torsdag 26 november 2020

Applåderna har tystnat

"Nu är det ingen som appåderar från balkongerna" sa en italiensk kollega till mig för några veckor sedan. I våras stod det folk på balkongerna varje kväll och applåderade vårdpersonalen, under den andra vågen hörs inga applåder. 

En stor risk med krishantering är att man har fel tidsspann framför ögonen, att man tror att krisen snart är över. Och jag ska villigt erkänna att jag först trodde pandemin skulle klingat av och vara över fram emot sommaren. Eller åtminstone till semestern, även om jag hade hört statsministern och Tegnells budskap om att det var ett långdistanslopp eller till och med ett maraton. Senare tänkte jag kanske att det skulle hålla på lite lågintensivt så som på sensommaren i ett år till eller så. Men jag hade inte, i likhet med de flesta, en andra våg framför ögonen. 

Den andra vågen av pandemin tydliggör problem med kriskommunikation. Det är ganska lätt att direkt få folk att göra saker när allting är och och ner. Vi gör uppoffringar, gör saker annorlunda och beter oss på ett sätt som vi inte brukar. Det finns nästan en känsla av eufori i att allt är annorlunda och att vardagen bryts, även om det till viss del är till det sämre. Många vittnar om att kriserfarenheten skakar om en och också för människor närmare varandra.

Problemet med en långvarig pandemi är att den tillfälliga mobiliseringen och entusiasmen inte är långsiktigt hållbar. Regler, rekommendationer och restriktioner en grå vardag och att gå från känslan att corona var på väg bort till att återigen få vardagslivet begränsat är på många sätt värre än första gången. 

Som jag skrev tidigare måste kriskommunikationen byta skepnad och bli riskkommunikation. När coronapandemin blir  utdragen blir kommunikationen mer lik klassiska riskkampanjer som att ha flytväst på sjön, bära cykelhjälm, inte röka eller vad man nu vill ta för exempel. Pandemin blir en "naturlig" del av vardagen som vi måste navigera i och där handlar det om att upprätthålla vissa beteenden för att minska risken för att smittas. Inte om att lära oss vad vi ska göra, för det vet vi redan. För nu finns det ingen som applåderar längre. Det är tomt på balkongerna.


torsdag 19 november 2020

När data sparkar tillbaka

Idag släpps en kort rapport om svenska nyhetsmediers bevakning av det amerikanska presidentvalet- Kampen om Vita huset. Den görs av Institutet för mediestudier och "your's truly" har gjort analysen. Kodningsarbetet har, liksom vid de senaste studierna, förtjänstfullt genomförts av Karl-Arvid Färm. Idag presenteras resultaten på ett seminarium (på Zoom som det mesta just nu), en debattartikel i GP och en rapport som kan laddas ner. 

"Ibland sparkar data tillbaka", sa min handledare och professor Kent Asp en gång. Det hände verkligen den här gången. Jag var övertygad om att resultaten skulle visa att Joe Biden fick en mycket, mycket bättre mediebild än president Donald Trump. Men där sparkade data tillbaka med besked. 

Det mått på mediebehandling - och en central aspekt av opartiskhet/balans - som vi använder kallas AB-index (aktörsbehandlingsindex). Måttet väger samman hur mycket man får framträda i egen sak samt hur andra beskriver/talar om en. Kortfattat mäter vi hur många gånger aktören framträder och adderar det med antal gånger någon berömmer en. Sedan subtraheras det med antalet gånger aktören får kritik. Siffran delas sedan med det totala antalet aktören syns i nyheterna (framträdanden samt alla omtalanden (positiva/negativa och neutrala)). Måttet går mellan +100 och -100 och plusvärden indikerar en övervägande positiv behandling och negativa värden det motsatta. 

För det mesta hamnar politiker/partier på den positiva delen av skalan, eftersom det nästan alltid är vanligare att man får framträda under en valrörelse än att bli kritiserad (Sverigedemokraterna har dock varit ett undantag i flera valrörelser). 

