Nä, nu är det semester!

Har egentligen en hel massa saker jag vill kommentera om samhällsdebatt och journalistik, men nu får det vara lugnt ett tag. Återkommer i augusti med nya friska tag. Lånar bilden från Socialdemokraternas affisch 1960. Glad sommar på er och kom ihåg att tvätta händerna, hålla socialt avstånd och stanna hemma om ni är sjuka!

Om Alexander Bard och TV4 - Skandalhantering och den föreställda opinionen

Yttrandefrihetslagstiftningen handlar om statens förhållande till medborgarna. Punkt. Det är oss fritt att tycka vad vi vill och även säga det mesta (inom vissa gränser så som hets mot folkgrupper eller information som rörande rikets säkerhet). Att privata företag eller medlemsorganisationer säger upp samarbeten eller sparkar ut medlemmar som uttrycker saker som organisationerna inte vill stå bakom har inget med yttrandefrihet i juridisk mening att göra. Även ett begrepp som censur handlar om statens förhållande till medborgarna.


Att Alexander Bard inte längre får vara domare i Talang i TV4 efter att det uppstått en tweetstorm är varken är inte i detta avseendet en fråga om yttrandefrihet eller censur. Det är inte konstigare än att andra företag tar bort reklam som uppfattas som stötande eller opassande. Samma sak gäller för hur andra TV4-anknutna profiler som Martin Timell och Paolo Roberto behandlats. Vem privata företag vill upplåta sina plattformar till är deras ensak. Men det stannar inte där. Det finns många exempel från närtid och dåtid där personers sätt att bete sig gjort dem omöjliga ur organisationens perspektiv. I en värld där varumärket är allt går också mekanismerna åt båda håll. Kändisskap som byggs på uppmärksamhet kan också stjälpas med oönskad uppmärksamhet. För nyhetsmedierna och publiken spelar det ingen roll. Kändisskap, vare sig det byggs upp eller störtas är valutan som styr klicken. Så funkar det.


I grunden handlar det om den föreställda opinionen. Benedict Anderson skriver i klassikern Imagined Communities att nationalism är en föreställd gemenskap. Vi har inte träffat alla dem som ingår i den grupp vi upplever oss tillhöra. Det är en tänkt gemenskap. På samma sätt agerar alla inblandade i en skandal mot en föreställd publik (eller opinion om vi så vill). Skandaler krishanteras på uppstuds och den opinion inblandade försöker hantera är inte en faktisk opinion, utan en föreställd opinion. Eller rättare sagt var denna tänkta opinion befinner sig imorgon. Kanske har den allmänna opinionen starka åsikter om vad Alexander Bard sagt i en tweet, kanske inte. Det är möjligt att det på sikt skulle påverka imagen av TV4 och de annonsörer som köper reklam i samband med programmet. Kanske händer ingenting. För det handlar om riskminimering. Bäst att ta det säkra före det osäkra och släppa taget. I alla de mediedrev och sociala mediestormar som omgärdar skandalösa utalanden eller olämpliga beteenden är alla högst medvetna om att det är en kamp om bilden av verkligheten som är det centrala.

Inom forskningen finns det flera fenomen som tangerar det här, inte minst den så kallade tredjepersonseffekten. Den handlar om att vi agerar som om medierna påverkar andra människor (även fast vi inte har en aning!). Så när TV4 agerar görs det i farhågorna att opinionen och annonsörer kan börja titta snett på dem. Facit har de inte. Och i en medievärld där allt går i hypertempo och reaktioner sker blixtsnabbt blir det ännu svårare att sitta lugnt i båten och rida ut stormen. Vem vågar chansa?

Jag har skrivit om tredjepersonseffekter i flera sammanhang. Faktum är att den artikel jag skrev 2003 fortfarande får en del citeringar, där jag kollar om fenomenet bara handlar om medieeffekter (det gör det inte!). Den kan kollas in här. Men det var framförallt i samband med boken Efter valstugorna som jag skrev om tredjepersonseffekter när jag försökte förstå mekanismerna för hur de politiker som var med i Janne Josefssons reportage försökte krishantera sig ur skandalen.

