torsdag 26 augusti 2021

Minskar namnpublicering otrygghet?

Jag har funderat en del om namn-publicering i medierna sedan lång tid tillbaka. Har både skrivit om det i vetenskapliga sammahang, på bloggen och i ett tidigare liv som krönikör i Borås Tidning. Egentligen är jag inte så positiv till att nyhetsmedierna titt som tätt publicerar namn på brottslingar, förtroendevalda som är med i skandaler eller offer för olyckor och brott. Allmänintresset är det som ska styra, men exakt vad som är av allmänt intresse är inte självklart och i medieetikens praktik görs olika bedömningar, både mellan olika medier och i olika tider. Medieetiken är inte en strikt lag utan en del av samhällsutvecklingen och de normer som speglas i den. 

Vad är då rimligt? Jag brukar avfärda allmän nyfikenhet med frågan om kunskapen om personens namn verkligen påverkar ditt liv och leverne. Om inte är det inte av allmänt intresse. Men tänker man ett varv till har vi alla kanske inte samma allmänintresse. Det jag behöver veta som medborgare kanske inte är särskilt relevant för dig. Och vice versa. Vi bor på olika ställen, rör oss i samhället på olika sätt och lever generellt sett våra liv ibland sida vid sida, ibland helt åtskilda. Men i så fall är allmänintresset subjektivt. Är allmänintresset så tänjbart? Är det då ens allmänintresse jag diskuterar?

Ta exemplet med en kommunpolitiker som är med i skandal i Kalmar. Jag har inte rösträtt i Kalmar, vare sig i val till riksdagen, regionen eller kommunen. Så varför behöver jag veta hans namn? Finns inget skäl alls, även om jag kan vara nog så nyfiken.

Att sedan allt finns ett knapptryck bort tänker jag bortse från i denna diskussion, men givetvis har det förändrat förutsättningarna för journalistisk publicering. Vissa menar att det är lika bra att publicera namn eftersom allt ändå finns tillgängligt någonstans, men man ska komma ihåg att det är när uppgifter sprids i de stora nyhetsmedierna som kunskapen sprids till hela befolkningen. Det finns det forskning på.

Så jag är egentligen för en restriktiv namnpublicering, men tänkte passa på att säga emot mig själv. För det är mitt dilemma. När jag läste Lasse Weirups och Matti Larssons böcker om svensk maffia - där man får läsa om olika kriminella nätverk, deras namn och familjebakgrund mm - begrep jag helt plötsligt betydligt mer. Jämfört med nyhetsartiklar där det bara var en rapsodisk beskrivning av olika händelser med maskade bilder och namn, fick jag nu ett sammanhang, en förståelse för hur saker och ting hängde ihop.

I ett avseende spelade det egentligen inte så stor roll, eftersom mina egna kontakter med organiserad brottslighet är begränsade, för att inte säga obefintliga. Men jag kunde få ihop bilden till en mer sammanhängande historia. Dessutom blev jag på något sätt mindre orolig, mindre rädd när jag fick veta namn och vem de var. Det är det anonyma som skapar oro och rädsla, åtminstone när det handlar om brott. Ju mer vi får lära känna brottslingarna, desto mindre hotande känns de ofta. Ungefär som när man bor i en stad och vet vilka områden som är osäkra att visats i och vid vilka tidpunkter. Men när vi ser det på avstånd, inte känner till det så noga upplever vi hela staden som livsfarlig och vågar kanske inte ens åka dit.

Det handlar med andra ord både om förnuft och känsla. Begripa och känna sig trygg. Hänsyn till enskilda och publicitetsskada? Eller att jag begriper mig på samhället bättre genom att få namn och bakgrund om dem som nyheten gäller? Hur ska vi egentligen definiera vad som är av uppenbart allmänt intresse? Och kan allmänintresset tillåtats definieras av vad vi känner?

 

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar