Röstens dimensioner och journalistiken

Journalistik handlar mycket om röster. Här finns det både en normativ och medielogisk aspekt. Men om vi börjar från början, dvs. går tillbaka ett drygt sekel var journalister skeptiska till intevjun, åtminstone som ett sätt att presentera journalistik på. Och särskilt i Sverige. Intervjun som presentationsform kom till Sverige med inspiration från USA under sent 1800-tal. Men som sagt, till en början möttes den med misstro. Det var väl inte seriöst att visa upp intervjuer i medierna? Men med tiden har intervjun vunnit över andra presentationsformer, kanske framförallt eftersom den skapar autencitet och närhet. Alla som jobbar mot medier vet det och i pressmeddelanden finns det numera färdiga pratminus att bara klippa in i den journalistiska texten. Prat går hem.

Inom radiojournalistiken är röster helt centrala. Jag minns när jag gjorde deltagande observationer på Ekot för många år sedan hur mycket rösterna var i fokus. En bra intervju, eller ett bra "säg" var guld värt. På samma sätt får de som kan formulera sig kort, koncist och slagkraftigt en given plats i tv-rutan. I samma studie som den ovan nämnda var jag också på Rapport och där valde man i princip att åka till Avesta istället för Göteborg för att bevaka den annalkande stormen eftersom räddningschefen i Avesta var så bra framför kameran. 

Men detta är medielogik. Medieröster har också en normativ dimension, att röster ska få höras. Mångfaldsargumentet, med andra ord, och inom såväl normativ medieteori, avtal mellan stat och mediebolag och interna handböcker promotas röster. Olika perspektiv ska få synas och höras. Men här möter vi också en utvidgning av det normativa kravet, där det inte bara är viktigt att medierna visar upp olika perspektiv utan att faktiska röster också hörs. Att vissa grupper får synas och höras med sin egen röst. Inte som ett autencitetsargument utan av demokratiargument, att de röstlösa ska få höras.

Men röstfokus har en baksida. Forskare och även mediekritiker har påvisat att fokus på röster också blir ett legitimt sätt för journalistiken att hantera den så besvärliga frågan om sanning till förmån för balans. Anklagelser om falsk balans har varit på tapeten länge, inte minst i samband med klimatfrågan då meriterade klimatforskare fått dela scenen men personer som inte besitter närheten av samma kompetens. Här här skulle jag vilja skjuta in att journalistikens uppdrag alltid måste gå längre. Visst ska man låta röster höras, men det journalistiska uppdraget måste gå längre och också berätta vem av dem som yttrat sig som faktiskt är närmast sanningen (i den mån det nu går att fastställa). Tyvärr blir ofta journalistikens sätt att hantera frågan istället ett tolkande av strategi, varför man säger det ena eller det andra eller bara låta motsatserna stå för sig själva. Då slipper journalisterna också risken att bli anklagade för att vara partiska. Det politiska spelet är säker mark, att tolka och kommentera. Visst behöver vi det ibland. En speluttolkare fyller sin funktion, men vi behöver faktiskt mer. Vi behöver veta vem som har rätt, vad kunskapsläget faktiskt säger. Att det inte är lätt har jag full förståelse för, inte minst när journalister har krav på sig att ständigt leverera. Men demokratiteoretiska krav tar inte hänsyn till om det är lätt eller inte.