Bengt Johansson

Vi har alla sett dem. Intervjuerna där makthavaren ställs till svars av Janne Josefsson eller någon av hans kollegor. Blicken flackar, flosklerna haglar och svetten börjar tränga fram i pannan. En del kan inte säga nåt alls utan blir helt tysta, Varför ställer makthavare upp på sådana här intervjuer? Det är ju som att be om att få tappa ansiktet offentligt. Faktum är att de inte gör det. Inte längre. En dag ringde Uppdrag Granskning Gårdagens UG handlade att makthavare allt oftare avböjer medverkan i UG, att det blivit svårare och svårare att få dem som granskas att ställa upp på intervju. De går kanske med på mailssvar, men en regelrätt ansvarsutkrävande intervju vill de inte vara med om. Givetvis faller lite av formatet för UG när en part inte "spelar med" utan väljer en annan väg att kommunicera, eller inte kommunicera alls. För att ge lite forskarperspektiv fanns jag med i programmet och fick säga några ord. En trend som pågått länge När jag gjorde intervjun med UG kändes

När Medievalsundersökningarna startade 1979 var det givetvis nyheter på papper och via etermedier som gällde. Vi visste ju knappt ens vad en dator var på den tiden och mobiltelefoner och internet fanns bara i fantasin, om ens där. Men även om medielandskapet har förändrats sedan dess har Medievalsundersökningarna hållit fast vid de traditionella plattformarna, framförallt för att kunna jämföra resultaten över tid. Men ni undersöker ju bara papperstidningen! När Jesper Strömbäck och jag är ute och pratar om resultaten från våra studier om svenska mediers valbevakning händer det inte allt för sällan att någon (oftast de som kommit lite sämre ut) viftar bort slutsatserna med argumentet att vi inte tittar på onlinenyheterna. Vi brukar då hänvisa till en studie av Marina Ghersetti från 2011 som jämförde valnyheter online och offline. Hennes slutsats var att mediebilden var ganska lik, oavsett plattform, även om det fanns mer nyheter på nätet. Valnyheter online och offline 2022 Tillsammans m

I gårdagens avsnitt av Det politiska spelet berättade Fredrik Furtenbach om vår forskning kring partiledare och deras leenden. Vi har i flera arbeten försökt att få klarhet i när politiker började le och vad ett leende egentligen betyder.  The smiling politician Tillsammans med kollegan Orla Vigsö har jag nyligen publicerat en artikel om när de svenska politikerna egentligen började le på valaffischerna, när de gick från att vara allvarstyngda (män) till att le mot den potentielle väljaren. Idén har vi burit på ganska länge, men det var först nu som vi fick den publicerad i tidskriften Journal of Visual Political Communication (läs artikeln HÄR ). Titeln är The smiling politician och vi lyckas faktiskt ge ett svar på när leendet kom. Svaret är i valrörelsen 1968. Det var då som vi ser det första partiledarleendet på svenska valaffischer och Kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson var först ute med ett riktigt fint leende.  Allvarliga män - i kostym Före slutet på 1960-talet var

Docent X hade fått till uppgift att hålla tal på en festlighet, där två närstående institutioner deltog. Flera andra höll också tal men docent Xs tal var det bästa, det många minns efteråt. Kanske för att det sa något om akdemiker och deras (lite självironiska) självbild.  Docenten och rörmokaren Talet inleddes med att docenten berättade om grannsämjan i kvarteret där han bodde, att alla kom så väldigt bra överens. Om det behövdes brukade de också hjälpa varandra. Något behövde kanske lånas, en tjänst behövde utföras. Grannarna kom alltid till varandras hjälp. Balansen i den lokala bytesekonomin upprätthölls genom att grannarna bytte tjänster och gentjänster. Som ett talande exempel på grannsämjan berättade docenten om hans granne rörmokaren, som utan att knota kom och hjälpte docenten med olika VVS-problem, som ett stopp i avloppet eller vad det nu kunde vara. Som tack för den utförda tjänsten fick römokaren i gengäld en "skarp dinstinktion" av statsvetardocenten. Vad kan bä

I veckan hade jag möjlighet att delta på en utbildningsdag om kriskommunikation på Chalmers under ledning av Mia Dahlström ( Dharmia ) och Henrik Dahlberg. Deltagarna var kommunikatörer från lärosäten i Västsverige som under en heldag fick lyssna och öva i kriskommunikation. Mia Dahlström pratade om kriskommunikation och betydelsen av att faktiskt ha lite planer och checklistor. Mia gav också värdefulla  praktiska tips till alla som sysslar med kriskommunikation. Professor emerita Ann Enander gav insikter om hur människor reagerar i kriser och Chalmers säkerhetssamordnare Erik Eliasson berättade om PDV (pågående och dödligt våld i publik miljö) och vad man bör tänka på då (spring och om inte det går, ta skydd!). Därefter ledde Mia Dahlström en scenarioövning och dagen avslutades med mingel. 10 saker vi lärde oss Min egen insats var att berätta om vad vi lärt oss om kriskommunikation under pandemin och som vanligt hade jag mina 10 punkter. Nu är inte dessa särskilt stabila, ibland är

Det var disputationsdag och den unge doktoranden var nervös. Han hade inte sovit så mycket och var lite blek om nosen. En stor del av nervositeten berodde på att opponenten inte var vem som helst. Granskaren av avhandlingen var en äldre professor med stora meriter inom akademin.  Disputationsakten är riggad, där opponenten är den starke och respondenten den betydligt svagare parten. En mer meriterad kollega ska granska vad doktoranden gjort och avgöra om det håller godkänd vetenskaplig kvalitet för att tas upp i vetenskapssamhället. I den här historien var dock avgrunden mellan de två avgrundsdjup, så det var inte så konstigt att doktoranden var nervös.    Jag håller med om allt.... Disputationer har formen av dialog, eller fråga-svar om man så vill. Opponenten håller i showen och även om samspel mellan de två inblandande är viktigt sätter opponenten tonen och avgör om det blir ett trevligt intellektuellt samtal eller ett tredje gradens förhör. Den som varit med på disputationer ett an