Bengt Johansson

Valaffischer har funnits i mer än 100 år. Den första valaffischen som vi kunnat hitta i Sverige är från 1907, då socialdemokraterna  agiterade för "rättvisa åt arbetarne och småfolket" med röd fana och rök ur skorstenarna.  En del har förespråkat valaffischens död, inte minst med tanke på framväxten av politisk tv-reklam och internet. Men det visar sig snarast vara tvärtom. Visserligen trycks inte affischer i samma upplagor som en gång i tiden, men för både partier och väljare är affischerna viktiga. Många väljare har sett dem, de är uppskattade och partierna försöker skapa stor uppmärksamhet när valrörelsens affischer publiceras. Valaffischen är fortfarande det som partierna har att tillgå för att nå väljarna i det offentliga rummet. Den teknologiska utvecklingen har inte heller gjort att intresset för affischer svalnat. Det finns exempel på nymodigheter såsom elektroniska affischer med rörlig bild eller att man kan se personen på affischen prata i mobilen genom att scan

Inför valet 2010 publicerade jag varje vecka exempel från den svenska valaffischhistorien. Nu tänkte jag ta kollegorna Nicklas Håkansson och Orla Vigs ø till hjälp och köra en favorit i repris. När jag skrev om veckans valaffisch under valåret 2010 vad det bara Orla som ditintills publicerat något om valaffischer, i sin avhandling från 2004. Nicklas och jag hade visserligen samlat på oss en gedigen databas med affischer och fått lite forskningspengar. Men det var först senare som vi publicerade något. Med boken Politik i det offentliga rummet (2014) skrev vi alla tre tillsammans en svensk historik om valaffischer och med denna som grund kommer vi här på bloggen säga något om valaffischer en gång i veckan fram till valdagen. Men det kommer också bli reflektioner om de valaffischer partierna tar fram under 2018 års valrörelse, utblickar mot andra länder och lite reklam om andra saker vi skrivit om valaffischer. Mycket nöje!

Jag ska bekänna en sak. När någon ber mig att förutsäga framtiden gör jag visserligen ibland försök, men ärligt talat har jag oftast fel. Det är nu inget som jag är ensam om, många av mina kollegor i forskarvärlden spår också vad som ska hända med valresultat, teknikutveckling och människors beteenden. De är också ofta ute och cyklar. Jag brukar samla på citat om felaktiga spådomar om framtiden. En är H.M. Warner, chef för filmbolaget. Han sade exempelvis 1927, bara några år före stumfilmen gick i graven, "Vem i hela friden vill höra människor tala?". En svensk riksdagsman lär i slutet av 1950-talet ha sagt från talarstolen i riksdagen att tv inte passade det svenska folkkynnet och kollegor förutspådde tv-tittandets död inom en snar framtid när videon kom. Alla kan inte ha rätt. Funderade lite på varför jag inte är bättre på framtidsförutsägelser. Vad är det jag saknar när jag tittar i kristallkulan? Eller kanske ännu mer ställde jag mig frågan hur jag egentligen gör mina f

Det finns ju som bekant inga gratisluncher. Man betalar alltid, på ett eller annat sätt. I skandalen om Facebook och Cambridge Analytica har den devisen blivit plågsamt tydlig. I ett kommersiellt mediesystem är det vi konsumenter som är varan. Facebooks hela affärsidé är just detta. Den tillgång Facebook har och säljer är oss användare. Det vi gör, skriver och lajkar ska kunna användas för precisionsmarknadsföring och som nu bekant också för politiska kampanjer. Det är inget konstigt utan en av poängerna med big data. Så vad är det alla bråkar om? Alla borde väl vara medvetna om att när man klickar på saker så genererar det information som kan användas av andra. Nu har Cambridge Analytica tänjt på gränserna och även inkluderat vänner till som den som gör personlighetstestet de publicerade på Facebook. Den utlösande faktorn är Cambridge Analyticas både nästan mytiska, men också tvivelaktiga rykte. Företaget har aktivt försökt få det att framstå som att de kan avgöra politiska val, äve

Igår publicerades första numret av tidskriften Journal of International Crisis and Risk Communication Research . Hedrande nog fick jag vara med i detta nummer med en artikel om opinionen i Sverige under flyktingkrisen 2015-2016. Vad artikeln handlar om är vilken utsträckning människor vågade uttrycka sina åsikter om flyktingkrisen och om detta förändrades när regeringen ändrade sin politik under senhösten 2015. Det teoretiska ramverket som används är teorin om tystnadsspiralen som fördes fram av Elisabeth Noelle-Neuman och som varit en del av medieforskningens stora teorier sedan dess. Grundtanken i teorin är att vi som sociala varelser inte vill bli socialt isolerade och därför inte gärna uttrycker åsikter som vi uppfattar som vara i minoritet i opinionen. Effekten av det blir att människor tystnar om de har åsikter som de uppfattar vara i minoritet och blir mer frimodiga om de tror att deras egna åsikter är en majoritetsåsikt. Särskilt tydligt blir detta när man pratar med främlinga