Bengt Johansson

Förra veckan släppte SNS Demokratiråd rapporten Polariseringem i Sverige , där statsvetarna Henrik Oscarsson, Torbjörn Bergman, Johan Hellström och medieprofessorn Annika Bergström svarade på frågan om det blivit mer politisk polarisering i Sverige. Boken är en gedigen genomgång av om och i så fall hur den politiska polariseringen ökat i Sverige. Begreppet har ju stor aktualitet, både  i den allmänna debatten och i forskningsvärlden ägnar sig många åt begreppet, som sägs karakterisera vår samtid. Men när forskarna tittar närmare på polariseringen i Sverige kommer många förutfattade meningar på skam. Kort sagt har politiken i Sverige alltid varit polariserad och vår tid utmärker sig inte. Vad som däremot skett är en förändring av polariseringens karaktär till att mer handla om kultur och värderingar, snarare än klassiska fördelningspolitiska höger/vänsterfrågor. Dessutom har det blivit ett hårdare tonfall i den politiska debatten, med ett mindre hövligt tilltal som dessutom är mer perso

Journalistik handlar mycket om röster. Här finns det både en normativ och medielogisk aspekt. Men om vi börjar från början, dvs. går tillbaka ett drygt sekel var journalister skeptiska till intevjun, åtminstone som ett sätt att presentera journalistik på. Och särskilt i Sverige. Intervjun som presentationsform kom till Sverige med inspiration från USA under sent 1800-tal. Men som sagt, till en början möttes den med misstro. Det var väl inte seriöst att visa upp intervjuer i medierna? Men med tiden har intervjun vunnit över andra presentationsformer, kanske framförallt eftersom den skapar autencitet och närhet. Alla som jobbar mot medier vet det och i pressmeddelanden finns det numera färdiga pratminus att bara klippa in i den journalistiska texten. Prat går hem. Inom radiojournalistiken är röster helt centrala. Jag minns när jag gjorde deltagande observationer på Ekot för många år sedan hur mycket rösterna var i fokus. En bra intervju, eller ett bra "säg" var guld värt. På s

Jo, jag hänger en del på Twitter. Har lite olika trådar. Handbollsgänget är roligast med Stockenberg, Möller, Berggren och co. Lite andra trådar med sport och musik blir det också. De är också kul och man lämnar med gott humör för att göra nyttigare saker. Politiktwitter är inte lika roligt. Där hänger jag mest för att jag tycker att jag måste, av professionella skäl. Vill helt enkelt ha lite koll på hur snacket går. Där är det inte lika trevligt. Hårda tag är det som gäller. "Fiskmåshöger" och "vänsterblivna" och liknande pejorativ duggar tätt. Vill man ha en crash-course i selektiv perception är det stället man bör vara på. Ingen annanstans kan exakt samma innehåll tolkas så diametralt olika. Men låt oss ha kvar i den tanken ett tag, eftersom den aktualiserar frågan om vad sociala medier egentligen är för något. Sociala medier är ju inte en sak, utan flera saker samtidigt.  Jag har ofta funderat på vilka metaforer man ska använda för att beskriva sociala medier. O

Jag har läst mycket kritik mot journalistiken under coronapandemin. Den sägs ha varit en myndighetsmegafon, folkhälsopatriotisk, inte ifrågasatt eller varit kritiskt granskande. Många har tyckt sig se ett journalistiskt haveri av sällan skådat slag. Men stämmer bilden?  I förra veckan släppte kollegorna Marina Ghersetti och Tomas Odén sin rapport om mediebevakningen av det nya coronaviruset under de första månaderna och idag släpper Institutet för mediestudier en antologi - Journalistik i coronas tid - där Marina Ghersetti utökar analysen till att även innefatta sommar och höst 2020. Dessutom skriver en annan kollega, Peter Dahlgren, i ett kapitel om de numera så berömda presskonferenserna och andelen kritiska frågor som ställdes. Andra perspektiv som tas upp är innehåll och reaktioner i sociala medier, vad journalisterna och medborgarna tyckte om bevakningen och myndigheternas kriskommunikation och mycket annat. Böckerna ger ytterligare bitar till ett inte alldeles lätttolkat pussel.

Sveriges strategi för att hantera coronapandemin har fått stor uppmärksamhet. I grunden finns - som jag förstår det - två strategier. 1) "Flattening the curve", att platta ut kurvan, dvs. att förhindra smittan att spridas okontrollerat i samhället. 2) "Hammer and dance", där man till varje pris försöker få smittan att försvinna genom smittspårning, karantän och lockdowns. Sverige valde den första strategin. När allmän sprittspridning av coronaviruset konstaterades gjordes bedömningen att det bästa var hålla samhället öppet så mycket som möjligt för att mildra andra skadeverkningar på folkhälsan (där ekonomi är en del, då exempelvis arbetslöshet har stora negativa effekter på folkhälsan). Eftersom experterna då talade om att ett nytt vaccin skulle dröja 2-3 år blev valet att hitta åtgärder som gick att leva med under lång tid. Visst kan man trycka ner smittan, men är den samhällsspridd kommer den poppa upp igen så fort man lättar på locket. Till en början sågs Sverig