Bengt Johansson

Att många är besatta av vad folk tycker är inget som förändrats på de år som gått från att den här krönikan publicerades 2005. Opinionssamhället regerade då som nu. Men k rönikan tog minst lika mycket upp ett metodproblem som en samhällsanalys och tog spjärn mot att många försökte likställa subjektiva uppfattningar om kommunikationspåverkan med objektiva fakta. Skulle jag skriva krönikan idag skulle den kanske snarara handla om anekdotisk bevisföring som inte minst våra sociala medier är fyllda av. Men det är kanske till viss del en annan historia. _____________________________________ Opinionssamhället regerar Att människors åsikter är hårdvaluta i den offentliga debatten är förvisso ingen nyhet. När människor mer och mer röstar efter sina åsikter väger opinionen som argument allt tyngre. Politiker, PR-konsulter och andra påtryckare har länge vetat att inget påtryckningsmedel är så effektivt som en uppretad folkopinion. Men nu har opinionssamhället dragits åt ytterligare ett v

I mars 2005 skrev jag en krönika som varit debatterad sedan dess: frågan om svenska partiers redovisning av sina kampanjbidrag. Visserligen har reglerna skärpts, men så sent som i valrörelsen 2018 kritiserade OSSE Sverige för bristen på transparens i hur partier och kandidaters valkampanjer finansieras. Partierna måste idag bara redovisa intäkter och inte sina utgifter, tillgångar och skulder. Detta kritiserades av OSSE ( läs rapporten här ). Här litar vi på våra folkvalda utan bevis Beslutsprocesser ska vara genomlysta. För att förhindra maktmissbruk och ge legitimitet åt besluten ska man kunna se hur allt gått till. Den senaste debatten har gällt riksdagsmännens uppdrag och inkomster vid sidan av riksdagsarbetet. I avslöjandet om den socialdemokratiske riksdagsmannen Ola Rasks dubbelarbete var just själva avslöjandet en viktig ingrediens - förutom det faktum att han lyckades att ha två heltidsjobb utan att kollapsa. Riksdagsmännen kan visserligen frivilligt lämna uppgif

Så var sagan om Metro över då. Man kan se den som en del av den vilda västerstämning som präglade slutet av 1980- och början av 1990-talet i Mediesverige. Ett medielandskap som länge varit statiskt hade börjat bli svajigt. Satelliter, kablar och reklam i tv och i radio. Metro blev en nymodighet i morgontidningsbranschen. Gratistidningar fanns det det i och för sig gott om. Men att lyckas lösa distributionen till pendlarna var nyckeln till framgången, Martin Jönsson skriver en mycket bra text i DN om tidningsimperiets uppgång och fall ( läs här ). Den som vill grotta ner sig i svenska Metro kan också läsa Ingela Wadbrings avhandling En tidning i tiden som kom 2003: Eftersom jag pendlar mest på cykel, rullskidor eller med apostlahästarna har jag inte varit någon flitig Metroläsare. Men då gånger jag åkt kollektivt har jag alltid gillat att läsa den. Tyckte att den fungerade lite som text-tv. Man fick en snabb överblick över nyhetsdygnet och sedan var krönikörerna ofta lite kul att läsa

I min bloggåterkomst i ägnade jag mig åt bloggar och dess betydelse. Även om varken Facebook, Twitter, Instagram och andra sociala medier hade sett dagens ljus var debatten livlig om hur Internet påverkade nyhetspridning och konsumtion. Det var bloggarnas tid och min bild var att många - som vanligt - överdrev betydelsen av nya kommunikationsformer. "Bloggarna är beroende av medier" blev titeln på mina funderingar. Frågan att ställa är givetvis om slutsatsen fortfarande gäller. I dagens forskning pratar man om att vi lever i ett "hybrid media system", där traditionella, alternativa och sociala medier är starkt beroende av varandra. Och visst har sociala medier flyttat fram positionerna, men fortfarande behövs väl ett genomslag i traditionella nyhetskanaler (förvisso on-line) för att en händelse ska slå igenom på allvar? Bloggarna är beroende av medier Blogg? För några år sedan hade ingen ens hört ordet. Nu är dagboksskrivande på Internet i var man mun. En