I våra mätningar hamnade - till min förvåning - Trump och Biden på nästan exakt samma siffra (runt +10). De skillnader som finns mellan kandidater och olika medier är försumbara. Förklaringen är Trumps stora dominans och genomslag, men att denna balanseras upp av att han också får mer kritik. 

Men är verkligen balans det viktigaste för utrikesrapporteringen? Vi ska ju inte rösta på varken Trump eller Biden och balans är ett krav som kommer ur tanken om att vi måste få en rättvis bild av de partier vi ska välja på valdagen. Jag menar att allsidighet är ett viktigare mått när vi diskuterat utrikesjournalistik. Blir bilden av landet, kandidaterna och det politiska systemet begripligt? Balans är enligt min mening därför överskattat när vi diskuterar svensk utrikesjournalistik bevakar valrörelser i andra länder.

Läs debattartikeln i GP HÄR.

Ladda ner rapporten HÄR.

Se seminariet HÄR


onsdag 18 november 2020

Lite nytt i pappersformat

Idag är jag för första gång på flera månader inne på jobbet och då hittade jag två böcker i postfacket. Den ena har jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är den nya antologin om kriskommunikation som Finn Frandsen och Winni Johansen varit redaktörer för. Själv bidrar jag och kollegan Orla Vigsö om kriskommunikation och politiska skandaler. 

Den andra är en rapport från CERGU (Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet) som Linda Berg varit redaktör för. Jag bidrar även i den med ett kapitel som bygger på ett fördrag jag höll på ett seminarium (Contested Community) i samband med förra EU-valet. Då hade jag ännu inga data från 2019 års val utan fick hålla till godo med hur bilden såg ut ifråga om valaffischer i valet 2014. Nu arbetar jag med europeiska kollegor med en antologi om den senaste valrörelsen som ska finnas i tryck nästa år.




måndag 16 november 2020

Oktoberöverraskningarnas demokratiteoretiska dilemma

 På torsdag kan man delta i webbseminariet kring boken Stjärnspäckat. Det är ytterligare en snabbrapport om valrörelser från redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. De tidigare handlade om riksdagsvalet 2018 (Snabbtänkt), EU-valet 2019 (Euroflections) och nu det amerikanska presidenvalet. I rapporten ges de mångvetenskapliga perspektiv på det val som nyss genomförts, men många spännande analyser av olika forskare. 

Jag har skrivit ett bidrag om oktoberöverraskningar och dess demokratiteoretiska dilemma (se nedan). Jag hävdar att det ur ett normativt demokratiperspektiv finns problem med att slutspurten av en valrörelse domineras
av en skandal. Att motståndare och medier
gnuggar händerna är förståeligt, men det betyder inte att det är bra. 

Läs eller ladda ner boken HÄR .

Vill du anmäla dig till seminariet gör du det HÄR.


Här är mitt bidrag.

 Oktoberöverraskningarnas demokratidilemma

När den amerikanska presidentvalrörelsen gick in i slutskedet hörde man oftare och oftare spekulationer om en kommande ”October surprise”, en händelse som skulle skaka om valrörelsen och förändra valvinden. Visst, det kom en överraskning, men kanske inte den vi förväntat oss. 

Trumps insjuknande i covid-19 var en riktig oktoberöverraskning. Även om Trump tillfrisknade förvånansvärt snabbt blev covid-19 slutspurtens huvudtema. Presidenten beklagade sig också högljutt över detta faktum. Ingen politiker vill vara fast i en nyhetsvinkel som är ofördelaktig och Trump ville verkligen inte prata corona.

