Från "just-in-time" till "just-in-case"?

Hackerattacken på Coop, Shell och andra privata företag visar samhällets sårbarhet. Våra liv blir mer och mer komplexa, där organisationer och individer interagerar globalt, inte minst via digitala system. Men tar vi en bredare pensel har vi gjort oss helt beroende av olika system sedan en lång tid tillbaka. Och ju mer beroende vi blir av sådna system, desto sårbarare blir vi. System kraschar och grundfrågan är då vem som har ansvar för att se till att vi som individer och organisationer klarar av kraschen. Det hela handlar om var gränsdragningen för statens ansvar går och är ingen lätt fråga att besvara. Men ju mer komplext samhället blir och beroendet av olika system ökar, desto mer måste vi prata om det.

Systemberoendet kan ta sig olika uttryck. Låt mig ge några exempel.

1. Att ha en krislåda hemma är något som MSB och andra samhällsaktörer talar allt mer om. Poängen är att vi som medborgare ska kunna hantera en samhällsstörning. Att vi ska gå från "just-in-time" till "just-in-case" i vårt förhållningssätt till hur vardagen fungerar. Vi ska inte svälta, törsta, frysa ihjäl även om vi skulle bli utan ström, vatten och värme några dagar. Men vi är extremt sårbara och det klart, ju bättre systemen fungerar, desto större blir fallet den dag allt kraschar. När jag var i Florida under orkanen Irma 2017 var de flera som påpekade att Floridaborna var dåligt förberedda eftersom de inte hade haft en stor orkan på över ett decennium. Vi invaggas så lätt i en falsk trygghet att allt alltid kommer fungera som det ska. Men förr eller senare brakar saker och ting samman.

2. Andra saker handlar inte om liv och död, men de visar hur beroendet av komplexa system gjort oss sårbara. I mitt yrkesliv har beroendet av digitala system gjort att jag i stort sett inte kan jobba om jag inte är uppkopplad till internet. När jag började på universitetet fanns det inte ens dator att skriva på. Allt var analogt och jag kunde jobba på även om strömmen gick. Fanns det bara en skrivmaskin, ett block och penna samt böcker att läsa pågick jobbet ungefär som vanligt (åtminstone så länge det var ljust). Går strömmen idag kan jag givetvis gå och hämta en bok i bokhyllan, men allvarligt talat blir det inte mycket gjort om nätet ligger nere och i stort sett ingenting alls om strömmen går. Många andra yrken står inför samma problem när strömmen går eller datorn kraschar.

3. En annan aspekt av mitt yrkesliv som också visar på systemberoende är övergången från overheadbilder till powerpoint. Jag skolades in med att göra overheadbilder till mina föreläsningar. Det värsta som kunde hända var att lampan till overheadprojektorn slutade fungera. Men då fanns det oftast en reservlampa i projektorn. Gick strömmen kunde jag i alla fall dela ut bilderna i klassen. Men i takt med teknikutveckling blev powerpoint standard och sedan många år använder jag inget annat. Oftast funkar det bra, men i flera år hade jag alltid med mig overheadbilder i reserv om tekniken med powerpoint skulle fallera (vilket den ofta gjorde till en början). Jag hade med andra ord en reservplan, en Plan B. Det har jag slutat med. Funkar inte min presentation är det i stort sett bara att stänga ner och skjuta fram föreläsningen tills dess att tekniken är på plats igen.

Inom krishantering pratar man om kontinuitetsarbete. Att verksamheten ska kunna fortgå på en rimlig nivå trots att det är kris. Detta är något som vi alla, både individer och organisationer, måste lägga mer tid på. För vad gör vi den dag systemet kraschar? Vad är Plan B? Här kan man inte bara gapa om att staten ska komma och hjälpa till. Eller det kanske man kan? För det är inte en enkel fråga och faktiskt en grundläggande målkonflikt. Vår sårbarhet när vi lever i komplexa system blottlägger denna grundläggande fråga: var går gränsen för det allmännas ansvar? Är det vårt eller statens ansvar att se till att vi klarar oss under en kris? Det gäller både för oss enskilda individer som inte kan ladda sin iPhone som för organisationer som blir utpressade av internationella cyberskurkar.

Crisis? What crisis?

