Det motståndskraftiga förtroendet

Coronakrisen har aktualiserat det som samhällsforskare, och inte minst krisforskare, länge haft i fokus – betydelsen av förtroende och tillit i ett samhälle. Debatten går hög om olika länders strategier för att hantera pandemin. Sveriges strategi, att lita på medborgarnas vilja och förmåga att ta till sig och följa politikers och myndigheters rekommendationer, väcker både förundran och ilska. För Sverige sticker ut i detta avseende, även jämfört med andra höglitarländer som våra nordiska grannar. Vissa menar att strategin är naiv och riskabel, medan andra menar att tiden får utvisa vad som fungerar bäst.

 Är det mer hållbart att lita till medborgarnas solidaritet med varandra och med samhället än att styra med tvång och förbud? Som sagt, först när krisen är över kan åtgärdernas effektivitet bedömas. I de mätningar som hittills gjorts i Sverige verkar dock förtroendet vara intakt. Visst hörs det kritiska röster mot hur svenska politiker och myndigheter agerar, men de siffror som presenterats indikerar inte att allmänhetens förtroende gröpts ur. Snarare tvärtom. Regeringen Löfven verkar än så länge ha opinionen på sin sida, detsamma gäller för Folkhälsomyndigheten med statsepidemiolog Anders Tegnell i spetsen. Frågan är bara om det håller i sig eller om krisen i slutändan leder till att förtroendet för politiker och myndigheter urholkas?  

Forskningsprojektet KRISAMS (Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället) vid JMG finansieras av MSB och studerar relationen mellan kriskommunikation och samhällsförtroende, både för hur förtroende påverkar synen på kriskommunikation och hur kriskommunikation påverkar förtroende. I skrivande stund håller vi på att samla in material om hur hanteringen och kommunikationen om Coronakrisen påverkar förtroende för politiker, myndigheter och medier.

Men genom att också titta på hur tidigare kriser påverkat det svenska samhällsförtroendet kan vi få en bättre förståelse för dagens situation. Tim Segerbergs, masterstudent i statskunskap och tidigare praktikant i projektet har skrivit rapporten Det motståndskraftiga förtroendet – kriser och institutionellt förtroende i Sverige 1986-2017. Han använder de årliga SOM-undersökningarna som material för att ge en värdefull överblick av hur det svenska samhällsförtroendet utvecklats sedan mitten av 1980-talet fram till idag. I rapporten skissas de långsiktiga trenderna, hur utvecklingen ser ut i olika befolkningsgrupper och framförallt om det går att se några förtroendeförändringar i samband med samhällskriser. Resultaten visar att förtroendet för samhällsinstitutionerna är stabilt, även om det finns några dramatiska undantag. 

Läs rapporten här.

Sviter av Corona?

Coronakrisen har åtminstone två stora berättelser. Den ena handlar om bekämpningen av virusets framfart. Den andra rör ekonomiska konsekvenser. Tittar vi tillbaka på två stora samhällskriser i nutid hade de egentligen bara en av dessa. Finanskrisen var en ekonomisk kris, där det i och för sig fanns hälsokonsekvenser. Men mediebilden handlade mest om ekonomi, arbetslöshet och konkurser. Svininfluensan var en strikt hälsokris. Det var kampen mot viruset som gällde. Corona skiljer sig därmed från sina föregångare. Troligen kommer en så här global kris att få ytterligare stora berättelser, men vilka det kommer bli ska jag låta vara osagt. 

Många branscher har det tufft i en pausad ekonomi. Det är väl bara mataffärer, apotek och byggmarknader som är vinnare. Alla andra försöker vänta ut krisen så gott det går. I svallvågorna av finanskrisen skrev jag 2009 den här krönikan om mediernas kris. Inser att så här drygt 10 år efteråt finns det fortfarande en hel del papper kvar. Men krisen för mediebranschen står för dörren igen.


 Vem överger pappret först?

Nu märks den ekonomiska krisen på allvar. Varslen duggar tätt, bolagens vinster har störtdykt och krispaket sjösätts av regeringar runt om i världen. Kriser förändrar.

I vissa fall rasar hela system samman, och ur askan reser sig något nytt. Men oftare ger kriser den där extra lilla knuffen över kanten och något som varit på gång sedan länge förändras lite snabbare. Jag tror att vi snart kommer att se en sådan kriseffekt inom medievärlden här hemma i Sverige. Nu ligger nämligen pappret illa till.

I Sverige väntar vi ännu på signaler från mediebranschen om vilka effekter lågkonjunkturen får. Men vänder vi oss västerut – till USA – finns det flera tydliga tecken på att krisen för dagspressen har satt in på allvar.

Martin Jönsson, gästprofessor i journalistik vid Göteborgs universitet, skrev före jul om att den anrika dagstidningen Christian Science Monitor väljer att försöka klara krisen genom att slopa dagsutgivningen på papper. Istället är det ett veckomagasin i papper och nyheter på nätet som gäller. Liknande drag har gjorts av mindre tidningar för att försöka överleva i bistrare tider. Kriser är givetvis inget nytt i tidningsbranschen, men vad som är nytt, är att det finns ett alternativ till andra rationaliseringsåtgärder som inte fanns tidigare. I krisen i mitten av 1990-talet fanns det knappt några tidningar på internet. Aftonbladet var tidigt ute 1994, men resten av dagspressen var ganska försiktig med webbpublicering vid den tidpunkten.

I efterdyningarna av IT-bubblan hade visserligen många tidningar börjat publicera på nätet, men eftersom de allra flesta inte hade bredband hemma var enbart nätpublicering inget riktigt alternativ. Man hade tappat massor av läsare om man satsat allt krut på nätet.

Situationen 2009 är en helt annan. Webbjournalistik är inget märkligt, utan en naturlig del av det redaktionella arbetet. Studier på nyhetsredaktioner visar att arbetet med papperstidningen och webben blir allt mer integrerat, och det är inte längre självklart att papperstidningen går före i prioriteringar. Eftersom internet som reklamkanal dessutom får ett allt större fäste är inte heller annonsargumentet självklart till papperstidningens fördel. Ser vi på läsarna har idag nästan 70 procent av alla vuxna svenskar bredband i hemmet, vilket gör att de allra flesta läsarna kan läsa tidningen på datorn som idag allt oftare är bärbar och står på köksbordet uppkopplad via trådlöst nätverk. Visserligen har jag personligen svårt att tänka mig att bara läsa tidningen på skärmen, men alla är inte som jag. Den kommande mediegenerationen har dessutom inte heller samma konservativa bild av att en riktig tidning är en papperstidning. För dem är det lika naturligt att hitta information om omvärlden på nätet som på papper. 

Om tidningar i ekonomisk kris då funderar på att kanske välja bort pappersutgivningen en eller några dagar i veckan är fullt begripligt. Pengar kan sparas utan att man behöver förlora vare sig läsare eller annonsörer. Frågan är när vi får se den första svenska dagstidningen som väljer bort pappret och om någon frivilligt väljer bort pappret eller om omvändelsen kommer att ske under galgen. I så fall blir satsningen på nätet snarast en defensiv strategi. 

Men kanske någon i detta läge också vågar vara först med en helhjärtad nätsatsning. Risker är ju som alltid också möjligheter. Den tidning som är först med att bygga ett koncept där nät och papper förstärker varandra och inte är två separata universum kommer att ha vunnit mycket. Jag tror att sådana diskussioner förs på många redaktionsmöten runt om i landet, och före årets slut får vi nog se vilken svensk dagstidning som blev först med att överge pappret.

Publicerad i Borås Tidning 2009-02-08

Landskamp i Coronabekämpning och journalistikens dilemma

Jag har aldrig upplevt en nyhetshändelse som så totalt dominerat som Coronakrisen. Visserligen var det bara nyheter om 11 september i medierna direkt efter attentatet i New York 2001, men redan efter några dagar poppade andra nyheter upp. Nu är det efter flera veckor i stort sett bara Coronanyheter 24/7. En kompis till mig noterade att han nästan börjat se rapporterna om antal döda i olika länder som en makaber ersättning till 377 på text-tv. Någon sorts dramatik när sporten inte finns tillgänlig. Funderade vidare på sportanalogierna och skrev en kulturartikel till Borås Tidning på temat att det är Coronalandskamp - med "Anders-Stefan" som det nya "Lars-Tommy" och journalistikens dilemma i kristider.

Läs artikeln här.

Osäkerhetsmarkörer? Helst inte

Pandemin som brutit ut av Coronaviruset visar med all tydlighet att nyheter är hårdvaluta i en kris. Behovet av information är nästan oändligt, och kriskommunikatörer och journalister jobbar intensivt med att ta fram och skicka ut information. Men snabbhet och sanning är inte alltid samma sak. I kriser sprids det rykten, halvsanningar och många uppgifter är svåra att verifiera, åtminstone på kort sikt. Snabbheten är viktig och det är lätt att kritisera att uppgifter sprids som inte är tillräckligt kontrollerade, men å andra sidan skulle kritiken vara stenhård mot journalister och kommunikatörer om de höll inne med information som kunde räddat liv. Dilemmat att både vara snabb och samtidigt korrekt är centralt i kriskommunikation.

Inom forskningsprojektet KRISAMS (Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället) som finansieras av MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har vi särskilt tittat på hur journalister använder så kallade osäkerhetsmarkörer, dvs. ord som journalister använder för att signalera att uppgifterna inte är helt säkerställda, men trots allt så viktiga att de bedöms som angelägna att publicera.

Vi har genomfört två experiment där vi testat olika aspekter av hur människors bedömning av nyheters tillförlitlighet påverkas av olika typer av osäkerhetsmarkörer och i vilket sammanhang de presenteras.

Den första gjordes i samband med terroristattentatet i Stockholm i april 2017. I experimentet testade vi om människor uppfattade osäkerhetsmarkörer och om det spelade någon roll om de sattes i en tydlig kriskontext. Rent konkret fick människor i experimentet se nyheter med eller utan osäkerhetsmarkörer, men och en grupp fick först se en nyhet om ett stort terroristattentat innan nyheten med osäkerhetsmarkörerna presenterades.

Resultaten presenterades först i boken ”Allt tyder på ett terrordåd” – Stockholmsattentatet i medier och opinion (Institutet för Mediestudier) och nu i en mer fullständig analys i artikeln ”Did It Really Happen? How the Public Inteprets Journalistic Disclaimers” (Journalism and Mass Communication Quaterly). Resultaten från Stockholmsattentatsstudien visade att publiken har svårt att uppfatta osäkerhetsmarkörer, speciellt om de är ganska vaga och av typen ”uppgifter om” eller ”ska ha”. Ska de fungera måste de vara väldigt tydliga (”obekräftade uppgifter”), men under kriser verkar inte ens tydliga osäkerhetmarkörer fungera. Det verkar som att människor i en stressad situation, som kriser innebär, helt enkelt inte uppfattar osäkerhetsmarkörer.

Den andra studien genomfördes i samverkan med SVT där vi istället testade hur olika typer av osäkerhetsmarkörer fungerade. I fokus var distinktionen obekräftad/osäker samt om osäkerhetsmarkörer fungerar bättre om det ges en förklaring till vad obekräftad/osäker innebär. I studien användes en fiktiv nyhetssändning om en knivattack på Riksbron i Stockholm. Studien publiceras nu i rapporten ”Uppgifterna om det misstänkta knivdådet är ännu osäkra….”. Ett experiment om användandet av journalistiska osäkerhetsmarkörer (JMG, Göteborgs universitet).

Resultaten visar precis som i det första experimentet, att när nyheter innehåller tydliga osäkerhetsmarkörer som ”obekräftade” eller ”osäkra” framstår de som mindre tillförlitliga än ”bekräftade” och ”säkra” nyheter. Överlag verkar människor alltså ta fasta på de osäkerhetsmarkörer som journalister använder. Däremot spelade inte ordvalet någon roll. Obekräftat/osäkert fungerar lika bra. Resultaten visar också att när nyhetsorganisationer tydligt förklarar vad osäkra/obekräftade nyheter innebär - att de inte bekräftats av officiella källor - upplevs nyheterna som ännu mindre tillförlitliga. Förklaringar av osäkerhetsmarkörer spelar därmed roll, men vi hittar inget belägg för att förklaringar av säkra/bekräftade nyheter ökar upplevd tillförlitlighet.

Datainsamlingen för båda experimenten är gjord av LORE (Laboratory of Opinion Research) vid SOM-institutet, Göteborgs universitet under hösten 2017 och våren 2019.

Ska man försöka sammanfatta båda studierna ger de stöd för att osäkerhetsmarkörer verkar fungera, åtminstone om de poängteras och lyfts fram tydligt. Vill nyhetsredaktionerna också vara säkra på att budskapet gått fram om att nyheten kan ha brister i tillförlitlighet ska man inte bara använda osäkerhetsmarkörer, man ska också förklara vad ord som ”osäker” eller ”obekräftad” faktiskt betyder. Problemet är bara att publiken inte verkar uppfatta osäkerhetsmarkörer i en krissituation, oavsett ordval. Då hjälper det inte ens att vara tydlig, eftersom vi i det uppstressade läget läser texten snabbare och helt enkelt missar nyanser såsom information att uppgifterna är osäkra eller obekräftade. 

Intervjuades av tidningen Journalisten om detta. Länk här.

Läs om forskningen här.

• Rapporten ”Uppgifterna om det misstänkta knivdådet är ännu osäkra….”. Ett experiment om användandet av journalistiska osäkerhetsmarkörer (JMG, Göteborgs universitet, 2020) Ladda ner
• Rapporten ”Allt tyder på ett terrordåd” – Stockholmsattentatet i medier och opinion (Institutet för Mediestudier, 2018) Ladda ner
• Artikeln ”Did It Really Happen? How the Public Inteprets Journalistic Disclaimers” (Journalism and Mass Communication Quaterly, 2020) Ladda ner