torsdag 19 november 2020

När data sparkar tillbaka

Idag släpps en kort rapport om svenska nyhetsmediers bevakning av det amerikanska presidentvalet- Kampen om Vita huset. Den görs av Institutet för mediestudier och "your's truly" har gjort analysen. Kodningsarbetet har, liksom vid de senaste studierna, förtjänstfullt genomförts av Karl-Arvid Färm. Idag presenteras resultaten på ett seminarium (på Zoom som det mesta just nu), en debattartikel i GP och en rapport som kan laddas ner. 

"Ibland sparkar data tillbaka", sa min handledare och professor Kent Asp en gång. Det hände verkligen den här gången. Jag var övertygad om att resultaten skulle visa att Joe Biden fick en mycket, mycket bättre mediebild än president Donald Trump. Men där sparkade data tillbaka med besked. 

Det mått på mediebehandling - och en central aspekt av opartiskhet/balans - som vi använder kallas AB-index (aktörsbehandlingsindex). Måttet väger samman hur mycket man får framträda i egen sak samt hur andra beskriver/talar om en. Kortfattat mäter vi hur många gånger aktören framträder och adderar det med antal gånger någon berömmer en. Sedan subtraheras det med antalet gånger aktören får kritik. Siffran delas sedan med det totala antalet aktören syns i nyheterna (framträdanden samt alla omtalanden (positiva/negativa och neutrala)). Måttet går mellan +100 och -100 och plusvärden indikerar en övervägande positiv behandling och negativa värden det motsatta. 

För det mesta hamnar politiker/partier på den positiva delen av skalan, eftersom det nästan alltid är vanligare att man får framträda under en valrörelse än att bli kritiserad (Sverigedemokraterna har dock varit ett undantag i flera valrörelser). 

I våra mätningar hamnade - till min förvåning - Trump och Biden på nästan exakt samma siffra (runt +10). De skillnader som finns mellan kandidater och olika medier är försumbara. Förklaringen är Trumps stora dominans och genomslag, men att denna balanseras upp av att han också får mer kritik. 

Men är verkligen balans det viktigaste för utrikesrapporteringen? Vi ska ju inte rösta på varken Trump eller Biden och balans är ett krav som kommer ur tanken om att vi måste få en rättvis bild av de partier vi ska välja på valdagen. Jag menar att allsidighet är ett viktigare mått när vi diskuterat utrikesjournalistik. Blir bilden av landet, kandidaterna och det politiska systemet begripligt? Balans är enligt min mening därför överskattat när vi diskuterar svensk utrikesjournalistik bevakar valrörelser i andra länder.

Läs debattartikeln i GP HÄR.

Ladda ner rapporten HÄR.

Se seminariet HÄR


onsdag 18 november 2020

Lite nytt i pappersformat

Idag är jag för första gång på flera månader inne på jobbet och då hittade jag två böcker i postfacket. Den ena har jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är den nya antologin om kriskommunikation som Finn Frandsen och Winni Johansen varit redaktörer för. Själv bidrar jag och kollegan Orla Vigsö om kriskommunikation och politiska skandaler. 

Den andra är en rapport från CERGU (Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet) som Linda Berg varit redaktör för. Jag bidrar även i den med ett kapitel som bygger på ett fördrag jag höll på ett seminarium (Contested Community) i samband med förra EU-valet. Då hade jag ännu inga data från 2019 års val utan fick hålla till godo med hur bilden såg ut ifråga om valaffischer i valet 2014. Nu arbetar jag med europeiska kollegor med en antologi om den senaste valrörelsen som ska finnas i tryck nästa år.




måndag 16 november 2020

Oktoberöverraskningarnas demokratiteoretiska dilemma

 På torsdag kan man delta i webbseminariet kring boken Stjärnspäckat. Det är ytterligare en snabbrapport om valrörelser från redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. De tidigare handlade om riksdagsvalet 2018 (Snabbtänkt), EU-valet 2019 (Euroflections) och nu det amerikanska presidenvalet. I rapporten ges de mångvetenskapliga perspektiv på det val som nyss genomförts, men många spännande analyser av olika forskare. 

Jag har skrivit ett bidrag om oktoberöverraskningar och dess demokratiteoretiska dilemma (se nedan). Jag hävdar att det ur ett normativt demokratiperspektiv finns problem med att slutspurten av en valrörelse domineras
av en skandal. Att motståndare och medier
gnuggar händerna är förståeligt, men det betyder inte att det är bra. 

Läs eller ladda ner boken HÄR .

Vill du anmäla dig till seminariet gör du det HÄR.


Här är mitt bidrag.

 Oktoberöverraskningarnas demokratidilemma

När den amerikanska presidentvalrörelsen gick in i slutskedet hörde man oftare och oftare spekulationer om en kommande ”October surprise”, en händelse som skulle skaka om valrörelsen och förändra valvinden. Visst, det kom en överraskning, men kanske inte den vi förväntat oss. 

Trumps insjuknande i covid-19 var en riktig oktoberöverraskning. Även om Trump tillfrisknade förvånansvärt snabbt blev covid-19 slutspurtens huvudtema. Presidenten beklagade sig också högljutt över detta faktum. Ingen politiker vill vara fast i en nyhetsvinkel som är ofördelaktig och Trump ville verkligen inte prata corona.

Men ekon från 2016 var på väg. När New York Post publicerade sin artikel om påstådda kopplingar mellan Joe Biden och ukrainska affärsmän några veckor före valdagen fanns det ytterligare en potentiell oktoberöverraskning. Vibbarna kändes tydligt från 2016, då FBI i valrörelsens slutskede beslutade att granska fler av Hillary Clintons mail. Skandalen skadade Clintons ordentligt, även om granskningen friade henne. Mycket talar för att den också var tungan på vågen som fick Trump vald till sin första period. Inte minst eftersom den kom så tätt inpå valdagen. 