Men ekon från 2016 var på väg. När New York Post publicerade sin artikel om påstådda kopplingar mellan Joe Biden och ukrainska affärsmän några veckor före valdagen fanns det ytterligare en potentiell oktoberöverraskning. Vibbarna kändes tydligt från 2016, då FBI i valrörelsens slutskede beslutade att granska fler av Hillary Clintons mail. Skandalen skadade Clintons ordentligt, även om granskningen friade henne. Mycket talar för att den också var tungan på vågen som fick Trump vald till sin första period. Inte minst eftersom den kom så tätt inpå valdagen. 

 New York Posts artikel fick inte samma genomslag. Debatten kom mest att handla om hur Facebook och Twitter (och andra nyhetsmedier) sänkte storyn genom att stoppa spridningen, bland annat med argumenten att den brast i källkritik. Hade Bidens påstådda ukrainakopplingar fått fäste och förändrat kampanjen till Trumps fördel hade det varit en repris av vad som hände 2016. Men nu upprepade sig
inte historien, ändå aktualiserar den ett demokratiteoretiskt dilemma. 

Vi tar på oss statsvetarglasögonen och funderar på vad väljare behöver under en valrörelse. Lite förenklat handlar det om att få veta vad partier och kandidater vill åstadkomma och vad de som haft makten lyckats prestera. Med andra ord behöver vi få en karta för att orientera oss i det val vi ska göra
på valdagen. Nu röstar vi ju inte på sakfrågor i sig, utan på politiker som bär upp dessa. Då behöver vi också veta lite om karaktären hos dem vi ska välja. Är de pålitliga figurer som förtjänar vårt förtroende? Men en valrörelse handlar inte bara om att informera. Den ska engagera och mobilisera också. Vi väljare ska orka pallra oss iväg till valurnorna, även om vi i USA fick se många förtidsrösta och poströsta istället för att besöka en vallokal på valdagen.

Nu till problemet. Logiken i valrörelser - så även den nyss avslutande amerikanska - är att kandidater först presenterar vad de vill göra och sedan sätter det igång med kampanjaktiviteterna. Det görs utspel, motståndare attackeras och intensiteten och aktiviteten stiger ju närmare valdagen närmar sig. De demokratiteoretiska idealen går så att säga från att informera till att engagera, allt eftersom valrörelsen fortskrider. Nyhetsmedierna fungerar på exakt samma sätt. De börjar med att presentera valplattformar och manifest för att sedan rapportera mer om valrörelsen som företeelse. Själva kampen om opinionen och kandidaterna som personer hamnar mer och mer i fokus. Även i mediernas valrapportering är  rörelsen därmed från information till engagemang.

Givet att vi ser informera och engagera som två centrala värden skulle jag hävda att valrörelser är bakvända, sett till demokratiteoretiska ideal. De borde börja med att engagera och sedan informera. Inte tvärtom. Först skapa intresse och engagemang för att sedan ge väljarna en tydlig bild av hur samhällsproblem ska lösas. Men så går det som bekant inte till. Komplexiteten i en valrörelse försvinner ju närmare valdagen vi kommer och fokus ligger på kampanjutspel, de enskilda kandidaterna och inte minst eventuella felsteg och minst skandaler. 

Men ska då inte oegentligheter och karaktärsbrister avslöjas? Klart de ska. Attacker på motståndaren (negative campaigining) är ett inslag som funnits så länge vi haft demokrati och är fullt legitimt. På samma sätt ska givetvis medierna avslöja skandaler och andra oegentligheter. Men givet att informationen inte är ny, att både politikerna och redaktionerna har tillgång till informationen sedan tidigare, borde skandalerna helst inte komma i valrörelsen slutskede. Då ska vi prata om sakfrågorna och hur de ska lösas. Med andra ord borde avslöjanden och skandaler betas av tidigare, helst innan valrörelsen börjat och inte komma in från sidan i valspurten. 

Här är politiker och medier lika skyldiga. Politiker som vill sänka en motståndare gör det helst nära valet så att effekten blir så stor som möjligt. Detsamma gäller för medier som gärna släpper sina granskningar av både sakfrågor och kandidater i slutet av valrörelsen, då intresset och genomslaget kan bli större. Men risken blir att skandaler får oproportionerligt utrymme och påverkan, inte minst då det ofta senare visar sig att verkligheten var mer komplex än de första rubrikerna gjorde gällande. Sett ur det perspektivet är jag glad att New York Posts granskning av Joe Biden inte blev en oktoberöverraskning. 



onsdag 11 november 2020

Berättar myndigheterna verkligen allt de vet?

Förtroende är en viktig ingrediens i allt samhällsbygge. Utan förtroende är det svårt att få medborgarna att lita på att myndigheterna vill dem väl. Och tror man inte det lär, man inte heller följa de råd som ges om man inte hotas med straff.

Samhällsinformation har alltid varit en central aspekt av samhällsbygget. Den ska informera medborgarna om rättigheter och skyldigheter. Men allt är inte lagar och bestämmelser det handlar om. Vid sidan av rättigheter och skyldigheter försöker myndigheter också få oss att göra eller inte göra olika saker. Att inte skräpa ner, vara försiktiga med spriten, förorda amning eller något annat. Pläderande samhällsinformation som det också kallas. Under coronapandemin är råd och rekommendationer centrala redskap. Det är uppmaning till egenansvar som gäller. 

En förutsättning för att det ska fungera är att vi tror att myndigheterna talar sanning och inte döljer saker och ting för oss. Men resultaten från vår senaste rapport i KRISAMS visar att nästan en femtedel menar att myndigheterna döljer saker. Så även om tilltron till myndigheternas information är hög finns det sprickor i fasaden. De mer misstänksamma menar också att skälen bakom eventuellt undanhållande av information beror på "att de inte har koll på läget" eller att de vill skydda sig själva eller regeringen. Just den politiska dimensionen, där personer som politiskt sett lutar högerut är en viktig aspekt för att förstå resultaten.

Läs rapporten HÄR
.


fredag 6 november 2020

"Det stulna valet" - en ny dolkstötslegend

Dolkstötslegenden är en klassisk konspirationsteori som spreds i Tyskland efter första världskriget. Teorin gick ut på att den tyska armén var obesegrad, men tvingats kapitulera efter att politikerna svikit armén genom att sluta fred. De hade därmed gett armén en dolkstöt i ryggen och förhindrat en tysk militär seger. Dolkstötslegenden användes flitigt i nazisternas propaganda under mellankrigstiden. Men givetvis fanns det ingen sanningshalt i påståeendena, eftersom det var militärerna som själva bedömt att kriget inte kunde vinnas och då övertalat kejsaren att avgå för att lämna över makten till valda politiker.  

President Donald Trumps agerande, både under och efter valrörelsen är ett försök att lansera en ny dolkstötslegend: "Det stulna valet". Redan under valrörelsen 2016 påstod Trump att valet var riggat så att demokraterna skulle vinna. Om han förlorade var det på grund av fusk, inte för att väljarna inte stod bakom honom. 

Under hela valrörelsen 2020 målade den amerikanske presidenten ut poströster som ett sätt att rigga valet till fördel för demokraterna och Joe Biden. Att poströster skulle gynna Joe Biden var alla överens om eftersom demokratiska väljare tagit coronapandemin på större allvar och dessutom oftare är republikaner förtidsröstar/poströstar. Men det betyder ju inte att det är riggat. Fast för Trump fanns det strategiska skäl att ifrågasätta legitimiteten hos de röster som inte lämnats in i vallokaler på valdagen. Delvis har republikanska politiker spelat med i detta spel genom att vallagarna i flera av de delstater som nu presidentmakten avgörs i inte hade tillåtelse att räkna några röster före valdagen, även om de kommit in tidigare. 