Upprinnelsen till teorin om tredjepersonseffekter kommer från den amerikanske sociologen Phillip Davison som skrev en artikel 1983 där han med utgångspunkt från några anekdoter formulerade tankar om att mediernas föreställda effekt är viktigare än deras faktiska påverkan (se nedan). Vill man läsa hela artikeln där jag referar till hans forskning finns den här.

"Som exempel på fenomenet berättar Davison om en händelse som förbryllat en kollega. Kollegan, som var historiker, berättar om en händelse ett serviceförband med färgade soldater och vita officerare på Iowa Jima Island råkade ut för under andra världskriget. När japanerna fick reda på förbandets position skickade de flygplan som släppte ner flygblad med propaganda. På flygbladen stod det att japanerna inte hade något otalt med ”de färgade folken” och att soldaterna inte skulle riskera sina liv för den ”vite mannen”. ”Ge upp så fort som möjligt eller desertera”, var budskapet till de färgade soldaterna. Dagen efter var hela förbandet förflyttat. Det märkliga enligt historikern var att han inte hade funnit några som helst bevis för att propagandan hade haft någon effekt på trupperna. Men de vita officerarna hade agerat som om propagandan hade påverkat soldaternas moral och handlade därefter (ibid 1983:2). Ett annat exempel Davison ger är de journalister han intervjuat som varit övertygade att det de skrev påverkade ”vanligt folk” även om det inte påverkade människor som dem själva. Davison nämner också att han själv som valarbetare var övertygad att ett flygblad som stödde den andre kandidaten skulle få många att byta favoritkandidat. Enligt Davison tillbringade han därför resten av dagen med att knacka dörr och dela ut valmaterial som stödde den egna kandidaten (op cit). Slutsatsen Davison drar är att man tenderar att överskatta mediepåverkan och att det alltid är ”de andra” som påverkas. Konsekvensen blir att man agerar utifrån övertygelsen att medierna påverkar andra människor, även om det inte finns några synbara bevis på att mediernas innehåll faktiskt haft någon effekt."

Tråkigt = bra?

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev besviken. Trodde att Palmeutredningen hade något mer än det som journalisten Thomas Pettersson redan grävt fram. Men icke. Ingen teknisk bevisning eller nya vittnesmål. Förväntningarna var ju annars upptrissade till monumentala nivåer. Det var ju nu vi skulle få lösningen på mordgåtan som gäckat oss sedan flera årtioenden tillbaka.

Vi fick en presskonferens som var riktigt, riktigt tråkig. Visst, det började bra med att vi redan direkt fick veta att Skandiamannen (Stig Engström) bedömdes vara skyldig till mordet. Men sedan började en lång, lång utläggning om olika spår och vapenprover. När Krister Petersson tog vid tänkte man att nu kommer det nog nya bevis. Men nej, inte där heller. Allt som redan var känt upprepades och avslutades med att Stig Engström var den trolige gärningsmannen. Där var det punkt.

Ok, det var en besvikelse att det inte fanns mer bevis. Men om jag stannar till vid själva presentationen och hur presskonferensen såg ut var den som någon på Twitter skrev "lika tråkig som ett kommunfullmäktigemöte i Falköping". Powerpointbilderna var inte direkt layoutade och en del hade dessutom några märkliga forumuleringar. Spaningsledare Hans Melander och åklagare Krister Petersson hade på sig kostym, men hade inte fått till slipsknutarna riktigt.