 New York Posts artikel fick inte samma genomslag. Debatten kom mest att handla om hur Facebook och Twitter (och andra nyhetsmedier) sänkte storyn genom att stoppa spridningen, bland annat med argumenten att den brast i källkritik. Hade Bidens påstådda ukrainakopplingar fått fäste och förändrat kampanjen till Trumps fördel hade det varit en repris av vad som hände 2016. Men nu upprepade sig
inte historien, ändå aktualiserar den ett demokratiteoretiskt dilemma. 

Vi tar på oss statsvetarglasögonen och funderar på vad väljare behöver under en valrörelse. Lite förenklat handlar det om att få veta vad partier och kandidater vill åstadkomma och vad de som haft makten lyckats prestera. Med andra ord behöver vi få en karta för att orientera oss i det val vi ska göra
på valdagen. Nu röstar vi ju inte på sakfrågor i sig, utan på politiker som bär upp dessa. Då behöver vi också veta lite om karaktären hos dem vi ska välja. Är de pålitliga figurer som förtjänar vårt förtroende? Men en valrörelse handlar inte bara om att informera. Den ska engagera och mobilisera också. Vi väljare ska orka pallra oss iväg till valurnorna, även om vi i USA fick se många förtidsrösta och poströsta istället för att besöka en vallokal på valdagen.

Nu till problemet. Logiken i valrörelser - så även den nyss avslutande amerikanska - är att kandidater först presenterar vad de vill göra och sedan sätter det igång med kampanjaktiviteterna. Det görs utspel, motståndare attackeras och intensiteten och aktiviteten stiger ju närmare valdagen närmar sig. De demokratiteoretiska idealen går så att säga från att informera till att engagera, allt eftersom valrörelsen fortskrider. Nyhetsmedierna fungerar på exakt samma sätt. De börjar med att presentera valplattformar och manifest för att sedan rapportera mer om valrörelsen som företeelse. Själva kampen om opinionen och kandidaterna som personer hamnar mer och mer i fokus. Även i mediernas valrapportering är  rörelsen därmed från information till engagemang.

Givet att vi ser informera och engagera som två centrala värden skulle jag hävda att valrörelser är bakvända, sett till demokratiteoretiska ideal. De borde börja med att engagera och sedan informera. Inte tvärtom. Först skapa intresse och engagemang för att sedan ge väljarna en tydlig bild av hur samhällsproblem ska lösas. Men så går det som bekant inte till. Komplexiteten i en valrörelse försvinner ju närmare valdagen vi kommer och fokus ligger på kampanjutspel, de enskilda kandidaterna och inte minst eventuella felsteg och minst skandaler. 

Men ska då inte oegentligheter och karaktärsbrister avslöjas? Klart de ska. Attacker på motståndaren (negative campaigining) är ett inslag som funnits så länge vi haft demokrati och är fullt legitimt. På samma sätt ska givetvis medierna avslöja skandaler och andra oegentligheter. Men givet att informationen inte är ny, att både politikerna och redaktionerna har tillgång till informationen sedan tidigare, borde skandalerna helst inte komma i valrörelsen slutskede. Då ska vi prata om sakfrågorna och hur de ska lösas. Med andra ord borde avslöjanden och skandaler betas av tidigare, helst innan valrörelsen börjat och inte komma in från sidan i valspurten. 

Här är politiker och medier lika skyldiga. Politiker som vill sänka en motståndare gör det helst nära valet så att effekten blir så stor som möjligt. Detsamma gäller för medier som gärna släpper sina granskningar av både sakfrågor och kandidater i slutet av valrörelsen, då intresset och genomslaget kan bli större. Men risken blir att skandaler får oproportionerligt utrymme och påverkan, inte minst då det ofta senare visar sig att verkligheten var mer komplex än de första rubrikerna gjorde gällande. Sett ur det perspektivet är jag glad att New York Posts granskning av Joe Biden inte blev en oktoberöverraskning. 



onsdag 11 november 2020

Berättar myndigheterna verkligen allt de vet?

Förtroende är en viktig ingrediens i allt samhällsbygge. Utan förtroende är det svårt att få medborgarna att lita på att myndigheterna vill dem väl. Och tror man inte det lär, man inte heller följa de råd som ges om man inte hotas med straff.

Samhällsinformation har alltid varit en central aspekt av samhällsbygget. Den ska informera medborgarna om rättigheter och skyldigheter. Men allt är inte lagar och bestämmelser det handlar om. Vid sidan av rättigheter och skyldigheter försöker myndigheter också få oss att göra eller inte göra olika saker. Att inte skräpa ner, vara försiktiga med spriten, förorda amning eller något annat. Pläderande samhällsinformation som det också kallas. Under coronapandemin är råd och rekommendationer centrala redskap. Det är uppmaning till egenansvar som gäller. 

En förutsättning för att det ska fungera är att vi tror att myndigheterna talar sanning och inte döljer saker och ting för oss. Men resultaten från vår senaste rapport i KRISAMS visar att nästan en femtedel menar att myndigheterna döljer saker. Så även om tilltron till myndigheternas information är hög finns det sprickor i fasaden. De mer misstänksamma menar också att skälen bakom eventuellt undanhållande av information beror på "att de inte har koll på läget" eller att de vill skydda sig själva eller regeringen. Just den politiska dimensionen, där personer som politiskt sett lutar högerut är en viktig aspekt för att förstå resultaten.

Läs rapporten HÄR
.