måndag 29 mars 2021

Ett polariserat land?

Förra veckan släppte SNS Demokratiråd rapporten Polariseringem i Sverige, där statsvetarna Henrik Oscarsson, Torbjörn Bergman, Johan Hellström och medieprofessorn Annika Bergström svarade på frågan om det blivit mer politisk polarisering i Sverige. Boken är en gedigen genomgång av om och i så fall hur den politiska polariseringen ökat i Sverige. Begreppet har ju stor aktualitet, både  i den allmänna debatten och i forskningsvärlden ägnar sig många åt begreppet, som sägs karakterisera vår samtid. Men när forskarna tittar närmare på polariseringen i Sverige kommer många förutfattade meningar på skam. Kort sagt har politiken i Sverige alltid varit polariserad och vår tid utmärker sig inte. Vad som däremot skett är en förändring av polariseringens karaktär till att mer handla om kultur och värderingar, snarare än klassiska fördelningspolitiska höger/vänsterfrågor. Dessutom har det blivit ett hårdare tonfall i den politiska debatten, med ett mindre hövligt tilltal som dessutom är mer personcentrerat.  

Hur ska man då förstå det här? En förklaring - som författarna nämner - är att vi kanske lite väl okritiskt importerat tankegods från USA till en svensk kontext. Visst tar vi efter saker från det stora landet i väster, men inte minst när det gäller politik visar det sig gång efter annan att förhållandet är mer komplext. Ofta är det USA som är en "outlier", när det handlar om politik och politisk kommunikation. Det är inte så enkelt som att allt blir "amerikanserat".

En annan förklaring är att polarisering längs en skala som handlar om kultur och identitet kanske känns mer personlig, den kommer åt oss på ett annat sätt än ekonomiska frågor. Kan det vara så att vi berörs mer på djupet av den sk GAL/TAN-skalan? Upplevelsen av en ökad polarisering handlar då inte om att den ökat i omfattning eller intensitet, utan att den tar upp frågor som berör oss mer på djupet.

En tredje är att sociala medier gjort att vi ser våra meningsmotståndare på ett helt annat sätt än tidigare. De verkliga ekokammarna fanns kanske mest före sociala medier. Jag menar, vem läste ledare eller hörde politisk debatter i medierna före Twitter? Vem såg arga kommentarer och tillmälen från personer som hade en helt annan världsbild innan Facebook? Visst, kanske någon kläckte ur sig något på jobbet eller i skolan. Kanske hade man en tokig farbror i familjen. Men annars var man ju oftast förskonad från vad politiska motståndare egentligen tyckte och tänkte. I så fall har kanske polariseringen alltid varit där, men det är först nu vi ser den.

Ladda ber rapporten HÄR.


fredag 26 mars 2021

Röstens dimensioner och journalistiken

Journalistik handlar mycket om röster. Här finns det både en normativ och medielogisk aspekt. Men om vi börjar från början, dvs. går tillbaka ett drygt sekel var journalister skeptiska till intevjun, åtminstone som ett sätt att presentera journalistik på. Och särskilt i Sverige. Intervjun som presentationsform kom till Sverige med inspiration från USA under sent 1800-tal. Men som sagt, till en början möttes den med misstro. Det var väl inte seriöst att visa upp intervjuer i medierna? Men med tiden har intervjun vunnit över andra presentationsformer, kanske framförallt eftersom den skapar autencitet och närhet. Alla som jobbar mot medier vet det och i pressmeddelanden finns det numera färdiga pratminus att bara klippa in i den journalistiska texten. Prat går hem.

Inom radiojournalistiken är röster helt centrala. Jag minns när jag gjorde deltagande observationer på Ekot för många år sedan hur mycket rösterna var i fokus. En bra intervju, eller ett bra "säg" var guld värt. På samma sätt får de som kan formulera sig kort, koncist och slagkraftigt en given plats i tv-rutan. I samma studie som den ovan nämnda var jag också på Rapport och där valde man i princip att åka till Avesta istället för Göteborg för att bevaka den annalkande stormen eftersom räddningschefen i Avesta var så bra framför kameran. 

Men detta är medielogik. Medieröster har också en normativ dimension, att röster ska få höras. Mångfaldsargumentet, med andra ord, och inom såväl normativ medieteori, avtal mellan stat och mediebolag och interna handböcker promotas röster. Olika perspektiv ska få synas och höras. Men här möter vi också en utvidgning av det normativa kravet, där det inte bara är viktigt att medierna visar upp olika perspektiv utan att faktiska röster också hörs. Att vissa grupper får synas och höras med sin egen röst. Inte som ett autencitetsargument utan av demokratiargument, att de röstlösa ska få höras.

Men röstfokus har en baksida. Forskare och även mediekritiker har påvisat att fokus på röster också blir ett legitimt sätt för journalistiken att hantera den så besvärliga frågan om sanning till förmån för balans. Anklagelser om falsk balans har varit på tapeten länge, inte minst i samband med klimatfrågan då meriterade klimatforskare fått dela scenen men personer som inte besitter närheten av samma kompetens. Här här skulle jag vilja skjuta in att journalistikens uppdrag alltid måste gå längre. Visst ska man låta röster höras, men det journalistiska uppdraget måste gå längre och också berätta vem av dem som yttrat sig som faktiskt är närmast sanningen (i den mån det nu går att fastställa). Tyvärr blir ofta journalistikens sätt att hantera frågan istället ett tolkande av strategi, varför man säger det ena eller det andra eller bara låta motsatserna stå för sig själva. Då slipper journalisterna också risken att bli anklagade för att vara partiska. Det politiska spelet är säker mark, att tolka och kommentera. Visst behöver vi det ibland. En speluttolkare fyller sin funktion, men vi behöver faktiskt mer. Vi behöver veta vem som har rätt, vad kunskapsläget faktiskt säger. Att det inte är lätt har jag full förståelse för, inte minst när journalister har krav på sig att ständigt leverera. Men demokratiteoretiska krav tar inte hänsyn till om det är lätt eller inte. 

lördag 20 mars 2021

Vad är egentligen Twitter?

Jo, jag hänger en del på Twitter. Har lite olika trådar. Handbollsgänget är roligast med Stockenberg, Möller, Berggren och co. Lite andra trådar med sport och musik blir det också. De är också kul och man lämnar med gott humör för att göra nyttigare saker. Politiktwitter är inte lika roligt. Där hänger jag mest för att jag tycker att jag måste, av professionella skäl. Vill helt enkelt ha lite koll på hur snacket går. Där är det inte lika trevligt. Hårda tag är det som gäller. "Fiskmåshöger" och "vänsterblivna" och liknande pejorativ duggar tätt. Vill man ha en crash-course i selektiv perception är det stället man bör vara på. Ingen annanstans kan exakt samma innehåll tolkas så diametralt olika. Men låt oss ha kvar i den tanken ett tag, eftersom den aktualiserar frågan om vad sociala medier egentligen är för något. Sociala medier är ju inte en sak, utan flera saker samtidigt. 

Jag har ofta funderat på vilka metaforer man ska använda för att beskriva sociala medier. Ofta har jag pratat om dem i termer av ett gäng som snackar vid ett kafébord eller på en bar. Det är vildvuxna diskussioner som böljar fram och tillbaka bland människor som känner varandra eller åtminstone har någon sorts relation. Allt är inte så genomtänkt och det händer då och då att någon i sällskapet intill blandar sig i diskussionen. Denna metafor passar ganska bra in på trådar som är smalare, där man samlas kring en avgränsad företeelse. Passar kanske allra bäst för Facebook.

Men jag undrar om inte massmötet är en mer passande metafor för politiktwitter. Där pratar man inte med varandra. Eller rättare sagt, det som sägs handlar om att positionera sig inför dem som lyssnar. Ingen försöker på allvar övertyga den man pratar med. Flera som är mer aktiva i debatten än vad jag är har påpekat att det är en milsvid skillnad mellan att få direktmeddelanden i Twitter och det som sägs i svarstweet. De förra kan vara kritiska, men ändå hövliga. I de senare kan det sägas precis vilka otrevligheter som helst. 

De som politiktwittar gör det framförallt för stärka sin position och/eller undergräva motståndaren och en inte oviktig del är att försöka få fram en bild av att man är en majoritet (ofta säkert via många trollkonton). Lite som ett massmöte där man försöker få med alla på sin sida, visa lojalitet med gruppen och få den att framstå som störst, bäst och vackrast. Inte sällan med en retorik som handlar om att förminska och håna de andra. Att få skrattarna på sin sida. 

Jag har ju aldrig gillat massmöten eller offentliga debatter så där värst mycket. Det är kanske därför jag trivs bättre kring cafebordet. Men, man får väl pallra sig iväg på massmöten ibland än då, åtminstone i tjänsten.



 


torsdag 11 mars 2021

Journalistik i coronans tid

Jag har läst mycket kritik mot journalistiken under coronapandemin. Den sägs ha varit en myndighetsmegafon, folkhälsopatriotisk, inte ifrågasatt eller varit kritiskt granskande. Många har tyckt sig se ett journalistiskt haveri av sällan skådat slag. Men stämmer bilden? 

I förra veckan släppte kollegorna Marina Ghersetti och Tomas Odén sin rapport om mediebevakningen av det nya coronaviruset under de första månaderna och idag släpper Institutet för mediestudier en antologi - Journalistik i coronas tid - där Marina Ghersetti utökar analysen till att även innefatta sommar och höst 2020. Dessutom skriver en annan kollega, Peter Dahlgren, i ett kapitel om de numera så berömda presskonferenserna och andelen kritiska frågor som ställdes. Andra perspektiv som tas upp är innehåll och reaktioner i sociala medier, vad journalisterna och medborgarna tyckte om bevakningen och myndigheternas kriskommunikation och mycket annat.

Böckerna ger ytterligare bitar till ett inte alldeles lätttolkat pussel. I mina ögon är det sammantaget knappast något journalistiskt haveri som tonar fram, även om det går att formulera kritik. Som Lars Truedson och jag skriver i bokens kan man med utgångspunkt från resultaten i boken faktiskt måla upp tre ganska olika slutsatser, lite beroende på vad man betonar och kanske också vad man förväntar sig. Så här skriver vi:

1. Coronajournalistiken var ”business as usual”

Den här tolkningen bygger på att det som presenteras i de olika kapitlen ligger inom det förväntade utfallet, givet de strukturer som omger nyhetsrapportering. Medielogik och krisjournalistikens faser ger i stort sett alltid ett liknande utfall, oavsett kris. Att journalistiken i ett inledande skede av en kris alltid kommer prioritera förmedling av information för att senare granska har vi sett otaliga gånger. Ur ett redaktionellt perspektiv är det inte så konstigt då journalistik i början av en kris handlar om att förstå vad som pågår och uppfylla informationsuppdraget. Sedan, när lite tid gått och vi sett utfallet av krishanteringen kommer granskningen igång. Skälet till att det kanske dröjde denna gång var att krisen är så utdragen. På samma sätt kan man tolka resultaten av bristen på kritiska frågor under de berömda presskonferenserna. Resultaten indikerar att de stora medierna, som alltid får chans att ställa kritiska frågor i individuella intervjuer efteråt också gjorde så. De som inte har samma tillgång till intervjupersonerna – lokala medier och utländska medier – ställde istället sina kritiska frågor direkt på presskonferensen. Så ser det alltid ut – business as usual. Vad som stödjer denna tolkning är att andra röster verkar instämma i bilden av att det vi sett under 2020 inte sticker ut. Både journalisterna själva och deras publik verkar ganska nöjda. I alla andra sammanhang hade vi sett det som giltiga kvalitetsmått. Så varför skulle det inte gälla för coronarapporteringen?
 

2. Coronajournalistiken var ett uttryck för folkhälsopatrotism

Att vi samlas kring flaggan (rally-around-the-flag) är ett välkänt opinionsfenomen. Till en början har uttrycket använts för att förstå det kraftigt ökade opinionsstödet som amerikanska presidenter fått i början av utrikeskonflikter och krig. Befolkningen samlas mot en yttre fiende och stödjer sin ledare. Samma fenomen har vi sett under pandemin, i Sverige, men också i andra länder (Esaiasson, m fl.. 2020). Den brist på kritik och granskning som vi såg under våren är, i denna tolkning, ett uttryck för denna folkhälsopatriotism. Bilden av Tegnell som den store kommunikatören och journalistikens oförmåga att granska så länge som politikerna inte bråkade är tydliga tecken. Relativt låg andel kritiska frågor, att mediebilden inte var mer kritisk i april–maj när dödstalen sköt i höjden samt journalisternas nöjdhet med myndigheternas sätt att hantera krisen, trots att de påpekar vissa brister är uttryck för en märklig stämning av att man inte är för kritisk mot ”det egna laget”. Känslan av att det handlar om en landskamp i pandemihantering skulle också förklara varför medborgarna fortfarande är så tillfreds med sakernas tillstånd. Handlar det om en kollektiv skygglapp? Vi har inte förmågan att lyfta blicken utan ser allt som ofrånkomligt. Kanske är det den svenska konsensuskulturen som gör sig påmind, precis som en av de intervjuade internationella journalisterna antyder?
 

3. Coronajournalistiken var bättre än förväntat

Ja, det var mindre kritisk bevakning i början, vilket kan kopplas till hur krisjournalistik alltid fungerar. Då ligger fokus på att förstå och förklara, inte granska. Men tittar man på hur journalistiken faktiskt såg ut var det knappast någon överdriven regerings- eller myndighetstrohet i journalistiken under våren 2020, det fanns kritiska röster, stor bredd i olika sakfrågor/perspektiv i rapporteringen och dessutom var det i stort sett helt balans i perspektiv om hur den svenska coronahanteringen sköttes i bevakningen. Sedan ökade kritik och granskning, helt i linje med vad vi kan förvänta oss.
Man kan givetvis ifrågasätta krisjournalistiken, men, tänker vi oss i denna tolkning, jämför vi med tidigare pandemier (läs svininfluensan) skötte sig journalisterna bättre den här gången. De var knappast myndigheternas megafon på samma sätt som under svininfluensan 2009 utan gav en mer nyanserad bildav både läget i Sverige och omfattande utblickar mot andra länder. Ska man kritisera något handlar det i så fall om att den svenska strategin inte granskades omedelbart, utan att det dröjde. Visst fick kritiska röster höras, men granskningarna handlade mest om hur väl den svenska strategin genomfördes. Inte att den var fel i sig. Men på det stora hela får den svenska coronajournalistiken, enligt detta tolkningsmönster, ändå ett gott betyg, vilket som sagt intygas av både journalisternas själva och medborgarna.

Så här står jag med tre olika tolkningar. Är de ena mer sann är den andra? De tre bilderna trycker på lite olika saker. En sak är ju att förstå vad som pågår, en annan sak om det är bra. Dessa tre tolkningar av coronajournalistiken blandar faktiskt ett förklarande och ett normativt perspektiv. Att det är business as usual säger ju ingenting om kvalitet - bara att strukturerna som omgärdar journalistik är starka. Folkhälsopatroitismen andas kritik, men normen är ganska oklar. Här handlar det implicit om att journalistikens granskande uppdrag försvåras av en tidsanda (samt bristande vilja eller förmåga) att granska vad som pågår. Den tredje närmar sig ett mer normativt perspektiv genom att jämföra krav som kan ställas på journalistiken. Vad som kanske är vägen framåt - för forskning och mediedebatt - är kanske att tydligare klargöra vad som är det normativa utgångspunkterna. Informera och granska, men hur ska vi vetenskapligt avgöra om det normativa kravet är uppfyllt? Kanske får jag ett svar på eftermiddagens seminarium.

Läs boken från Mediestudier HÄR.

Läs boken från MSB
HÄR.



 

fredag 5 mars 2021

Sweden: The lone hero or a stubborn outlier?

