Sweden: The lone hero or a stubborn outlier?

Sveriges strategi för att hantera coronapandemin har fått stor uppmärksamhet. I grunden finns - som jag förstår det - två strategier. 1) "Flattening the curve", att platta ut kurvan, dvs. att förhindra smittan att spridas okontrollerat i samhället. 2) "Hammer and dance", där man till varje pris försöker få smittan att försvinna genom smittspårning, karantän och lockdowns. Sverige valde den första strategin. När allmän sprittspridning av coronaviruset konstaterades gjordes bedömningen att det bästa var hålla samhället öppet så mycket som möjligt för att mildra andra skadeverkningar på folkhälsan (där ekonomi är en del, då exempelvis arbetslöshet har stora negativa effekter på folkhälsan). Eftersom experterna då talade om att ett nytt vaccin skulle dröja 2-3 år blev valet att hitta åtgärder som gick att leva med under lång tid. Visst kan man trycka ner smittan, men är den samhällsspridd kommer den poppa upp igen så fort man lättar på locket.

Till en början sågs Sveriges strategi med visst beundran. I en del andra länder tyckte man också att det verkade vara en rimligare strategi än att stänga ner totalt. Hälsa i avvägning mot folkhälsa, med andra ord. I Sverige berömde vi oss också om att grunda våra beslut på expertis och vetenskap, inte klåfingirga politiker som genomdrev åtgärder bara för att visa handlingskraft. Evidens var viktigt. 

Men med ökade dödstal krackelerade bilden. Nu gick Sverige från att vara "the lone hero" till att bli en "stubborn outlier". Ingen ville längre kopiera Sveriges strategi. Den här redovisningen har jag och kollegan Orla Vigsö skrivit om i boken Political Communication and COVID-19 Governance and Rhetoric in Times of Crisis. Där försökte vi beskriva den svenska strategin, kriskommunikation och reaktioner, så som den såg ut under den första vågen. 

Debatten under hösten har förändrats en del sedan den andra vågen slog till. En andra våg som en del varnade för tidigt med referenser till spanska sjukan, men som många andra valde att glömma bort. Argumentet var att de som drabbats hårt under våren (läs Sverige), skulle drabbas mindre under den andra vågen. Det visade sig både stämma och inte stämma. Sverige drabbades hårdare än nordiska grannar igen, men å andra sidan fick länder som klarat första vågen bra (Tjeckien och Portugal) en fruktansvärd spridning med stort antal döda under hösten och vintern.

Men två saker har förändrat spelplanen ordentligt efter sedan den svenska strategin spikades. 1. Vaccinet kom mycket fortare, vilket gör att långvarig lockdown kanske inte behövs. 2. Det har skett mutationer av viruset som dels visat sig vara mer smittsamt, dels kanske också dödligare. 

Går vi till vaccinet, som är en makalös framgång (om det inte senare kommer visa sig finnas allvarliga biverkningar). Något som alla trodde skulle ta flera år gick på några månader. Här var en sak som faktiskt Donald Trump hade rätt om! Delvis byggde den svenska strategin på premissen att det skulle dröja lång tid. Därmed faller i allafall delvis det argumentet, även om det fortfarande är strikta lockdowns i många länder som både frestar på folkhälsa och ekonomi. Mutationerna är en annan viktig faktor som gjort att vi inte fick någon andhämtning mellan den andra och den tredje vågen och att spridningen av viruset inte funkar så som tidigare.

I ljuset av det vi sett kan man tolka den nuvarande svenska strategin antingen som att vi krupit till korset och nu gör som alla andra. Vi rekommenderar till och med munskydd, stänger ner mer och mer och överger därmed den modell som landsattes i mars. Det finns också tendenser till att regeringen agerar mer aktivt och inte överlåter allt åt experterna. Man tar helt enkelt en tydligare ledning. Men det går också att hitta en motberättelse. I denna har den svenska strategin legat bergfast sedan första dagen. Redan i mars pratade statsministern om att det kan komma behövas mer och striktare åtgärder om de som vidtagits inte räcker till. Det är det vi ser nu. När belastning på vården blir för hög blir restriktionerna hårdare, inte minst eftersom mutationen skapat ett allvarligare virus och snabbare spridning. De håller med andra ord bara vad de lovat.

Vilken berättelse är sann? Tja, det beror väl lite på var man lägger tungdpunkten och vilka argument man menar väger tyngst. Faktum är att jag ännu inte har tillräckligt med information för att slå fast det. Men debatten lär fortsätta en lång tid framöver.

 

När illusionen krossas

En journalistintervju är ett eget universum där särskilda regler gäller. Oftast outtalade och taget för givna. Vissa forskare talar i termer av en scen eller kanske till och med ett drama, där de inblandade har olika roller och förväntningar på sig. Journalister ställer frågor och den som intervjuas svarar efter bästa förmåga. Det är den grundläggande rollfördelningen. Även om man kanske suttit och småpratat innan intervjun börjar, eller om man känner varandra sedan tidigare går man in i en distanderad roll när sändningen börjar. Nu är man skådespelare inför en publik.

Men ibland spelar inte intervjuade inte med i spelet. De bryter mot de outtalade reglerna eftersom de upplever att rollen de fått inte är den de vill spela. Detta gäller oftast i så kallade ansvarsutkrävande intervjuer. Carl Bildt brukade då och då krossa illusionen av att han och journalisten inte visste vem den andre var genom att använda journalistens förnamn. Även Jimmie Åkesson har då och då agerat på samma sätt genom att säga "ja, men ni vet ju lika väl som jag vad det här handlar om" eller liknande fraser. På liknande sätt kan intervjuad ifrågasätta hur en fråga är ställd eller det frågan tar upp. Gudryn Schyman lämnade en gång en TV-intervju påpekandes att ämnet programledaren tog upp inte var det som de kommit överens om. Ebba Busch lämnade visserligen inte intervjun med Anders Holmberg i SVT härom veckan, men hon ifrågasatte hans berättigande att ställa de frågor han ställde och bröt kontraktet mellan intervjuad och intervjuare. 

Ska man förstå det här måste man börja med att inse att en intervju är en maktkamp, inte minst om det rör sig om en ansvarsutkrävande intervju. Journalisten är i förarsätet eftersom hen ställer frågorna. Politikern försöker parera efter bästa förmåga med olika strategier. Det sista kortet att spela ut är att ifrågasätta dramat i sig, att inte gå med på spelreglerna. Fungerar det då? Ja, det finns kanske inte några glasklara svar på det. Medietyckare brukar inte gilla sådana tilltag och menar att strategin luktar desperation, att man inte klarar av situationen. Men jag är inte säker på att publiken alltid gör samma bedömning eftersom sympatin inte alltid ligger hos journalisten. Ser man i debatten efter Ebba Busch framträdande följer åsikterna partilinjerna, vilket kanske säger en del. Jag brukar ibland roa mig och mina studenter med att visa exempel på sådana här situationer. Ett annat berömt exempel är när dåvarande minister Laila Freivalds mötte journalister i det hus hon bodde. Lägenheterna skulle omvandlas till bostadsrätter, vilket var en trend som det egna partiet kritiserade. När journalisterna dök upp utanför Freivalds lägenhet blev hon rasande och tyckte journalisterna borde skämmas för vad de gjorde, istället för att svara på frågor. Mina studenters reaktion brukar vara blandad. En del tycker hon gjorde rätt, en del tyckte hon gjorde fel. Så vi kanske behöver ha mer forskning om det faktiskt funkar att bryta mot spelreglerna.

SANNINGEN eller sanningen?

I mitt arbete är i stort sett all kunskap osäker. Trots att vi forskat om medier och opinionsbildning i hundra år är de sanningar vi har oftast provisoriska. Nya resultat går inte alltid i linje med de gamla, gamla resultat omtolkas och ibland spretar alla undersökningar åt olika håll. Sanningen med stor S finns i stort sett inte. Det är inget konstigt med det. Alla som håller på med vetenskap vet att sanningsanspråk inte är absoluta, men det innebär inte att man kan påstå vad som helst. Gränser finns, men inom dessa väger man ny kunskap mot det som samlats in tidigare och förhoppningsvis ger fler och fler studier grund för säkrare kunskapsanspråk.

Som samhällsvetare är osäkerheten ännu större än för naturvetare, inte minst eftersom vi studerar samhället och det förändras som bekant. En sanning som gällde för 50 år sedan behöver inte vara sann idag och tar vi dessutom klivet ut i andra kulturer får vi också ofta revidera det vi vet. Vad som är sant i en kultur är inte nödvändigt sant i en annan, beroende på politiska system, mediesystem eller kulturella skillnader. Lägg därtill att vi ofta brottas med data med betydande osäkerhet, inte minst när vi ofta frågar människor och allt mellan himmel och jord i enkäter och intervjuer. Frågor är inte tillräckligt precisa, de förstås på olika sätt och ibland även missförstår de svarande frågan eller den skala vi använder.

I en pandemi som den vi nu lever i krockar logiker. Journalistiken vill ha säkra svar och ogillar tvetydigheter, men forskarna har ofta inga säkra svar att ge. Allra minst när man befattar sig med ett nytt fenomen som man inte stött på tidigare. Verkligheten förändras och råd och uppmaningar likaså. Allt eftersom ny kunskap läggs till den gamla. I vanliga fall kan många forskare luta sig tillbaka och vänta på mer data. Fler undersökningar görs så att slutsatserna kan bli säkrare. Under pandemin, när forskningsresultaten direkt ska omsättas i praktisk pandemihantering skapar en sådan strategi svårigheter. I forskarvärlden bråkar man alltid om hur resultat ska tolkas, om vilka slutsatser som går att dra. Inget konstigt inom akademin, men nu sker denna kamp om kunskapsanspråken i offentligheten. Det som brukar ske i tidskrifter och seminarier tar plats på nyhets- och debattsidorna. Problemet är bara att vi som medborgare och mediekonsumenter inte vill höra sådant. Vi vill ha säkra svar. Ska vi gå åt höger eller vänster? Munskydd eller inte? Är det 1,5 eller 2 meters avstånd som gäller? Förväntningar krockar. Forskningens logik är varken journalistikens eller publikens.

Att myndigheter ändrar sig, eller att politiker gör det under resans gång är därför inget att fästa sig vid. Det bör de göra när kunskapsläget förändras. Frågan är bara hur man hanterar att man ändrar sig. I min värld får jag större respekt för någon som vågar erkänna att man misstog sig, eller att man ändrat åsikt eftersom man lärt sig mer. Personligen är jag djupt skeptisk mot alla som hävdar en och samma ståndpunkt, trots att verkligheten runtomkring dem inte liknar den vi såg igår. Det gäller både dem som menar att Sveriges strategi är rimlig eller helt åt skogen.

P.S. Sedan jag skrev det här har debatten gällt Facebookgruppen som enligt SR:s inslag organiserat sig för att förändra den svenska coronahanteringen, mediebilden och inte minst andra regeringars relation till Sverige. Inget problematiskt i sig. Alla får tycka vad de vill och det är tillåtet att bilda opinion och organisera sig. Gruppen verkar bete sig som vilken aktivistgrupp som helst. Den stora skillnaden är väl att de som ingår är högstatuspersoner, som inte bara har en plattform på sociala medier utan nått ut till stora medier internationellt. I mina ögon spretar programmet en del. Vissa saker som rör sociala gruppers dynamik är generella. Polarisering och att saker eskalerar sker i många likformade sociala grupper. Uppmanar man till trakasserier är det givetvis ett brott. Men är inte grundproblemet om gruppens medlemmar har fel i det de säger och att denna bild sprids? Kanske borde programmets pitch vara att utländska medierna lyssnar alltför okritiskt på gruppens medlemmar när de rapporterar om coronaläget i Sverige? Klassiskt problem med att journalistiken litar för mycket på vem som säger något än vad de faktiskt säger D.S.

 

En liten film från Krisinformation.se

Det är höga tonlägen under pandemin. Inte så mycket annat att vänta i en global kris som tagit många liv och frestar på samhällets alla nivåer. Ibland känns det som att känslorna ligger utanpå. Faktumet att stora delar av kommunikationen förs på sociala medier hjälper väl säkert till. Debatter blir ofta mer polariserande och hårdragna i text än öga mot öga, inte minst när själva logiken bygger på snabb interaktivitet.

Senast var det filmen från Krisinformation.se som väckte ett osedvanligt stort rabalder. Att en del människor kan hantera sin oro genom att begränsa informationsintag är välkänt inom psykologisk forskning och är ett av de råd som brukar ges. Oro driver informationsinhämtning och är i grunden sunt. Den gör oss vaksamma så att vi letar information för att hantera vad vi uppfattar som ett hot. Men det är också välkänt att oro kan slå över så att vi inte längre lär oss något av informationen vi hittar. Istället driver det bara oro och vi fastnar i en loop där information varken ger ökad kunskap eller insikt. 

Flera mediechefer gick i taket när de såg filmen. De menade att myndigheten avrådde medborgare från att informera sig om pandemin, att myndigheten försökte dra bort uppmärksamheten från viktig information om krisen utvecklingen. Kanske också den granskning som medierna bedriver. Mediechefernas kritik andades att myndigheten försökte tona ner mediernas kritiska granskning av myndigheters och politikers hantering av coronapandemin. Det målades - i mina ögon - ut som ett försök att tysta kritik mot den svenska coronastrategin. 

Nu är jag långt ifrån först på bollen. Andra har varit ute och påpekat att mediechefernas reaktioner varit överdrivna. Filmen som Krisinformation.se hade gjort (som inte ens var ny och följde de rekommendationer WHO har) är inte en uppmaning att sticka huvudet i sanden utan att hantera oro. Precis som den som är stressad ska försöka att göra en sak i taget, inte låta sig avbrytas av andra och göra klart det man håller på med innan man tar sig an något nytt, bör den som känner stor oro för pandemin försöka hantera sitt informationsinstag. Klassisk KBT.

Pandemin är allvarlig och vi behöver både information för att klara av vardagen och för att utkräva ansvar. Men knappast 24/7, ofta räcker det med att uppdatera sig med jämna mellanrum. Så frågan är om mediechefernas oro (!) handlar om att vi mediekonsumenter ska vaggas in i en falsk säkerhet eller om det mest handlar om att vi inte kommer att besöka deras sajter lika ofta för att generera klick.

Hur gör jag själv då? Ja, jag har tagit på alla pushnotiser sedan länge. Men jag knarkar nyheter alldeles för mycket och har faktiskt funderat på att gå tillbaka till att kolla nyheterna på morgonen. Vid lunchkaffet och sedan en gång på kvällen. Precis som förr i tiden allstå. Men så är jag ju numera ganska gammal också.