Terminator and me - några tankar efter Future of Democracy

Förra veckan tillbringade jag två dagar på Future of Democracy, en konferens ute på Lindholmen Science Park i Göteborg. Jag fick lyssna till mycket intressanta presentationer, intervjuer och deltog i samtal kring runda bord med andra deltagare. Egentligen är jag lite skeptisk till konferenser i allmänhet, men det här var riktigt upplyftande. Och det säger jag inte bara för att jag sitter i styrgruppen för Medier och Demokrati, som står bakom konferensen. Jag hade uppriktigt sagt riktigt intressanta diskussioner och utbyten av perspektiv. Det piggar upp!

Fokus låg på AI, teknikutveckling och demokrati, både på möjligheter och hot. Här är några reflektioner som kom fram efter lyssnande och pratande.

1. Det är något lurt om man inte kan berätta vad man gör! I diskussioner om AI och ny teknik uppstår alltid frågan om relationen till användarna. Skandaler kopplat till sociala medieplattformar handlar ofta om att data samlats in utan att man berättar vad den ska användas till. Samma fråga, men ur en liten annan synvinkel, kommer upp  då AI-baserade system mer och mer liknar mänsklig interaktion. Ta exempelvis robotjournalistik som är under snabb utveckling. Allt fler texter skrivs av robotjournalister, men det är knappast något som redaktionerna skyltar med. Min misstanke är att man är rädd att det kan skrämma publiken om de får veta att det inte är en journalist av kött och blod som skrivit texten. Men jag tror journalistiken måste vara transparent här. Den dag det avslöjas att robotjournalister skriver många av texterna i tidningen kommer många att reagera. Det är troligen en pedagogisk poäng att inte vänta för länge så att backlashen blir mildare. Det handlar trots allt om förtroende, kan man inte berätta vad man gör då gör man något skumt. Om jag får säga emot mig själv så verkar människor gärna lita på tekniken, åtminstone om man ska tro mina bordsgrannar på konferensen. Trots att människor som testar självkörande bilar får information att de inte kan överlåta allt till maskinerna gör det ändå och låter AI:n sköta allt. Så kanske rycker vi bara på axlarna när vi ställs inför fullbordat faktum att de flesta nyheter i en framtid produceras av robotar?

2. Varför använder vi saker vi inte litar på? Både medieforskare och journalister kopplar ofta samman förtroende och mediekvalitet. Det ses ofta som självklart att det är tillgång för medier att ha högt förtroende. Alla medier som hamnar högt i förtroendebarometrar håller också gärna fram att journalistiken är i förtroendebranschen. Men denna sanning har också ifrågasatts. "Vi är inte i förtroendebranschen, vi är i sanningsbranschen", lär Jan Helin ha sagt en gång. Det viktigaste är att stå på sanningens sida, inte i alla lägen bry sig om förtroendet. Inte minst lyfts detta i relation till alternativa nyhetssajter, där allsidigheten är mycket begränsad, hårdvinklingarna är legio och sanningshalten ibland är tveksam. De hängivna läsarna har dock ett mycket högt förtroende för dessa medier, trots deras bristande kvalitet, vilket ju beror på att alternativmedier bekräftar deras världsbild. Världen presenteras så som man vill ha den och då rusar förtroendesiffrorna. Traditionella medier ska då istället syssla med sanningen och allsidigheten oavsett vad publiken tycker. Men är det så enkelt? För frågan är ju om medier har någon publik utan förtroende. Utan publik så har man ingen journalistik heller och vem ska då ska ta fram sanningen? Men vad som ytterligare komplicerar bilden är att vi vänder oss till saker som vi inte har högt förtroende för. De allra flesta klickar på appen till Aftonbladet eller Expressen när det händer något, trots att dessa medier alltid hamnar långt ner i förtroendemätningarna. Varför gör man då det? Rimligen för att vi vet att Aftonbladet och Expressen är snabbast med det senaste. Kvällspressen är ofta kritiserad, men är snabbt på plats när något händer. Där finns det ändå tydligen någon sorts förtroende, trots att siffrorna på detsamma ofta ligger i botten. Sammantaget behöver vi nog dyka djupare i frågan om förtroendets och trovärdighetens mekanismer i relation till hur vi söker information och använder oss av medier. Man ska ju inte heller glömma att en stor del av vår nyhetskonsumtion inte handlar om att leta information utan att bli underhållna. Då spelar kanske inte alltid trovärdigheten så stor roll.

