Bengt Johansson

Så här mitt i coronakrisen letade jag mig bakåt till mina tidigare krönikor i Borås Tidning. Funderade nämligen på om jag skrivit något om finanskrisen 2008. Det hade jag. Journalistikens roll i kriser var temat och poängen i krönikan handlade om att journalistiken blivit allt mer inriktad på spekulationer och förutsägelser om vad som ska komma. Den rent rapporterande journalistiken - där man berättar om vad som hänt - har minskat över tid. __________________________________________________________________________ Driver medierna fram lågkonjunkturen? Så har medierna snackat fram en lågkonjunktur igen. Nej, det där var givetvis långt ifrån hela sanningen. Den begynnande lågkonjunkturen, eller om det bara är en avmattning, har inte orsakats av medierna. Men frågan är ändå vilken effekt domedagsprofetior om sämre tider som vi bombarderats av via nyhetsmedierna på sistone haft på konjunkturnedgången. Ekonomi och inte minst konsumtionsbeteenden är starkt beroende av vilka förväntnin

Coroanviruset sprider sig runt om i världen. Men för de allra flesta av oss har inget hänt ännu. Vi är inte sjuka och kanske inte ens känner någon som varit sjuk, än mindre befinner sig på intensivvård. Men ständigt ström av medierapportering sköljer över oss om vad som händer i Sverige och andra länder. Oro för vad som ska hända, både med människor och ekonomi förlamar oss nästan och just oro är något som också ofta studeras inom kriskommunikationsforskningen. I boken Kriskommunikation 2.0 gjorde vi en analys om hur olika kriser - alla givetvis mycket mindre omfattande än corona - skapade oro och rädsla. Vad vi ville studera var om alla kriser skapade samma känslor och om det fanns systematiska skillnader mellan människor. Resultaten visade att olika kriser skapar väldigt olika känslor och kristyp var också det som gjorde störst skillnad. En del kriser skapar stor rädsla, en del ingen alls. Branden i Halmstads hamn 2012 och skogsbranden i Västmanland 2014 skapade oro, medan H