemi som den vi nu lever i krockar logiker. Journalistiken vill ha säkra svar och ogillar tvetydigheter, men forskarna har ofta inga säkra svar att ge. Allra minst när man befattar sig med ett nytt fenomen som man inte stött på tidigare. Verkligheten förändras och råd och uppmaningar likaså. Allt eftersom ny kunskap läggs till den gamla. I vanliga fall kan många forskare luta sig tillbaka och vänta på mer data. Fler undersökningar görs så att slutsatserna kan bli säkrare. Under pandemin, när forskningsresultaten direkt ska omsättas i praktisk pandemihantering skapar en sådan strategi svårigheter. I forskarvärlden bråkar man alltid om hur resultat ska tolkas, om vilka slutsatser som går att dra. Inget konstigt inom akademin, men nu sker denna kamp om kunskapsanspråken i offentligheten. Det som brukar ske i tidskrifter och seminarier tar plats på nyhets- och debattsidorna. Problemet är bara att vi som medborgare och mediekonsumenter inte vill höra sådant. Vi vill ha säkra svar. Ska vi gå åt höger eller vänster? Munskydd eller inte? Är det 1,5 eller 2 meters avstånd som gäller? Förväntningar krockar. Forskningens logik är varken journalistikens eller publikens.

Att myndigheter ändrar sig, eller att politiker gör det under resans gång är därför inget att fästa sig vid. Det bör de göra när kunskapsläget förändras. Frågan är bara hur man hanterar att man ändrar sig. I min värld får jag större respekt för någon som vågar erkänna att man misstog sig, eller att man ändrat åsikt eftersom man lärt sig mer. Personligen är jag djupt skeptisk mot alla som hävdar en och samma ståndpunkt, trots att verkligheten runtomkring dem inte liknar den vi såg igår. Det gäller både dem som menar att Sveriges strategi är rimlig eller helt åt skogen.

P.S. Sedan jag skrev det här har debatten gällt Facebookgruppen som enligt SR:s inslag organiserat sig för att förändra den svenska coronahanteringen, mediebilden och inte minst andra regeringars relation till Sverige. Inget problematiskt i sig. Alla får tycka vad de vill och det är tillåtet att bilda opinion och organisera sig. Gruppen verkar bete sig som vilken aktivistgrupp som helst. Den stora skillnaden är väl att de som ingår är högstatuspersoner, som inte bara har en plattform på sociala medier utan nått ut till stora medier internationellt. I mina ögon spretar programmet en del. Vissa saker som rör sociala gruppers dynamik är generella. Polarisering och att saker eskalerar sker i många likformade sociala grupper. Uppmanar man till trakasserier är det givetvis ett brott. Men är inte grundproblemet om gruppens medlemmar har fel i det de säger och att denna bild sprids? Kanske borde programmets pitch vara att utländska medierna lyssnar alltför okritiskt på gruppens medlemmar när de rapporterar om coronaläget i Sverige? Klassiskt problem med att journalistiken litar för mycket på vem som säger något än vad de faktiskt säger D.S.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar