söndag 29 augusti 2021

Mer medieetik: ny forskningsartikel om Stockholmsattentatet

Mer medieetik. I lördags publicerades forskningsartikeln To Publish or Not to Publish? Assessing Journalism Ethics in News about a Terrorist Attack i tidskriften Journalism Studies. Artikeln är en bearbeting av kapitlet som Marina Ghersetti och jag för några år sedan skrev i boken "Allt tyder på ett terrordåd". Men nu finns resultaten tillgängliga för det internationella forskarsamhället. I artikeln jämför vi synen på medieetik kopplat till att sprida rykten (den felaktiga rapporteringen om skotten på Fridhemsplan) samt olika aspekter av att visa hänsyn (namnpublicering, liveintervjuer med personer på olycksplatsen). I enkäter ställde vi frågor till både allmänheten och journalister om hur de tyckte nyhetsmedierna skött sig. Resultaten visade en övergripande likhet i bedömningarna. Både allmänhet och journalister var mest kritiska mot de felaktiga nyheterna om skottlossningar och minst mot att det dröjde flera dagar innan namn och nationalitet på offren blev offentliga. Men det fanns också skillnader. Journalisterna var inte lika hårt dömande som allmänheten i att ögonvittnen intervjuades i direkt anslutning till attentatet. Allmänheten var å sin sida mindre kritisk att namnet och nationalitet på terroristen spreds nästan direkt efter attentatet.  Vi tittade också på skillnader mellan olika journalister och då särskilt mellan dem som själva eller vars redaktion rapporterat om attentatet och andra journalister. Det visade sig att de som på något sätt varit inblandade i rapporteringen var något mer förlåtande för de felaktiga rapporterna om skotten på Fridhemsplan. Dessutom tyckte de att ögonvittnesskildringar var mer rimliga att publicera.

Vår slutsats är att journalister och allmänhet inte befinner sig i skilda världar, men att det finns vissa spänningar som framförallt har att göra med journalistrollen (resultaten kvarstår med kontroller för ålder, utbildning och kön). Journalistrollen innbär generellt en mindre vilja att publicera namn på både offer och förövare, medan de har en större förståelse för att vissa svårigheter i den journalistiska praktiken som att intervjua människor i direktsänding eller felaktigheter kan slinka igenom i en nyhetshändelse där det cirkulerar en mängd rykten. 

Länk till artikeln finns HÄR.

Länk till boken om Stockholmsattentatet finns HÄR.

 


torsdag 26 augusti 2021

Minskar namnpublicering otrygghet?

Jag har funderat en del om namn-publicering i medierna sedan lång tid tillbaka. Har både skrivit om det i vetenskapliga sammahang, på bloggen och i ett tidigare liv som krönikör i Borås Tidning. Egentligen är jag inte så positiv till att nyhetsmedierna titt som tätt publicerar namn på brottslingar, förtroendevalda som är med i skandaler eller offer för olyckor och brott. Allmänintresset är det som ska styra, men exakt vad som är av allmänt intresse är inte självklart och i medieetikens praktik görs olika bedömningar, både mellan olika medier och i olika tider. Medieetiken är inte en strikt lag utan en del av samhällsutvecklingen och de normer som speglas i den. 

Vad är då rimligt? Jag brukar avfärda allmän nyfikenhet med frågan om kunskapen om personens namn verkligen påverkar ditt liv och leverne. Om inte är det inte av allmänt intresse. Men tänker man ett varv till har vi alla kanske inte samma allmänintresse. Det jag behöver veta som medborgare kanske inte är särskilt relevant för dig. Och vice versa. Vi bor på olika ställen, rör oss i samhället på olika sätt och lever generellt sett våra liv ibland sida vid sida, ibland helt åtskilda. Men i så fall är allmänintresset subjektivt. Är allmänintresset så tänjbart? Är det då ens allmänintresse jag diskuterar?

Ta exemplet med en kommunpolitiker som är med i skandal i Kalmar. Jag har inte rösträtt i Kalmar, vare sig i val till riksdagen, regionen eller kommunen. Så varför behöver jag veta hans namn? Finns inget skäl alls, även om jag kan vara nog så nyfiken.

Att sedan allt finns ett knapptryck bort tänker jag bortse från i denna diskussion, men givetvis har det förändrat förutsättningarna för journalistisk publicering. Vissa menar att det är lika bra att publicera namn eftersom allt ändå finns tillgängligt någonstans, men man ska komma ihåg att det är när uppgifter sprids i de stora nyhetsmedierna som kunskapen sprids till hela befolkningen. Det finns det forskning på.

