Bengt Johansson

Mer medieetik. I lördags publicerades forskningsartikeln To Publish or Not to Publish? Assessing Journalism Ethics in News about a Terrorist Attack i tidskriften Journalism Studies. Artikeln är en bearbeting av kapitlet som Marina Ghersetti och jag för några år sedan skrev i boken "Allt tyder på ett terrordåd" . Men nu finns resultaten tillgängliga för det internationella forskarsamhället. I artikeln jämför vi synen på medieetik kopplat till att sprida rykten (den felaktiga rapporteringen om skotten på Fridhemsplan) samt olika aspekter av att visa hänsyn (namnpublicering, liveintervjuer med personer på olycksplatsen). I enkäter ställde vi frågor till både allmänheten och journalister om hur de tyckte nyhetsmedierna skött sig. Resultaten visade en övergripande likhet i bedömningarna. Både allmänhet och journalister var mest kritiska mot de felaktiga nyheterna om skottlossningar och minst mot att det dröjde flera dagar innan namn och nationalitet på offren blev offentliga. Men

Jag har funderat en del om namn-publicering i medierna sedan lång tid tillbaka. Har både skrivit om det i vetenskapliga sammahang, på bloggen och i ett tidigare liv som krönikör i Borås Tidning. Egentligen är jag inte så positiv till att nyhetsmedierna titt som tätt publicerar namn på brottslingar, förtroendevalda som är med i skandaler eller offer för olyckor och brott. Allmänintresset är det som ska styra, men exakt vad som är av allmänt intresse är inte självklart och i medieetikens praktik görs olika bedömningar, både mellan olika medier och i olika tider. Medieetiken är inte en strikt lag utan en del av samhällsutvecklingen och de normer som speglas i den.  Vad är då rimligt? Jag brukar avfärda allmän nyfikenhet med frågan om kunskapen om personens namn verkligen påverkar ditt liv och leverne. Om inte är det inte av allmänt intresse. Men tänker man ett varv till har vi alla kanske inte samma allmänintresse. Det jag behöver veta som medborgare kanske inte är särskilt relevant för

Dagens unga vuxna undrar kanske hur vi såg på klimatfrågan under 1970- och 1980-talet. Min minnesbild är att vi var väldigt medvetna om miljöfrågorna. Men kanske på ett annat sätt än idag. Vi pratade miljö kopplat till nedskräpning (Vem minns inte kampanjen "Håll Sverige rent!"), miljöfarligt avfall och inte minst miljögifter. Trots det upplevde jag aldrig att det handlade om en extistentiell upplevelse, att vi hotade själva planeten genom vårt sätt att leva. Visst, att vi tog en springnota och använde för mycket av jordens resurser var vi väl medvetna om. Men inte att vår livsstil kunde göra världen obeboelig. Det existentiella hotet handlade om kärnvapenkrig. Rädslan för att mänskligt liv skulle utplånas av en avsiktlig eller oavsiktlig kärnvapenattack var något som min generation (född 1964) upplevde som ett verkligt hot. Filmer som handlade om risken för kärnvapenkrig som t ex Wargames (1983) där en ung hacker får en superdator att börja förbereda ett globalt kärnvapenkri

Nu är både OS och min semester över för den här gången. Mycket, kanske lite för mycket, TV-tittande blev det sista semesterveckorna, men det var ju mycket roligt att titta på. Som svensk blev det som vanligt både med-  och motgångar i olika doser. Måste dock erkänna att guldmedaljen för Fredricson, Baryard-Johnsson och von Eckermann inte kunde väga upp besvikelsen över damlandslagets förlorade silvermedalj. Jag brukar alltid försöka spela ned förväntningar och intalar mig oftast att Sverige ska förlora, mest för att slippa bli besviken. Men den här gången trodde jag faktiskt att Sverige skulle vinna. De hade spelat så bra och kändes minst ett nummer större än Kanada. När sedan Stina Blackstenius gjorde 1-0 kändes det som att det i stort sett var klart. Var även säker på att Caroline Seeger skulle sätta straffen och ge sagan ett lyckligt slut. Jag trodde fel och har nog inte berörts så känsomässigt sedan Sverige förlorade mot Costa Rica i fotbolls-VM 1990. 1-2, 1-2 och 1-2 var den dystr