Är krisen egentligen en kris? Då menar jag inte pandemin utan regeringskrisen. Ingen har väl missat misstroendeomröstningen och statsminister Stefan Löfven avgång, samt de talmansrundorna som nu inletts. Men är det en kris? Ja, för regeringen och dess samarbetspartners är det en kris. Det är en organisationskris för sittande regering, men knappast för det demokratiska systemet eller samhällsstyrning i stort. Men hur landet ska styras är en allvarlig sak. Därför har vi också satt upp en massa regler i RF för hur vi gör när en regering faller, just för att det inte ska bryta ut anarki och allmän oreda. Vi har en övergångsregering så att samhällsapparaten fungerar, statligt anställda fortstätter att få löner och pensioner och bidrag betalas ut trots att vi inte har en regering. Dessutom finns det protokoll för hur en ny regering tillsätts. Krisen är regeringens, inte demokratins. 

Men det klart. Skulle det inte gå att få fram en ny regering, varken genom talmansrundor eller återkommande extra val kan det utvecklas till en systemkris. Då funkar inte de regler vi satt upp för samhällsstyrning och då är vi illa ute. Nyckeln ligger hos partierna. De måste i det läge som vi befinner oss i rimligen fokusera mindre på regeringsfrågan före ett val och inte låsa fast sig så att inga kompromisser är möjliga. Kanske ska också journalisterna backa lite och inte avkräva politiker tvärsäkra svar på hur framtida regeringar ska se ut. För dagens politiska landaskap kräver kompromisser. Vill vi ine ha det får vi ändra på valsystemet så att vi slipper det. Kanske med ett majoritetsvalssystem. Men då kommer den politiska kartan att ritas om till oigenkännlighet. Är det dit vi vill? Annars är det kompromisser som gäller. 

 

I söndagens Godmorgon världen pratade jag lite om kriser och vad som egentligen är en kris. Lyssna HÄR

Affischkampen vid extravalet 1958

Extraval? Vi får väl se. Det är iallafall inte något som vi svenskar är vana vid. Fyra gånger tidigare har det skett: tullstridsvalet 1987, bondetågsvalet 1914, demokrativalet 1921 och senast 1958 då ATP stod i centrum. Det är mer än 60 år sedan och då gällde det också en vänster/högerfråga. Fast ärligt talat var pensionsreformen mycket mer central än vad frågan om marknadshyror är denna gång. Majoriteten av dem som fällde regeringen idag är ju egentligen för marknadshyror. Så den här gången är det knappast troligt att den fråga som kansker utlöser ett extraval också kommer prägla valrörelsen, utom möjligen för Vänsterpartiet. 

Gör vi en genomgång av valaffischerna 1958 fångar de in många av de retoriska grepp som används på valaffischer (exempelvis parafrasen och negative campaigning). De flesta har pensionsfrågan i centrum. Socialdemokraterna tog fram den klassiska affischen med "gärna medalj, men först en rejäl pension". 

Högern (Moderaterna), gjorde en parafras med samma affisch (faktiskt den första jag sett som direkt gjort en sådan motaffisch i den svenska valaffischhistorien). Istället för att fokusera på pensionären som gjort sig förtjänt av pensionen, trycker de på att systemet bygger på kommande generationers
inbetalningar (men mamma...det blir ju vi som får betala't). 

Folkpartiet (Liberalerna) gör en klassisk negativ kampanj, med personcentrering. Karikatyrteckningar fanns det en hel del av under 1920- och 1930-talet, men inte så vanligt senare. Men tydligen tyckte Folkpartiet att extravalet krävde en känga åt Erlander och de lyckas också få in medaljtemat och pensionen i satiren.  

Centern, som just i detta val bytt namn på Bondeförbundet till Centerpartiet gör en ganska vanlig form av affisch där "vanliga väljare" ler eftersom de tror på partiets budksap om "frihet" och "trygghet". Detta i kontrast till "tvångspension". Affischen kan faktiskt också ses som en negativ kampanj, men i formen av kontrasterande budskap, där det egna (frihet och trygghet) ställs emot motståndarens (tvångspension). Partiet har också valt att fokusera på en positiv kontrast, dvs. där det egna positiva budskapet står i centrum. En annan variant hade varit att visa ledsna väljare och skriva "Vi vill inte ha tvångspension" rösta med Centern för frihet och trygghet. 