3. Alla vill oss inte väl. Det finns gott om dystopier kopplat till teknisk utveckling, inte minst AI. Skynet i Terminator eller maskinvärlden i Matrix är bara två av de många populärvetenskapliga sammanhang där tekniken inte självklart är våra vänner. Vi bygger aningslöst något som vi bara ser möjligheterna med, men det slutar med att blir ett monster som förgör oss alla. Detta är en närmast arketyp i hur teknik framställs i populärkulturen. Nu kan man givetvis ha farhåor om att AI tar över och ersätter människan. Men om det finns faror är det nog snarast människan själv som är farligast. Tekniken är vare sig god eller ond, utan det handlar om vad vi gör med den. Teknik kan göra gott och den kan göra ont. Skillnaden mellan förr i tiden och dagens samhälle är att skalan på det som utvecklas är globalt. Förr kunde en innovation tas fram och testas ganska långsamt, spridas i maklig takt över världen och både de som höll på med teknisk utveckling och de som skulle besluta om tillämpningar (dvs. politiker) hann med att reflektera och kanske även bygga system för att hindra de värsta avarterna av innovation. Men idag går det så hisnande fort att ingen verkar hänga med. Och vem ska då försöka se till att inte utvecklingen går överstyr eller blir utom all kontroll. Många pekar på att de stora techföretagen har skaffat sig en global makt som i sig är en fara. De styrs av sin egen logik, långt borta från medborgarkontroll. Frågan är bara om det går att få tillbaka kontrollen. Organisationsforskning brukar ibland påpeka att företag inte är demokratiska till sin natur, utan mer av en diktatur. Frågan är vad det betyder för "demokratins framtid". Lägg därtill att staten, både i demokratiska och odemokratiska länder blivit allt skickligare på att kontrollera medborgarna. Det senare är det som jag kanske oroar mig mest för och vi måste bygga system på alla samhällsnivåer som klarar av att hantera att staten inte är god. Vi måste vara misstänksamma mot all maktkoncentration, både privat och offentligt. Och ska något riggas så måste det riggas så att vi begränsar makt, i alla dess former. Då kanske vissa hjul inte kommer rulla lika snabbt. Men det måste det kanske vara värt. Effektivitet och demokrati går inte alltid hand i hand.

Dags för padelpolitiker?

 Sport och politik hör väl inte ihop? Nja, historien har väl lärt oss att det knappast är så enkelt. Det finns också många exempel hur politiker gärna använder sporten som ett sätt att stärka den egna positionen. OS, VM och andra stora arrangemang har ju ofta det syftet. Erik Niva berättar gång efter gång i podden When we were kings om hur presidenter och andra makthavare gärna använder fotbollen för att stärka det egna anseendet. Listan kan göras lång. Men hur är det med politikers eget idrottande? Är det också något som kan exploateras? Jadå, se bara på hur både Miljöpartiets Per Bolund och Centerns Annie Lööf tog selfies i joggingspåret strax före partiledardebatten för några veckor sedan. Jag och kollegan Orla Vigsö passade på att skriva en text om politikers (synliga) idrottande och vad det representerar. Dagens Industri publicerade artiklen idag. 

Vår spaning är att vi kanske får se padelspelande politiker på valaffischerna 2022. Men vi har haft fel förr.

Läs artikeln HÄR.

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Våren 2020 ställde vi frågor i SOM-institutets coronaundersökning, där ett de svarande fick frågor om pandemin. Vi hade med frågor om man litade på att myndigheterna berättar allt de visste om viruset. Utöver det ställde vi en hypotetisk fråga om vad skälet i skulle kunna vara om myndigeter trots allt höll inne med information. Vad vi då såg var att de flesta trodde att vi medborgare fick reda på allt (65 procent) om viruset. De resterande trodde, i olika utsträckning, att myndigheterna då och då dolde information. På svaren om vilka dessa skäl kunde vara visade det sig att de med allmän misstro till myndigheters sanningsenlighet oftare menade att skälen var att de "inte hade kontroll", "att de skyddade sig själva" eller att tystnaden var ett sätt att "skydda regeringen"

Våren 2021 ställde vi dessa frågor ännu en gång för att se om det fanns några förändringar när pandemin pågått i ett år. Ett år då vi översköljts av krisinformation från myndigheterna. Vad hittade vi denna gång? Jo, en nedgång i andelen som var helt övertygade om att myndigheterna var helt transparenta då 57 procent uppgav det som svar (en minskning på 8 procentenheter). Men det mest intressanta var förskjutningen i synen på förklaringar. Det var ungefär lika många som menade att tystnad från myndigheter kunde bero på att de bara ville berätta sådant de var säkra på eller att undvika att skrämma medborgarna. Men väldigt många fler var det andra pandemiåret övertygade om att brist på transparens handlade om brist på kontroll av situationen, att myndigheten ville skydda sig själv eller skydda regeringen. Intressant är att den ökade benägenheten att föra fram dessa förklaringar både finns bland dem som står till vänster och höger ideologiskt. Men förändringen är avsevärt större hos de som lutar högerut och då framförallt bland de som sympatiserar med Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Tilltron till myndigheternas kriskommunikation har med andra ord blivit allt tydligare politiskt kodad under pandemin. 

Vad betyder då det här? En sak som kanske oroar är en ökad misstro mot den den svenska förvaltningsmodellen som ju bygger på en klar skiljelinje mellan förvaltning och politik, mellan myndigheter och regering. Men i alla svenskars ögon verkar inte denna gräns vara självklar, speciellt inte bland dem som stödjer dagens politiska opposition. Frågan är då om det är ett övergående fenomen som försvinner när krisen är över. Kanske handlar det också bara om syn på myndigheter kopplat till en kris med politiska dimensioner så som Covid-19 delvis kom att bli. Eller kan det kanske vara så att detta blir en bestående effekt av pandemin? Att det uppstått permanenta sprickor i allmänhetens syn på den svenska förvaltningsmodellen?

Läs de nya SOM-rapporterna (inklusive min) om Covid-19 HÄR.

Läs om 2020 års rapport HÄR

Rondellhundar, brända flaggor och yttrandefrihet

Konstären Lars Vilks är död. Han levde under dödshot från islamistiska extremister i många år, men till slut blev det istället en biloycka som tog hans liv. Vilks fick betala ett högt pris för yttrandefriheten på grund av de hot som riktades mot honom. Hans liv blev kringskuret på ett sätt som knappast är smickrande för ett samhälle som vill värna yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsfrågor är ständigt närvarande i den offentliga debatten. Ofta handlar den om vad man får påstå om någon annan, men också om gränsen mellan fakta och fiktion. Åtalet mot Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, förtalsdomen mot Ebba Busch eller svallvågorna av #meetoo är exempel på denna dimension av yttrandefriheten. Får man påstå vad som helst om vem som helst? Den svenska förtalslagstiftningen har stått i fokus där många fått lära sig att förtal inte självklart är kopplat till om det som påstås är sant eller inte. Här har alla som försvarar lagstiftningen en stor pedagogisk utmaning eftersom många kanske inte tycker att det kan vara förtal att berätta något som är sant. Men förtal handlar om att sprida information med syfte att förstöra någon rykte. Eller rättare sagt om det är försvarligt att sprida informationen. Frågan är då vad som är försvarligt. Det är egentligen den riktigt svåra frågan.

En annan aspekt som ofta diskuteras är att inte kunna eller våga få uttrycka sina åsikter överhuvudtaget. Här är skalan bred. Alltifrån risker för att bli deplattormerad, bli attackerad och trakasserad av meningsmotståndare till att bli hotad till livet eller ekonomisk ruin av dem man skriver om. Varje dag funderar journalister och forskare om de vågar sköta sitt jobb. Debattörer och vanliga människor undrar om de vågar säga vad de de tycker. Risken finns att man får betala ett högt pris för offentlighet. Många väljer därför att vara tysta och det är givetvis en fara för ett samhälle där fri opinionsbildning är en hörnsten i demokratin.

Jag lyssnar med stora öron på diskussioner om yttrandefrihetens gränser och med en stor portion av ödmjukhet. Detta eftersom det också innefattar många juridiska aspekter, där min expertis är begränsad. Men det finns några saker som ofta stör mig ifråga om yttrandefrihetsdiskussioner. Eller rättare sagt tre.

1) Principlösheten: I debatter om yttrandefrihet döljs alltför ofta egenintresset i allmänintresset. Eller kanske rättare sagt verkar principer bara gå åt ett håll, dvs när det går i linje med vad den som debatterar själv gillar. Principdiskussioner borde ha en given utgångspunkt i att först fundera över om principen också går att tillämpa på sådant som går emot vad man själv gillar. Om jag anser att rondellhundar ska få publiceras, att man får vara blasfemisk och häckla sådant som andra menar är heligt måste det gälla i alla andra sammanhang också. Då kan man inte till samtidigt hävda att det borde vara straffbart att bränna flaggor och biblar eller håna Astrid Lindgren och drottning Silvia. Givetvis går det åt andra hållet också. Vill man bränna flaggan som symbolhandling får man stå ut med rondellhundar. Principer är just principer.

2) Kritik är inte detsamma som censur/förbud: Jag och många med mig har gång efter gång skrivit och sagt att det verkar finnas ett missförstånd i synen på yttrandefrihet. Givetvis ska det vara högt i tak för åsikter, men det betyder inte att man kan bli hårt kritiserad för åsikter man torgför. Andra har givetvis också rätt att yttra sig och tycka annorlunda. Säger man något kontroversiellt måste det finnas beredskap på att opinionsstormen kan bli ganska kraftig. Det är också en del av ett öppet samhälle. Rätten att säga något behöver inte betyda att andra håller med och att bli emotsagd är varken censur eller förbud. Om vi tar rondellhuden igen var det givetvis Lars Vilks rättighet att göra sådana, men andra kan ha den legitima åsikten att han kanske kunde struntat i det eller att den är problematisk ur ett maktperspektiv. På samma sätt som man kan tycka att koraner eller biblar får brännas, men av hänsyn kan man kanske låta bli. Eller inte. Men att hota till livet är däremot inte en grundlagsskyddad rättighet. Det är alltid ett brott.

3) Yttrandefrihet måste utgå från att staten inte alltid kommer vara god. I regeringsformen heter det att "Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse." Med andra ord har fri åsiktsbildning en central roll för att folkviljan ska förverkligas. Inskränkningar i yttrandefriheten måste därmed rimligen vara få. Jag är givetvis inte omedveten om de problem som finns - inte minst på sociala medier - men ändå måste man vara extremt försiktig med att inskränka yttrandefriheten, även om det sker i vällovliga syften, t ex för att skydda svaga grupper i samhället. Vi har ett antal begränsningar av yttrandefriheten kopplat till upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, barnpornografi och olaga våldsskildringar. Visst finns det goda skäl för dessa inskränkningar, som också stöds av Europakonventionen. Så länge vi uppfattar att staten som god, att den vill oss väl är dessa kanske inte några större problem. Men den kan komma en dag då staten inte längre uppfattas som god och har vi då börjat villkora yttrandefriheten finns det inget som säger att en sådan regim kan hitta på nya begränsningar som ligger i linje med dem som genomförts. Vi ser sådana tendenser på nära håll Europa där kritik mot regim stämplas som olaglig eller opatriotisk. Dit vill jag inte komma. Därför måste alla diskussioner om yttrandefrihet också ha i bakhuvudet om vad som sker den dag staten kanske inte är god. Det måste vi ta höjd för.