Bengt Johansson

Varje dag får jag uppmaningar om att gilla, följa och dela saker i mitt sociala medieflöde. Det ska tyckas så mycket. När denna krönika skrevs - i mars 2007 - fanns det knappt några sociala medier. Eller jo, det fanns visserligen både Facebook (2004), Youtube (2005) och Twitter (2006), men det var knappast något som påverkade samhällsdebatten. Men åsikter var ändå hårdvaluta. Det var det ingen som helst tvekan om. Vet inte om jag faktiskt myntat begreppet "tyckokrati". I alla fall hittar jag inga tidigare omnämnanden på Google av begreppet som i mitt tycke (!) fångar samtiden ganska bra. Till och med ännu bättre nu än för 12 år sedan. _______________________________________________________________________________      Vi lever i en tyckokrati Vi lever i en tyckokrati. Alla – politiker, medier och medborgare – är upptagna av åsikter, om allt från vägtullar till om vi ska ha republik eller monarki. Som medborgare ombeds man att tycka till mest hela tiden. På mediernas w

Försökte läsa om den här krönikan med frågan om något egentligen har hänt sedan 2007. Det korta svaret är väl: nej. Trenden mot större publikanpassning och snabba lockade nyheter är något som fortsatt. Men också motrörelsen. Slow journalism är en strategi som diskuteras inom journalistiken och kan ses som ett sätt att motverka en klickjagande journalistik.  Journalistik i oväntade spår När Anna Nicole Smith dog blev det braskande nyheter i kvällstidningarna. Ingenting konstigt med det. Kvällspressen har allt sedan genombrottet på 1940-talet ägnat sig åt sensationer, ond bråd död och kändisar. Helt i linje med traditionen alltså, även om detaljer och bilderna blivit allt mer närgångna. Något mer förvånande var det kanske att även morgonpressen hängde på. Jag pratade med några journalister på en av Sveriges största morgontidningar och de sa att för fem år sedan hade det varit otänkbart att publicera nyheten om den före detta supermodellens död. Idag var det närmast en självklarh

Idag har vi (nästan) vant oss vid att allt i princip kan vara offentligt. Håller man en föreläsning eller föredrag måste man utgå från att det kan ligga ute på sociala medier i nästa andetag. På så sätt har lever vi våra liv där gränsen mellan offentligt och privat är utsuddad. Allt privat kan vara offentligt. Men 2007 - när jag skrev krönikan - var det inte lika självklart. Faktum är att jag blev lite chockad när Viggo Cavling refererade vårt informalla samtal i sin blogg. Jag tyckte - och skulle nog fortfarande tycka - att det är att bryta ett socialt kontrakt att göra privata samtal offentliga. Men så ser vår sociala värld ut idag.  Jag har blivit bloggad   Jag har blivit bloggad. Saker jag sagt i mer eller mindre offentliga sammanhang dök plötsligt upp på olika bloggar under senhösten. Mitt småpratande på en tågperrong med Viggo Cavling, chefredaktör för tidningen Resumé, dök upp i hans blogg några dagar senare. Dessutom bloggade en student om kvaliteten på mina föreläs