Sveriges strategi för att hantera coronapandemin har fått stor uppmärksamhet. I grunden finns - som jag förstår det - två strategier. 1) "Flattening the curve", att platta ut kurvan, dvs. att förhindra smittan att spridas okontrollerat i samhället. 2) "Hammer and dance", där man till varje pris försöker få smittan att försvinna genom smittspårning, karantän och lockdowns. Sverige valde den första strategin. När allmän sprittspridning av coronaviruset konstaterades gjordes bedömningen att det bästa var hålla samhället öppet så mycket som möjligt för att mildra andra skadeverkningar på folkhälsan (där ekonomi är en del, då exempelvis arbetslöshet har stora negativa effekter på folkhälsan). Eftersom experterna då talade om att ett nytt vaccin skulle dröja 2-3 år blev valet att hitta åtgärder som gick att leva med under lång tid. Visst kan man trycka ner smittan, men är den samhällsspridd kommer den poppa upp igen så fort man lättar på locket.

Till en början sågs Sveriges strategi med visst beundran. I en del andra länder tyckte man också att det verkade vara en rimligare strategi än att stänga ner totalt. Hälsa i avvägning mot folkhälsa, med andra ord. I Sverige berömde vi oss också om att grunda våra beslut på expertis och vetenskap, inte klåfingirga politiker som genomdrev åtgärder bara för att visa handlingskraft. Evidens var viktigt. 

Men med ökade dödstal krackelerade bilden. Nu gick Sverige från att vara "the lone hero" till att bli en "stubborn outlier". Ingen ville längre kopiera Sveriges strategi. Den här redovisningen har jag och kollegan Orla Vigsö skrivit om i boken Political Communication and COVID-19 Governance and Rhetoric in Times of Crisis. Där försökte vi beskriva den svenska strategin, kriskommunikation och reaktioner, så som den såg ut under den första vågen. 

Debatten under hösten har förändrats en del sedan den andra vågen slog till. En andra våg som en del varnade för tidigt med referenser till spanska sjukan, men som många andra valde att glömma bort. Argumentet var att de som drabbats hårt under våren (läs Sverige), skulle drabbas mindre under den andra vågen. Det visade sig både stämma och inte stämma. Sverige drabbades hårdare än nordiska grannar igen, men å andra sidan fick länder som klarat första vågen bra (Tjeckien och Portugal) en fruktansvärd spridning med stort antal döda under hösten och vintern.

Men två saker har förändrat spelplanen ordentligt efter sedan den svenska strategin spikades. 1. Vaccinet kom mycket fortare, vilket gör att långvarig lockdown kanske inte behövs. 2. Det har skett mutationer av viruset som dels visat sig vara mer smittsamt, dels kanske också dödligare. 

Går vi till vaccinet, som är en makalös framgång (om det inte senare kommer visa sig finnas allvarliga biverkningar). Något som alla trodde skulle ta flera år gick på några månader. Här var en sak som faktiskt Donald Trump hade rätt om! Delvis byggde den svenska strategin på premissen att det skulle dröja lång tid. Därmed faller i allafall delvis det argumentet, även om det fortfarande är strikta lockdowns i många länder som både frestar på folkhälsa och ekonomi. Mutationerna är en annan viktig faktor som gjort att vi inte fick någon andhämtning mellan den andra och den tredje vågen och att spridningen av viruset inte funkar så som tidigare.

I ljuset av det vi sett kan man tolka den nuvarande svenska strategin antingen som att vi krupit till korset och nu gör som alla andra. Vi rekommenderar till och med munskydd, stänger ner mer och mer och överger därmed den modell som landsattes i mars. Det finns också tendenser till att regeringen agerar mer aktivt och inte överlåter allt åt experterna. Man tar helt enkelt en tydligare ledning. Men det går också att hitta en motberättelse. I denna har den svenska strategin legat bergfast sedan första dagen. Redan i mars pratade statsministern om att det kan komma behövas mer och striktare åtgärder om de som vidtagits inte räcker till. Det är det vi ser nu. När belastning på vården blir för hög blir restriktionerna hårdare, inte minst eftersom mutationen skapat ett allvarligare virus och snabbare spridning. De håller med andra ord bara vad de lovat.

Vilken berättelse är sann? Tja, det beror väl lite på var man lägger tungdpunkten och vilka argument man menar väger tyngst. Faktum är att jag ännu inte har tillräckligt med information för att slå fast det. Men debatten lär fortsätta en lång tid framöver.