Bengt Johansson

Alla väntade spänt på vad opinionsmätningarna skulle ge för siffra till Liberalerna när Mohamsson och Åkesson kramats efter presskonferensen den 13 mars. Fågel eller fisk? Demoskop visade strax efteråt 4,5 procent – väsentligt högre än tidigare mätningar – och Liberalernas partiledning kunde skruva upp champagnekorkarna. Man var över riksdagsspärren igen. Men rekylen kom snabbt. Kritik riktades mot Demoskops metod med självrekryterade urval. Dessutom hävdades det att institutet ofta ligger något högre för de borgerliga än för de rödgröna. Och som en extra krydda kom andra mätningar där Liberalerna låg kvar runt 2,5 procent.   Opinionsmätningarnas makt   Debatten i sig säger något viktigt: opinionsmätningar tillskrivs makt. Frågan är hur stor den egentligen är. Forskningen ger inget entydigt svar, men några saker vet vi. Opinionsmätningar kan påverka väljare genom så kallade bandwagoneffekter . Går ett parti bra i mätningarna kan vissa väljare lockas att hoppa på framgångståg...

Liberalernas Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons kram är kanske redan 2026 års politiska bild? I både traditionella och sociala medier har den analyserats – inte minst av undertecknad. Varför reagerade alla så starkt? Var det planerat? Vad symboliserar den? Vi ska komma tillbaka till partiledarkramen, men framför allt fördjupa oss i klassiska "handslag, famntag, klapp eller kyss" inom politiken. Om vi börjar från början. Hur vi hälsar eller visar att vi är överens är laddade sociala ritualer. Här rör vi oss bortom orden, men kroppar pratar också. Sträcker vi ut handen och hälsningen inte besvaras känns det obehagligt, och ska jag bli personlig tycker jag att kramen som hälsningsritual ibland är svår. Vem kramar man? Vem kramar man inte? När jag växte upp var inte kramen vanlig som hälsningsritual och ofta var jag grymt obekväm och osäker på när det förväntades en kram eller inte. Då ska vi inte ens prata om kindpussar som jag fortfarande inte behärskar ...

Tisdagen den 24 mars var det val till danska riksdagen – Folketinget – fast det kommer nog att dröja ett tag innan vi vet vem som kommer att bilda regering. Den sittande regeringskoalitionens tre partier tappade alla mandat, men inget av blocken fick majoritet. Det verkar som att Moderaterne med Lars Løkke Rasmussen återigen får en central roll i en riksdag med 12 partier. Den politiska situationen är mycket annorlunda än i Sverige, och veckan före valet var jag i Köpenhamn för att fotografera valaffischerna och se om det fanns några skillnader även på affischområdet. Här handlar det mest om själva mediet och inte om politiken. Variation i format För några val sedan började partiet Alternativet med en ny typ av smala affischer, som oftast sattes upp mellan de etablerade partiernas affischer. Budskapet var ”Sen finns det ju också Alternativet ”, och det fungerade mycket bra. I år har många kandidater börjat använda samma format, men utan att göra placeringen till en del av budskapet...

Riksdagsvalet för femtio år sedan har beskrivits som historiskt, framför allt för att resultatet innebar att fyra decenniers obrutet maktinnehav för Socialdemokraterna ändades. Thorbjörn Fälldin kunde bilda en koalitionsregering med de tre borgerliga partierna, dvs Fälldins eget Centerparti, Folkpartiet och Moderaterna.   De tre borgerliga partierna var heller ingen enad kampanjfront med gemensamma aktiviteter under valrörelsen. Partiledarna Per Ahlmark, Folkpartiet (med bredaste slipsen t v), Thorbjörn Fälldin, Centern, och Moderaternas Gösta Bohman (t h) var synnerligen olika personligheter och det var ofta gnissel i samarbetet. Först alldeles i slutet av valrörelsen ställde alla tre upp på en gemensam bild. Vind i seglen hade Moderaterna haft i röstsiffrorna sedan Gösta Bohman tillträdde 1970. Den klassiska ”Rösta på Gösta”- affischen var en nyhet i svenska valrörelser som avvek klart från de porträttbilder som tidigare dominerat. Aldrig tidigare hade en partiledare avbildat...