Vi som följt det hela vet att scenariot var väntat. En till synes klar Trumpseger i flera delstater på valdagen som sedan minskar och kanske försvinner efter hand i takt med att förtidsröster och poströster räknas. Men Trump försöker få det till fusk och har försökt hävda att endast de röster som räknades på valdagen borde gälla. Givetvis struntprat, men Trump och kanske framförallt hans hängivna anhängare tror gärna på det. 

I Trumps fall handlar om att rädda bilden av sig själv som vinnare. Han kunde med upplägget att misskreditera poströster och förtidsröstande (som han visste skulle gynna demokraterna) hoppas att få en bild av att det var något skumt med valet. När det fanns ett resultat som pekade på att presidenten blev återvald på valdagskvällen som senare förändras med en "långsam blå våg", kunde en berättelse byggas om att det pågick valfusk och därmed ifrågasätta legitimiteten av valet. 

Det finns inte enligt valobservatörer eller några andra pålitliga källor uppgifter om något systematiskt valfusk. Trumplägret ännu så länge inte heller kunnat presentera några sådana. Nu ska det påpekas att det som görs i USA ifråga om överklaga valresultat och delar av processen samt begära omräkningar är helt legitimt och det kommer pågå ett tag. Men att påstå att det finns valfusk utan att presentera bevis har med rätta kritiserats starkt. Även av republikaner. Men Trump vill säkra bilden av sig själv som vinnare. Trumpismen tål inte att framstå som förlorare. 

Men att vara en god förlorare är en av de viktigaste tecknen på demokrati. I USA är det också kutym att den förlorande sidan ringer och gratulerar segraren och erkänner sig besegrad. Den undrar jag om Trump kommer att göra om Biden vinner. Vill Trump lära sig hur man gör, kan han alltid lyssna på John McCains tal efter valförlusten 2008. Titta HÄR.

måndag 2 november 2020

Det är i Pennsylvania det avgörs

Pennsylvania. En delstat i USA där troligen det amerikanska presidentvalet avgörs. Det är den brittiske kväkaren Penns skogsland som blir den avgörande delstaten, om nu inte Biden skulle ta Florida. Vi har ju som svenskar rötter i delstaten eftersom kolonin Nya Sverige (grundad 1638) delvis låg inom Pennsylvanias gränser. Men den blev ju som bekant inte så långlivad. 

Min egen relation till delstaten är lite udda. Har aldrig varit där, men jag har ganska god koll på det nordöstra USA och de städer som ligger där eftersom jag i tidiga tonåren hade en fiktiv fotbollsliga i området. Jag teckande fotbollsserier och behövde muta in ett område för fotbollslaget Bollkanonerna. USA var i stort sett en vit fläck på kartan ifråga om fotboll (även om Pele hade spelat för New York Cosmos i slutet av 1970-talet). Så därför fick Bollkanonerna Trenton, NJ som hemstad och jag skapade fiktiva lag med tröjor och spelare i tre divisioner. 

Men Pennsylvania alltså, med Philadelphia som största stad där USAs självständighetsförklaring skrevs under den 4 juli 1776. Det är också Joe Bidens hemstat, född i Scranton. Demokraterna brukar vara vinnare, men Trump vann överraskande 2016 och även om Bidens ledning varit odiskutabel länge verkar det som att gapet nu är några procentenheter mindre. Men fortfarande visar i stort sett alla mätningar en ledning med ca 5 procentenheter för Biden. Men vad som talar för Trump är väldigt stor ökning av registerade väljare i delstaten och vi vet ännu inte exakt vem som egentligen gynnas av högt valdeltagande, förtidsröstning mm. Det återstår att se.

Läs Nate Silvers analys av läget där han just pekar ut Pennsylvania som en nyckelstat. Vinner Biden den är i stort sett valsegern klar. Om inte finns det i och för sig flera andra möjliga vägar. Men det är i stater där opinionsläget visserligen är till Bidens fördel, men med ganska små marginaler. Så den som vinner Pennsylvania har god chans att bli president. Det är också därför Trump kampanjar intensivt där i valspurten.