fredag 27 mars 2020

Kriser och den framåtblickande journalistiken

Så här mitt i coronakrisen letade jag mig bakåt till mina tidigare krönikor i Borås Tidning. Funderade nämligen på om jag skrivit något om finanskrisen 2008. Det hade jag. Journalistikens roll i kriser var temat och poängen i krönikan handlade om att journalistiken blivit allt mer inriktad på spekulationer och förutsägelser om vad som ska komma. Den rent rapporterande journalistiken - där man berättar om vad som hänt - har minskat över tid.
__________________________________________________________________________

Driver medierna fram lågkonjunkturen?

Så har medierna snackat fram en lågkonjunktur igen. Nej, det där var givetvis långt ifrån hela sanningen. Den begynnande lågkonjunkturen, eller om det bara är en avmattning, har inte orsakats av medierna. Men frågan är ändå vilken effekt domedagsprofetior om sämre tider som vi bombarderats av via nyhetsmedierna på sistone haft på konjunkturnedgången. Ekonomi och inte minst konsumtionsbeteenden är starkt beroende av vilka förväntningar människor har och dessa skapas oftast inte av våra egna erfarenheter, utan genom de bilder och berättelser vi dränks i av den medievärld som omger oss. 

Rapporter om finansoro och ekonomiska problem i andra delar av världen kombineras med undersökningsresultat från svenska konsumenters och branschers förväntningar om framtiden och ger en bild av ett land i kris. Men eftersom småhusbarometrar och andra undersökningar om framtidsvisioner i mångt och mycket är ett resultat av nyhetsbilden blir det till slut en självuppfyllande profetia. Berättar medierna om större och större ekonomiska problem sänker vi våra förväntningar på ekonomin och då är nästa nyhet att vi har en mer pessimistisk syn på ekonomin. Och får förväntningarna fäste snurrar de på och lågkonjunkturen är ett faktum. Frågan man ställer sig är om vi inte tar ut de dåliga tiderna i förväg och kanske till och med till viss del skapar nedgången själva. Eller är det kanske bara en sund skepsis som smugit sig på? 

Tillbaks till medierna då. Faktum är att journalistiken i vår tid är mer inriktad på framtiden än någonsin tidigare. I den klassiska nyhetsjournalistiken, som dominerade svenska nyhetsmedier under större delen av 1900-talet, var kärnan att berätta om vad som har hänt; att beskriva vad, när och hur något inträffat och vilka som varit inblandade i skeendet. Men att blicka bakåt och förklara vad som hänt för publiken blir alltmer sällsynt och en del menar att journalistik idag präglas av ren spekulation. Journalistik sägs mer och mer handlar om att förmedla rykten än bekräftad information. Tittar vi på lite mer hårda fakta visar flera olika undersökningar att journalistiken faktiskt blivit framtidsinriktad. 

I en studie jag själv gjort visar resultaten att lokala nyheter från 1960-talet och framåt allt oftare handlar om förutsägelser om framtiden, ofta i termer av risker och hot. Tittar man mer i detalj visar det sig att ekonomi och miljö är de frågor som allra mest fokuserar på vad som ska hända och inte vad som hänt. Frågan är då varför journalistiken förändrats. Som jag ser det finns det åtminstone två förklaringar. Den allra viktigaste är att i en globaliserad värld, där vi är beroende av information om vad som sker i omvärlden, kommer viljan att förutsäga framtiden bli central. Journalistiken är också fångad i detta osäkerhetsparadigm.

Viljan att förutsäga vad som kommer att hända är det som kännetecknar ett samhälle som är besatt av att försöka minimera risker av olika slag, där de ekonomiska och ekologiska står i centrum för tillfället. Om medierna vill fånga publiken måste de anpassa sig till dessa behov. Den andra förklaringen till att medierna så gärna tar fram kristallkulan är att traditionella nyhetsmedier förlorat kampen om nyheterna. Att berätta vad som hänt har redan snabbare informationskanaler på nätet tagit hand om och ”gammelmedierna” får mest ägna sig åt spekulation om framtiden och analysera det som ännu inte hänt. 

Jag tror att mediebilden av den ekonomiska krisen bidrar till att ta oss in i lågkonjunkturen och den enda trösten är väl att medierna också kommer att hjälpa till att snacka fram en ekonomisk uppgång när det så småningom vänder. För medierna berättar inte längre vad som hänt utan har blicken mot framtiden. 

Publicerad i Borås Tidning 2008-09-24

söndag 22 mars 2020

En känsla av belägring

Coroanviruset sprider sig runt om i världen. Men för de allra flesta av oss har inget hänt ännu. Vi är inte sjuka och kanske inte ens känner någon som varit sjuk, än mindre befinner sig på intensivvård. Men ständigt ström av medierapportering sköljer över oss om vad som händer i Sverige och andra länder. Oro för vad som ska hända, både med människor och ekonomi förlamar oss nästan och just oro är något som också ofta studeras inom kriskommunikationsforskningen. I boken Kriskommunikation 2.0 gjorde vi en analys om hur olika kriser - alla givetvis mycket mindre omfattande än corona - skapade oro och rädsla. Vad vi ville studera var om alla kriser skapade samma känslor och om det fanns systematiska skillnader mellan människor.


Resultaten visade att olika kriser skapar väldigt olika känslor och kristyp var också det som gjorde störst skillnad. En del kriser skapar stor rädsla, en del ingen alls. Branden i Halmstads hamn 2012 och skogsbranden i Västmanland 2014 skapade oro, medan Husbyoroligheterna 2013 mest skapade ilska. I analyserna såg vi också att vissa alltid är mer oroliga än andra, oavsett vilken kris det handlar om. Kvinnor, lågutbildade, de med mindre politiskt intresse och äldre blev mer oroliga i en krissituation. Dessutom är de som är drabbade mer oroliga. Resultaten ligger i linje med annan forskning och det vi kan bära med oss är att de som är oroliga också tenderar att leta efter mer information. Då är det viktigt att den information som sprids är inte är felaktig. De oroliga kommunicerar mer med andra och försöker också i högre grad göra saker för att hantera krisen. Om en del överreagerar eller andra underreagerar är svårt att säga, men helt klart är att alla inte reagerar på samma sätt och det måste alla som jobbar med kriskommunikation utgå ifrån.