Kommunisterna (dagens Vänsterparti) verkade inte ha så stort intresse av att kampanja om pensionerna (åtminstone inte bland dem vi hittat) och trycker istället på nedrustning. En affisch som är lite före sin tid i stil och uttryck. 

Annars beskriver Peter Esaiasson extravalet 1958 i Svenska valkampanjer som ganska lamt. Partiledarna klagar på att det är svårt att få upp valtemperaturen. Troligen hade inte heller partierna så mycket pengar som vanligt att kampanja för och det mest uppseendeväckande var kanske att högerledaren Jarl Hjalmarssons reste runt i helikopter. Men det var en brytningstid mellan det gamla och det nya. TV var på väg att slå igenom och ta över radions centrala roll för valrörelserna. Dessutom började journalisterna göra sig mer självständiga från politikerna. Det stundade nya tider.
 

När krispatriotismen sjunker undan

Rallyeffekter är ett ord som jag aldrig sett utanför akademiska kretsar före pandemin. Men i takt med att stödet för Socialdemokraterna och Folkhälsomyndigheten steg som en raket i mätningarna blev fenomenet nästan allmängods våren 2020. Rallyeffekter är förresten en konstig anglicism, för det handlar ju inte om välkända rallyprofiler som Björn Waldegård, Per Eklund och Stig Blomqvist utan om snabba opinionsraketer. Jag använder ofta "Att samlas kring flaggan" istället, men då och då slinker ändå ordet "rallyeffekter" igenom. Ett svenskt ord behövs och den som har ett bra förslag får gärna ge ett förslag. Kanske kan man kalla det för "krispatriotism".

Egentligen heter det "rally-around-the-flag" och är ett välkänt opinionsfenomen inom forskningen. Till en början användes uttrycket för att förstå kraftigt ökat opinionsstöd för amerikanska presidenter i början av utrikeskonflikter eller krig. Befolkningen samlas mot en yttre fiende och stödjer sin ledare. Men över tid har samma fenomen hittats vid terrorattacker och nu också i många länder under pandemin. I en artikel har vi visat att det inte bara gällde för det ledande regeringspartiet (Socialdemokraterna) och Folkhälsomyndigheten utan också för myndighetssfären generellt (LÄS artikeln HÄR). 

I en ny studie har jag tillsammans med kollegorna David Hopmann och Adam Shehata studerat hur krispatriotismen avtar och vilka faktorer som driver denna nedgång. Krispatriotismens karaktär är att den ofta just innebär en snabb uppgång som sedan följs av en snabb nedgång. Vår fråga var vad som gör att stödet faller. Handlar det om hur människor upplever att landet och ledarna klarat av krisen? Det vill säga en utvärdering av krishanteringen. Eller är det så enkelt att när den första patriotiska entusiasmen lagt sig så gör sig underliggande politiska/ideologiska uppfattningar gällande igen. Kort sagt: när krismedvetandet sjunker undan blir det ”business as usual” och då utvärderas inte längre regeringen utifrån krishantering utan människors ideologiska inställning. 

Genom att jämföra tre vågor (april/maj, juni/ och augusti/september 2020 av Corona-panelen som Adam Shehata landsatt inom sitt VARME-projekt) kunde vi undersöka vilken av dessa hypoteser som bäst förklarar varför samlingen kring flaggan avtar. Vad visade då resultaten? Faktum är att båda hypoteserna får stöd. Sjunkande stöd för regeringen var både kopplat till hur krisen hanterats och till politisk ideologi. Men de olika faktorerna betyder mest vid olika tidpunkter. När kritiken mot regeringens hantering av krisen började bli tydlig i början av juni 2020 spelade krishanteringen större roll för hur regeringen utvärderades. När sedan smittotalen var som lägst - före den andra och tredje vågen som vi då inte trodde skulle komma - var politisk ideologi viktigare som förklaring till sjunkande opinionsstöd för regeringen. 

Vad tar man då med sig från en sådan här studie? En sak är att ta hänsyn till vilken fas av krisen vi befinner oss i för att förstå varför stöd för de inblandade aktörerna sjunker. Kort sagt, det sjunker i "utvärderingsfasen" eftersom kritik riktas mot hur krisen hanterats. Under senare skede sjunker det eftersom ingen längre tänker så mycket på krisen när man tillfrågas om vad man tycker om regeringen. Då är det "business as usual"

Läs artikeln HÄR.