lördag 20 mars 2021

Vad är egentligen Twitter?

Jo, jag hänger en del på Twitter. Har lite olika trådar. Handbollsgänget är roligast med Stockenberg, Möller, Berggren och co. Lite andra trådar med sport och musik blir det också. De är också kul och man lämnar med gott humör för att göra nyttigare saker. Politiktwitter är inte lika roligt. Där hänger jag mest för att jag tycker att jag måste, av professionella skäl. Vill helt enkelt ha lite koll på hur snacket går. Där är det inte lika trevligt. Hårda tag är det som gäller. "Fiskmåshöger" och "vänsterblivna" och liknande pejorativ duggar tätt. Vill man ha en crash-course i selektiv perception är det stället man bör vara på. Ingen annanstans kan exakt samma innehåll tolkas så diametralt olika. Men låt oss ha kvar i den tanken ett tag, eftersom den aktualiserar frågan om vad sociala medier egentligen är för något. Sociala medier är ju inte en sak, utan flera saker samtidigt. 

Jag har ofta funderat på vilka metaforer man ska använda för att beskriva sociala medier. Ofta har jag pratat om dem i termer av ett gäng som snackar vid ett kafébord eller på en bar. Det är vildvuxna diskussioner som böljar fram och tillbaka bland människor som känner varandra eller åtminstone har någon sorts relation. Allt är inte så genomtänkt och det händer då och då att någon i sällskapet intill blandar sig i diskussionen. Denna metafor passar ganska bra in på trådar som är smalare, där man samlas kring en avgränsad företeelse. Passar kanske allra bäst för Facebook.

Men jag undrar om inte massmötet är en mer passande metafor för politiktwitter. Där pratar man inte med varandra. Eller rättare sagt, det som sägs handlar om att positionera sig inför dem som lyssnar. Ingen försöker på allvar övertyga den man pratar med. Flera som är mer aktiva i debatten än vad jag är har påpekat att det är en milsvid skillnad mellan att få direktmeddelanden i Twitter och det som sägs i svarstweet. De förra kan vara kritiska, men ändå hövliga. I de senare kan det sägas precis vilka otrevligheter som helst. 

De som politiktwittar gör det framförallt för stärka sin position och/eller undergräva motståndaren och en inte oviktig del är att försöka få fram en bild av att man är en majoritet (ofta säkert via många trollkonton). Lite som ett massmöte där man försöker få med alla på sin sida, visa lojalitet med gruppen och få den att framstå som störst, bäst och vackrast. Inte sällan med en retorik som handlar om att förminska och håna de andra. Att få skrattarna på sin sida. 

Jag har ju aldrig gillat massmöten eller offentliga debatter så där värst mycket. Det är kanske därför jag trivs bättre kring cafebordet. Men, man får väl pallra sig iväg på massmöten ibland än då, åtminstone i tjänsten.



 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar