Bengt Johansson

Förra veckan tillbringade jag två dagar på Future of Democracy , en konferens ute på Lindholmen Science Park i Göteborg. Jag fick lyssna till mycket intressanta presentationer, intervjuer och deltog i samtal kring runda bord med andra deltagare. Egentligen är jag lite skeptisk till konferenser i allmänhet, men det här var riktigt upplyftande. Och det säger jag inte bara för att jag sitter i styrgruppen för Medier och Demokrati , som står bakom konferensen. Jag hade uppriktigt sagt riktigt intressanta diskussioner och utbyten av perspektiv. Det piggar upp! Fokus låg på AI, teknikutveckling och demokrati, både på möjligheter och hot. Här är några reflektioner som kom fram efter lyssnande och pratande. 1. Det är något lurt om man inte kan berätta vad man gör! I diskussioner om AI och ny teknik uppstår alltid frågan om relationen till användarna. Skandaler kopplat till sociala medieplattformar handlar ofta om att data samlats in utan att man berättar vad den ska användas till. Samma fråga,

 Sport och politik hör väl inte ihop? Nja, historien har väl lärt oss att det knappast är så enkelt. Det finns också många exempel hur politiker gärna använder sporten som ett sätt att stärka den egna positionen. OS, VM och andra stora arrangemang har ju ofta det syftet. Erik Niva berättar gång efter gång i podden When we were kings om hur presidenter och andra makthavare gärna använder fotbollen för att stärka det egna anseendet. Listan kan göras lång. Men hur är det med politikers eget idrottande? Är det också något som kan exploateras? Jadå, se bara på hur både Miljöpartiets Per Bolund och Centerns Annie Lööf tog selfies i joggingspåret strax före partiledardebatten för några veckor sedan. Jag och kollegan Orla Vigsö passade på att skriva en text om politikers (synliga) idrottande och vad det representerar. Dagens Industri publicerade artiklen idag.  Vår spaning är att vi kanske får se padelspelande politiker på valaffischerna 2022. Men vi har haft fel förr. Läs artikeln HÄR .

Våren 2020 ställde vi frågor i SOM-institutets coronaundersökning, där ett de svarande fick frågor om pandemin. Vi hade med frågor om man litade på att myndigheterna berättar allt de visste om viruset. Utöver det ställde vi en hypotetisk fråga om vad skälet i skulle kunna vara om myndigeter trots allt höll inne med information. Vad vi då såg var att de flesta trodde att vi medborgare fick reda på allt (65 procent) om viruset. De resterande trodde, i olika utsträckning, att myndigheterna då och då dolde information. På svaren om vilka dessa skäl kunde vara visade det sig att de med allmän misstro till myndigheters sanningsenlighet oftare menade att skälen var att de "inte hade kontroll", "att de skyddade sig själva" eller att tystnaden var ett sätt att "skydda regeringen" Våren 2021 ställde vi dessa frågor ännu en gång för att se om det fanns några förändringar när pandemin pågått i ett år. Ett år då vi översköljts av krisinformation från myndigheterna. Vad

Konstären Lars Vilks är död. Han levde under dödshot från islamistiska extremister i många år, men till slut blev det istället en biloycka som tog hans liv. Vilks fick betala ett högt pris för yttrandefriheten på grund av de hot som riktades mot honom. Hans liv blev kringskuret på ett sätt som knappast är smickrande för ett samhälle som vill värna yttrandefrihet. Yttrandefrihetsfrågor är ständigt närvarande i den offentliga debatten. Ofta handlar den om vad man får påstå om någon annan, men också om gränsen mellan fakta och fiktion. Åtalet mot Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, förtalsdomen mot Ebba Busch eller svallvågorna av #meetoo är exempel på denna dimension av yttrandefriheten. Får man påstå vad som helst om vem som helst? Den svenska förtalslagstiftningen har stått i fokus där många fått lära sig att förtal inte självklart är kopplat till om det som påstås är sant eller inte. Här har alla som försvarar lagstiftningen en stor pedagogisk utmaning eftersom många kanske inte

Min telefon ringde när jag en sen eftermiddag sommaren 2020 höll på att klippa häcken. Den som ringde och störde mitt arbete var professor Björn Brorström som undrade om jag var intresserad av att ingå i gruppen som skulle utvärdera Västra Götalandsregionens corontahantering. Jag tackade givetvis ja och fick vara med på en väldigt lärorik resa som slutade i rapporten "Godkänt med förbehåll", som jag skrivit lite om tidigare på bloggen ( LÄS HÄR ). Då flera kommuner hörde av sig och också ville få en genomlysning av hur de klarat pandemin växte det till ett helt utvärderingsprogram (KomCo) där rapporter om Göteborg, Mölndal, Stenungsund, Tanum finns att läsa på KFI:s hemsida ( LÄS HÄR ). En analys av Borås är på gång och det ryktas om att ytterligare kommuner är intresserade.  Jag har varit med och skrivit om Mölndals stad och ganska naturligt mest fokuserat på aspekter av kriskommunikation. I rapporten lyfter vi fram ett antal observationer och också råd som vi tycker är vikt

Klockan 05.57, tisdagen den 28 september vaknade jag av att en mygga letat sig in i vårt sovrum. Lite sent på säsongen tycker jag nog. Som vanligt sträckte jag mig efter mobilen det första jag gjorde och kollade nyheterna. Till min förvåning såg att det varit en explosion i huset strax intill mitt jobb vid Linnéplatsen i Göteborg.  Nästan direkt knöts dådet till gängkriminalitet och invandring, inte minst på sociala medier och alternativmedier. Där var det ingen tvekan om hur landet låg och v ad som skulle göras. Även politiker gav ganska tvärsäkra svar på vad som hänt och vad som borde göras. Eller rättare sagt så gled man snabbt förbi osäkerheten med ett retoriskt grepp (“om det handlar om gängkriminalitet så….”). Auktoritära förslag duggade tätt och regeringen kritiserades, inte minst också för att Stefan Löfven i presskonferensen inte tydligt pekat ut gängkriminalitet som en orsak till det som hänt. Vi lär oss tydligen inget. Gång efter annan tolkar vi omvärldshändelser efter v