Så jag är egentligen för en restriktiv namnpublicering, men tänkte passa på att säga emot mig själv. För det är mitt dilemma. När jag läste Lasse Weirups och Matti Larssons böcker om svensk maffia - där man får läsa om olika kriminella nätverk, deras namn och familjebakgrund mm - begrep jag helt plötsligt betydligt mer. Jämfört med nyhetsartiklar där det bara var en rapsodisk beskrivning av olika händelser med maskade bilder och namn, fick jag nu ett sammanhang, en förståelse för hur saker och ting hängde ihop.

I ett avseende spelade det egentligen inte så stor roll, eftersom mina egna kontakter med organiserad brottslighet är begränsade, för att inte säga obefintliga. Men jag kunde få ihop bilden till en mer sammanhängande historia. Dessutom blev jag på något sätt mindre orolig, mindre rädd när jag fick veta namn och vem de var. Det är det anonyma som skapar oro och rädsla, åtminstone när det handlar om brott. Ju mer vi får lära känna brottslingarna, desto mindre hotande känns de ofta. Ungefär som när man bor i en stad och vet vilka områden som är osäkra att visats i och vid vilka tidpunkter. Men när vi ser det på avstånd, inte känner till det så noga upplever vi hela staden som livsfarlig och vågar kanske inte ens åka dit.

Det handlar med andra ord både om förnuft och känsla. Begripa och känna sig trygg. Hänsyn till enskilda och publicitetsskada? Eller att jag begriper mig på samhället bättre genom att få namn och bakgrund om dem som nyheten gäller? Hur ska vi egentligen definiera vad som är av uppenbart allmänt intresse? Och kan allmänintresset tillåtats definieras av vad vi känner?

 

 


måndag 23 augusti 2021

En ovanligt torr och varm sommar: ny forskning med tillbakablick på sommaren 2018

Dagens unga vuxna undrar kanske hur vi såg på klimatfrågan under 1970- och 1980-talet. Min minnesbild är att vi var väldigt medvetna om miljöfrågorna. Men kanske på ett annat sätt än idag. Vi pratade miljö kopplat till nedskräpning (Vem minns inte kampanjen "Håll Sverige rent!"), miljöfarligt avfall och inte minst miljögifter. Trots det upplevde jag aldrig att det handlade om en extistentiell upplevelse, att vi hotade själva planeten genom vårt sätt att leva. Visst, att vi tog en springnota och använde för mycket av jordens resurser var vi väl medvetna om. Men inte att vår livsstil kunde göra världen obeboelig. Det existentiella hotet handlade om kärnvapenkrig. Rädslan för att mänskligt liv skulle utplånas av en avsiktlig eller oavsiktlig kärnvapenattack var något som min generation (född 1964) upplevde som ett verkligt hot. Filmer som handlade om risken för kärnvapenkrig som t ex Wargames (1983) där en ung hacker får en superdator att börja förbereda ett globalt kärnvapenkrig.

Det som binder samman miljöfrågan med kärnvapenkriget var givetvis kärnkraftsfrågan. Kärnkraftsolyckorna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 gjorde givetvis att frågan låg högt upp på dagordningen. Faktum är att hela 1980-talet levde i skuggan av kärnkraften efter det sena 70-talets intesiva debatt och efterdyningarna av kärnkraftsomröstningen 1980. Så visst fanns det en miljöfråga som brände. Men jag vill ändå påstå att ur ett globalt perspektiv var det ändå hotet om kärnvapenkrig som skapade mest rädsla. Ingen trodde nog ändå att kärnkraften skulle kunna göra hela världen obeboelig, även om den av många sågs som farlig och olämplig att använda som energikälla. 

Skillnaden mellan de två globala hoten (kärnvapenkring och klimathot) är påtaglig. Även om risken för kärnvapenkrig var och är högst verklig finns det ändå stora möjligheter att med politiska beslut och säkerhetspolitik minimera riskerna. Klimathotet är svårare eftersom hela det globala ekonomiska systemet bygger på ständig tillväxt. Så länge som vår ekonomi inte handlar om hushållning med begränsade resurser utan om att slösa med begränsade resuser finns det i mina ögon ingen hållbar väg framåt. Många hoppas att ny teknik ska göra att vi kan fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta racet. Låt oss säga att jag är (mycket) tveksam. 

Kopplat till klimatfrågan kom i fredags besked om en ny publicerad artikel om människors uppfattningar om klimatfrågor den torra och varma sommaren 2018. Min insats var i denna artikel relativt blygsam, det är andra som gjort det stora jobbet. Forskningartikeln knyter an till de diskussioner som förs om mediernas mer långsiktiga effekter och hur mediebilden upprätthåller vår världsbild. Det är ett ofta förekommande påstående, men det är sällan visat i empirisk forskning. Häri ligger vårt bidrag.   

Analyserna kopplar samman föreställningar om klimatfrågan (verklighetsbeskrivningar och förklaringar/orsaker) med mediekonsumtion. Resultaten visar att medierna starkt bidrar till att vi upprätthåller och förstärker våra verklighetsuppfattningar. Hos dem som litar på traditionella medier ser vi tydliga effekter att medierna upprätthåller synen på klimatfrågan. Men det finns också tecken på att alternativ nyhetsanvändning - där personer lutar sig mot sociala medier och alternativa nyhetsmedier - gör att man intar en annan hållning. Vår tolkning är att alternativ nyhetsanvändning fungerar som ett motstånd mot de traditionella nyhetsmediernas bild av verkligheten. 

Länk till artikeln (bakom betalvägg dock) HÄR.

 

 


tisdag 10 augusti 2021

I väntan på nästa OS

Nu är både OS och min semester över för den här gången. Mycket, kanske lite för mycket, TV-tittande blev det sista semesterveckorna, men det var ju mycket roligt att titta på. Som svensk blev det som vanligt både med-  och motgångar i olika doser. Måste dock erkänna att guldmedaljen för Fredricson, Baryard-Johnsson och von Eckermann inte kunde väga upp besvikelsen över damlandslagets förlorade silvermedalj. Jag brukar alltid försöka spela ned förväntningar och intalar mig oftast att Sverige ska förlora, mest för att slippa bli besviken. Men den här gången trodde jag faktiskt att Sverige skulle vinna. De hade spelat så bra och kändes minst ett nummer större än Kanada. När sedan Stina Blackstenius gjorde 1-0 kändes det som att det i stort sett var klart. Var även säker på att Caroline Seeger skulle sätta straffen och ge sagan ett lyckligt slut. Jag trodde fel och har nog inte berörts så känsomässigt sedan Sverige förlorade mot Costa Rica i fotbolls-VM 1990. 1-2, 1-2 och 1-2 var den dystra resultatraden och när Costa Ricas Herman Medford kontrade in segermålet kändes det som att man ville sjunka genom jorden. På samma sätt kändes det när OS-guldet gled ur damlandslaget ur händerna. 

För en kommunikationsforskare finns det många saker att fundera på i relation till OS. Spelen har ju vuxit fram i samklang med de moderna massmedierna. OS har alltid varit en mediehändelse och ett exempel är att OS 1912 i Sverige anses starkt bidragit till bildjournalistikens genombrott i
svensk journalistik. Tysk propagandafilm under OS 1936 är ett annat känt exempel på mediers starka koppling till OS. I begreppet medialisering har samhällsforskare försökt förstå hur massmedierna och det omgivande samhället interagerar. Inte minst i betydelsen att olika samhällsinstitutioner är beroende av och delvis förändrar sitt sätt att organisera sig för att fånga mediernas intresse. En anpassning till medielogiken om man så vill. Jag har skrivit om detta tidigare, men i OS-sändningarna från seglingen blev det väldigt tydligt att anpassningen till tv-mediet tagits hela vägen. Flygbilder, kamera som filmar från båtarna, tydliga flaggor på alla segel, men även stöd av datorgrafik för att tydligare se vilket land båten tävlar för och "linjer" som visar vilken båt som leder och var mållinjen går. Det är långt ifrån de tv-bilder jag minns från min barndom då en ensam kamera på kajen filmade ett antal vita segel långt ute på havet. Kom inte och säg att medieutveckling inte för något gott med sig.

En annan aspekt av medialisering är som sagt att institutioner förändrar sitt sätt att organisera verksamheten för att anpassa sig till medierna. Tror inte segling gjort det, men är osäker hur det är med matchracet som avslutning. Har det blivit mer centralt över tid? I så fall en klar medialiseringsaspekt. I all sport finns det en dragkamp mellan dem som vill förändra sporten så att de bättre ska passa tv-mediet och en flyktig mediepublik och de som vill ha kvar de traditionella reglerna. Ett av de tydligare exemplen som (tack och lov) inte fanns med i OS är hopp- och kastgrenar i friidrott, där det i Diamond League testats med en finalomgång mellan de tre i topp. Allt för att skapa mer dramatik.

En annan sak som slog mig, men som jag inte tror det finns någon forskning om, är hur kommentatorer agerar. En del kritik riktades till en början mot att flera kommentatorer verkade oengagerade, att de hade distans till tävlingarna och inte levde sig in i det de såg. Här tror jag det finns en utveckling över tid till att kommentatorer och även bisittarna/expertkommentatorerna annammat en mer och mer engagerade och kanske också högljudd stil. Jag vet med säkerhet att svenska kommentatorer som refererat VM i fotboll haft en ganska kylig distans, till och med då Sverige gjort mål. Ingen gapade och skrek som idag. Men som sagt. Systematiska studier saknas. Kanske har jag rätt, kanske har jag helt fel. Fältet ligger öppet.