Om tyckokratin
Varje dag får jag uppmaningar om att gilla, följa och dela saker i mitt sociala medieflöde. Det ska tyckas så mycket. När denna krönika skrevs - i mars 2007 - fanns det knappt några sociala medier. Eller jo, det fanns visserligen både Facebook (2004), Youtube (2005) och Twitter (2006), men det var knappast något som påverkade samhällsdebatten. Men åsikter var ändå hårdvaluta. Det var det ingen som helst tvekan om. Vet inte om jag faktiskt myntat begreppet "tyckokrati". I alla fall hittar jag inga tidigare omnämnanden på Google av begreppet som i mitt tycke (!) fångar samtiden ganska bra. Till och med ännu bättre nu än för 12 år sedan.
_______________________________________________________________________________
_______________________________________________________________________________
Vi lever i en tyckokrati
Vi lever i en tyckokrati. Alla – politiker, medier och
medborgare – är upptagna av åsikter, om allt från vägtullar till om vi ska ha
republik eller monarki. Som medborgare ombeds man att tycka till mest hela
tiden. På mediernas webbplatser finns det alltid en aktuell fråga att klicka
på, call-centers ringer ständigt och frågar vad man tycker och går man på stan
finns det snart en markandsundersökare i varje gathörn. Åsikter är hårdvaluta.
Våra politiker följer åsiktsutvecklingen med stort intresse. Kan man visa att opinionen är på ens sida är mycket vunnet i spelet om makten. Det är alltid lättare att vinna en politisk debatt eller att genomföra ett förslag om det går att visa att medborgarna håller med – åtminstone 51 procent av dem.
Det är givetvis inget fel med att yttra åsikter och att politiker bryr sig om vad medborgarna tycker. Rätten att torgföra vilka åsikter vi vill är en grundläggande demokratisk rättighet som vi ska vara mycket rädda om. Och en demokrati där politiker inte tar intryck av vad medborgarna anser har allvarliga brister. Men jag menar att vi överskattar betydelsen av att opinioner blir offentliga. Visst är åsikter viktiga och självfallet ska vi debattera, diskutera, skriva insändare och krönikor. Blogga går också bra. Men problemet är att vi allt för ofta låter demokratin stanna vid att yttra åsikter. Det är visserligen en omistlig del av demokratin, men de flesta verkar tro att det automatiskt händer en massa saker bara för man sagt något. Men opinionsyttringar i sig förändrar sällan någonting – man måste ju göra något också. Demokrati handlar faktiskt inte bara om att tycka saker, utan också om att engagera sig, ta på sig uppdrag och tillsammans med andra försöka förändra saker. Det finns bara ett tillfälle när vår åsikt får direkta konsekvenser för politiken och det är på valdagen. Då har man som medborgare som enda uppgift att yttra sin åsikt och där får den också direkta följder när vår röst utser vem som ska representera oss i de politiska församlingarna.
Men hur har det blivit så här? Varför har vi glömt bort centrala delar av medborgarskapet? Det finns givetvis flera förklaringar, men jag menar att en central är den moderna journalistiken. Detta eftersom tyckokratin passar journalistiken perfekt. Medierna är på många sätt är motorn i det demokratiska samtalet och medierna lever på att det pratas. Åsikter, tyckanden och opinionsyttringar kan omformas till pratminus i tidningar och citat i TV och radio, vilket gör att tyckokratin hela tiden också legitimerar sig själv. Skandaler blir pratskandaler, enskilda yttranden av politiker lyfts fram som stora politiska händelser och när ansvar ska utkrävas av makthavare handlar det inte minst om hur de svarar (i medierna) på kritiken.
Det är självklart att medierna ska avslöja missförhållanden och ställa makthavare till svars för vad de gör. Men mediernas ställning och journalistikens anspråk innebär att vi gör två tankefel som medborgare. För det första verkar vi tro att saker automatiskt händer bara för att den offentliga (medie)debatten blir allt mer upptagen av åsikter och tyckanden. Men även om jag tycker något och fått utrycka min åsikt i nyheterna eller i en opinionsundersökning händer det för det mesta ingenting. Våra mer eller mindre genomtänkta tyckanden mals nästan alltid ner i mediemaskinen, för nästa dag är det nya nyheter som gäller.
Det andra tankefelet är att vi lämnar över handlandet till någon annan – oftast medierna – alldeles för lättvindigt. Visst driver medierna kampanjer ibland och då och då förändras också beslut, men medierna är en trolös bundsförvant. När din fråga inte längre är en nyhet svalnar mediernas intresse och du står där helt själv. Visst ska vi tycka till, men vi måste också lära oss att göra saker igen – med och utan medierna – eftersom tyckokratin oftast är detsamma som mycket snack och liten verkstad.
Våra politiker följer åsiktsutvecklingen med stort intresse. Kan man visa att opinionen är på ens sida är mycket vunnet i spelet om makten. Det är alltid lättare att vinna en politisk debatt eller att genomföra ett förslag om det går att visa att medborgarna håller med – åtminstone 51 procent av dem.
Det är givetvis inget fel med att yttra åsikter och att politiker bryr sig om vad medborgarna tycker. Rätten att torgföra vilka åsikter vi vill är en grundläggande demokratisk rättighet som vi ska vara mycket rädda om. Och en demokrati där politiker inte tar intryck av vad medborgarna anser har allvarliga brister. Men jag menar att vi överskattar betydelsen av att opinioner blir offentliga. Visst är åsikter viktiga och självfallet ska vi debattera, diskutera, skriva insändare och krönikor. Blogga går också bra. Men problemet är att vi allt för ofta låter demokratin stanna vid att yttra åsikter. Det är visserligen en omistlig del av demokratin, men de flesta verkar tro att det automatiskt händer en massa saker bara för man sagt något. Men opinionsyttringar i sig förändrar sällan någonting – man måste ju göra något också. Demokrati handlar faktiskt inte bara om att tycka saker, utan också om att engagera sig, ta på sig uppdrag och tillsammans med andra försöka förändra saker. Det finns bara ett tillfälle när vår åsikt får direkta konsekvenser för politiken och det är på valdagen. Då har man som medborgare som enda uppgift att yttra sin åsikt och där får den också direkta följder när vår röst utser vem som ska representera oss i de politiska församlingarna.
Men hur har det blivit så här? Varför har vi glömt bort centrala delar av medborgarskapet? Det finns givetvis flera förklaringar, men jag menar att en central är den moderna journalistiken. Detta eftersom tyckokratin passar journalistiken perfekt. Medierna är på många sätt är motorn i det demokratiska samtalet och medierna lever på att det pratas. Åsikter, tyckanden och opinionsyttringar kan omformas till pratminus i tidningar och citat i TV och radio, vilket gör att tyckokratin hela tiden också legitimerar sig själv. Skandaler blir pratskandaler, enskilda yttranden av politiker lyfts fram som stora politiska händelser och när ansvar ska utkrävas av makthavare handlar det inte minst om hur de svarar (i medierna) på kritiken.
Det är självklart att medierna ska avslöja missförhållanden och ställa makthavare till svars för vad de gör. Men mediernas ställning och journalistikens anspråk innebär att vi gör två tankefel som medborgare. För det första verkar vi tro att saker automatiskt händer bara för att den offentliga (medie)debatten blir allt mer upptagen av åsikter och tyckanden. Men även om jag tycker något och fått utrycka min åsikt i nyheterna eller i en opinionsundersökning händer det för det mesta ingenting. Våra mer eller mindre genomtänkta tyckanden mals nästan alltid ner i mediemaskinen, för nästa dag är det nya nyheter som gäller.
Det andra tankefelet är att vi lämnar över handlandet till någon annan – oftast medierna – alldeles för lättvindigt. Visst driver medierna kampanjer ibland och då och då förändras också beslut, men medierna är en trolös bundsförvant. När din fråga inte längre är en nyhet svalnar mediernas intresse och du står där helt själv. Visst ska vi tycka till, men vi måste också lära oss att göra saker igen – med och utan medierna – eftersom tyckokratin oftast är detsamma som mycket snack och liten verkstad.
Publicerad i Borås Tidning 2007-03-31
Kommentarer
Skicka en kommentar