En känsla av belägring

Coroanviruset sprider sig runt om i världen. Men för de allra flesta av oss har inget hänt ännu. Vi är inte sjuka och kanske inte ens känner någon som varit sjuk, än mindre befinner sig på intensivvård. Men ständigt ström av medierapportering sköljer över oss om vad som händer i Sverige och andra länder. Oro för vad som ska hända, både med människor och ekonomi förlamar oss nästan och just oro är något som också ofta studeras inom kriskommunikationsforskningen. I boken Kriskommunikation 2.0 gjorde vi en analys om hur olika kriser - alla givetvis mycket mindre omfattande än corona - skapade oro och rädsla. Vad vi ville studera var om alla kriser skapade samma känslor och om det fanns systematiska skillnader mellan människor.

Resultaten visade att olika kriser skapar väldigt olika känslor och kristyp var också det som gjorde störst skillnad. En del kriser skapar stor rädsla, en del ingen alls. Branden i Halmstads hamn 2012 och skogsbranden i Västmanland 2014 skapade oro, medan Husbyoroligheterna 2013 mest skapade ilska. I analyserna såg vi också att vissa alltid är mer oroliga än andra, oavsett vilken kris det handlar om. Kvinnor, lågutbildade, de med mindre politiskt intresse och äldre blev mer oroliga i en krissituation. Dessutom är de som är drabbade mer oroliga. Resultaten ligger i linje med annan forskning och det vi kan bära med oss är att de som är oroliga också tenderar att leta efter mer information. Då är det viktigt att den information som sprids är inte är felaktig. De oroliga kommunicerar mer med andra och försöker också i högre grad göra saker för att hantera krisen. Om en del överreagerar eller andra underreagerar är svårt att säga, men helt klart är att alla inte reagerar på samma sätt och det måste alla som jobbar med kriskommunikation utgå ifrån.