Det var ändå lite härligt. Lite så där myndighetstråkigt som vi sett under hela våren med Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Faktabaserat och inte tillspetsat. Nästan anti-tesen till medielogik, där journalister letar efter drama och tillspetsning. Jag tänker att det kanske inte är så dumt ändå. Lite low-fi. Inte så proffsigt utan lite tjänstemannatråkigt. Kanske funkar det till och med bättre för myndigheternas kommunikation? Som att de tänker: "vi inte ska vara för stylade och proffsiga. Vi tar fram fakta, det är vi bra på. Andra (läs medierna) får göra det snyggt och vinkla till det. Det är inte vårt jobb". Att sedan bilderna från presskonferensen skapar humor när vissa bokstäver i ordet "Polisen" döljs av herrar Melander och Petersson får väl ses som ett olycksfall i arbetet.


Tittar jag bakåt så tog jag upp myndigheter och sociala medier i en krönika som tangerade det här: om hur myndighetskommunikation fungerar bäst. En av slutsatserna är att myndigheter ska fokusera på att vara ett korrektiv, att komma med fakta som går att lita på. Säga vad man vill om presskonferensen om Palmemordet, men informationsöverföringen var verkligen i fokus (förutom själva pressbilden då!).

*           *           *

Vad ska myndigheter göra?

Allt handlar om sociala medier. Twittrandets politiska påverkan, vad gillaknappen på Facebook egentligen betyder, elaka kommentarer på Instagram som till och med kan starta sociala oroligheter.

Alla är upptagna av vad det nya medielandskapet betyder och vilka konsekvenser det får för politiker, myndigheter, organisationer och alldeles vanliga människor. Gemensamt för alla är en viss valhänthet och ambivalens, vilket framförallt handlar om att sociala medier förändrar maktrelationer.

I min egen forskning är jag just nu särskilt intresserad av hur kommunikationen fungerar under kriser. Kommunikation är central i tider av kris. Information om hur man ska klara sig, vem som ska utkrävas ansvar och hur kommunikation fungerar för att bearbeta det som hänt ställs på sin spets. Frågan är också hur man ska hantera de sociala medierna.

Myndigheterna finns numera som alla andra på nätet. De använder webben och har Facebook, Twitter och ofta även en Youtubekanal eller någon annat av de sociala medier som för tillfället är på tapeten. Gemensamt är att man är lite osäker på hur det nya sättet att kommunicera ska användas. Ofta använder myndigheter de nya medierna precis som de gamla och skyfflar ut information precis som vanligt. Men insikten finns om att det där med sociala medier ställer lite andra krav. Man måste ju svara också.

Men det centrala är ju vad medborgarna förväntar sig. Vad vill de ha de nya medierna till? Vad vill de ha från myndigheterna? Vi som forskar börjar se vissa mönster. Det verkar handla om en spänning mellan informationssökning och bearbetning av svåra upplevelser. Men det är också tydligt att man inte förväntar sig samma sak av alla inblandade. Ska vi tro de intervjuer vi gjort med medborgare ska myndigheter göra det de redan gör. Myndigheter ska vara korrektur till alla uppgifter som virvlar runt på sociala medier. Myndighetsinformationen ska helt enkelt vara facit. Visst ska det finnas interaktivitet, men det handlar då om att få svar på sina frågor. Och snabbt ska det gå.

Förutom information vill människor också bearbeta det svåra, men till det behöver man inte myndigheter. Traditionella medier berättar ofta om ögonvittnesskildringar och på sociala medier finns det även andra röster som gör katastrofer begripliga. Här kan man få höra andra berättelser, se andra bilder, vara del av samtal som inte är så redigerade och även en möjlighet att kanske själv få uttrycka sina funderingar och farhågor.

Människors behov av kriskommunikation och sociala medier handlar med andra ord både om att få veta vad som hänt och hur man ska förstå det ofattbara. Myndigheter måste balansera mellan dessa krav och risken är att man trillar i fel fåra bara för att man vill vara en del av de nya. Myndigheter ska använda sociala medier och göra det man är bäst på. Berätta vad vi behöver veta för att säkert kunna klara livhanken när krisen kommer. Åtminstone om man ska tro på vad medborgarna själva tycker.

Publicerad i Borås Tidning 2013

När vi inte visste vem Christer Pettersson var (och inte Skandiamannen heller!)

På kvällen 28 februari 1986 satt jag och några kompisar på restaurangen La Vacca i Göteborg och åt pasta och drack öl. Vi hade repat med bandet och ville fira att vi precis fått några låtar att sitta riktigt bra. Lite sent blev det och jag vaknade först strax före klockan 9 på lördagsmorgonen. Slog på radion (fanns ju ingen morgon-tv eller internet att surfra runt på!) och eftersom jag brukade ha på P3 som default blev jag förvånad när jag hörde klassisk musik. Kollade om jag på något sätt lyckats få in P2, men nej, det var P3. Skumt, tänkte jag. Plötsligt kommer en radioröst in och börjar räkna upp inställda teaterföreställningar. I mitt huvud går det blixtsnabbt en tanke om att det kanske brutit ut en strejk. Men när rösten avslutar meningen med "...på grund av mordet på statsminister Olof Palme" blir jag alldeles tom. Vadå? Är Palme mördad? När då? Av vem? Hur då? Det tog några minuter innan klockan slog 9 och jag kunde börja att följa nyhetsflödet och började sakta förstå vad som hade hänt.

Det finns många saker att säga om journalistik och Palmemordet. Men jag vill ändå stanna upp vid en aspekt. Namnpublicering. Jag visste faktiskt inte vem Christer Pettersson var innan domen föll i tingsrätten 1989. Visst hade jag fått en massa information om hans liv och leverne. Men inte namnet. Först i samband med domen blev han Christer Pettersson med mig och hela Sverige. Men innan dess avstod nyhetsmedierna från att publicera namn på den som var misstänkt och åtalad för att ha mördat Sveriges statsminister. Tror dock att Arbetet hade publicerat namnet, men eftersom jag inte prenumerarede på tidningen visste jag ingenting. Man behöver inte ens vara uppvuxen i dagens mediemiljö för att känna ett visst mått av overklighet. I dag hade namnet varit ute direkt. Jämför vi med mordet på Anna Lindh eller Stockholmsattentatet 2017 där namnen på gärningsmännen publicerades i direkt anslutning till händelserna. Tiderna har verkligen förändrats.

Men namnpublicering av misstänkta gärningsmän vid extremt stora nyhetshändelser är en sak. De siffror vi har haft om hur medier publicerar namn på brottslingar har inte visat samma klara trend av att namn avslöjas oftare. Britt Börjesson har visat att namnpublicering i samband med brott istället minskat över tid (1988). En mer restriktiv syn på namnpublicering - även av misstänkta brottslingar - finns också dokumenterad hos journalister och allmänheten (Börjesson, 2007).

Men siffrorna är från tiden runt millenieskiftet. Hur ser det ut idag? Här kommer en cliffhanger. I skrivande stund tar Institutet för Mediestudier fram en bok med namnet Uthängd!,
där Ester Pollack studerat hur namnpublicering i traditionella medier förändrats och där Britt Börjesson och undertecknad fått nya siffror om hur de svenska journalisterna och allmänheten ser på medieetiken när allt finns ett knapptryck bort. Läs mer om boken här.


Tillbaks till kvällen då Palme mördades och pastarestaurangen i Göteborg. Vi satt utan att ha en aning om vad som skedde på Sveavägen 50 mil därifrån. Och vem hade kunnat tro att grabben mitt emot mig med en öl och pastarätt framför sig skulle vara journalisten som avslöjade vem som mördade Olof Palme!



 Börjesson, Britt (1988). Brott och publicitet. Kriminaljournalistik och pressetik under 1900-talet. Arbetsrapport nr. 37, Avdelningen för Masskommunikation, Göteborgs universitet.

Börjesson, Britt (2007). Namnpublicering – en fråga om offentligt och privat. I Kent Asp (red.), Den svenska journalistkåren (s. 87–96). Göteborg: JMG, Göteborgs universitet.