Rondellhundar, brända flaggor och yttrandefrihet

Konstären Lars Vilks är död. Han levde under dödshot från islamistiska extremister i många år, men till slut blev det istället en biloycka som tog hans liv. Vilks fick betala ett högt pris för yttrandefriheten på grund av de hot som riktades mot honom. Hans liv blev kringskuret på ett sätt som knappast är smickrande för ett samhälle som vill värna yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsfrågor är ständigt närvarande i den offentliga debatten. Ofta handlar den om vad man får påstå om någon annan, men också om gränsen mellan fakta och fiktion. Åtalet mot Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, förtalsdomen mot Ebba Busch eller svallvågorna av #meetoo är exempel på denna dimension av yttrandefriheten. Får man påstå vad som helst om vem som helst? Den svenska förtalslagstiftningen har stått i fokus där många fått lära sig att förtal inte självklart är kopplat till om det som påstås är sant eller inte. Här har alla som försvarar lagstiftningen en stor pedagogisk utmaning eftersom många kanske inte tycker att det kan vara förtal att berätta något som är sant. Men förtal handlar om att sprida information med syfte att förstöra någon rykte. Eller rättare sagt om det är försvarligt att sprida informationen. Frågan är då vad som är försvarligt. Det är egentligen den riktigt svåra frågan.

En annan aspekt som ofta diskuteras är att inte kunna eller våga få uttrycka sina åsikter överhuvudtaget. Här är skalan bred. Alltifrån risker för att bli deplattormerad, bli attackerad och trakasserad av meningsmotståndare till att bli hotad till livet eller ekonomisk ruin av dem man skriver om. Varje dag funderar journalister och forskare om de vågar sköta sitt jobb. Debattörer och vanliga människor undrar om de vågar säga vad de de tycker. Risken finns att man får betala ett högt pris för offentlighet. Många väljer därför att vara tysta och det är givetvis en fara för ett samhälle där fri opinionsbildning är en hörnsten i demokratin.

Jag lyssnar med stora öron på diskussioner om yttrandefrihetens gränser och med en stor portion av ödmjukhet. Detta eftersom det också innefattar många juridiska aspekter, där min expertis är begränsad. Men det finns några saker som ofta stör mig ifråga om yttrandefrihetsdiskussioner. Eller rättare sagt tre.

1) Principlösheten: I debatter om yttrandefrihet döljs alltför ofta egenintresset i allmänintresset. Eller kanske rättare sagt verkar principer bara gå åt ett håll, dvs när det går i linje med vad den som debatterar själv gillar. Principdiskussioner borde ha en given utgångspunkt i att först fundera över om principen också går att tillämpa på sådant som går emot vad man själv gillar. Om jag anser att rondellhundar ska få publiceras, att man får vara blasfemisk och häckla sådant som andra menar är heligt måste det gälla i alla andra sammanhang också. Då kan man inte till samtidigt hävda att det borde vara straffbart att bränna flaggor och biblar eller håna Astrid Lindgren och drottning Silvia. Givetvis går det åt andra hållet också. Vill man bränna flaggan som symbolhandling får man stå ut med rondellhundar. Principer är just principer.

2) Kritik är inte detsamma som censur/förbud: Jag och många med mig har gång efter gång skrivit och sagt att det verkar finnas ett missförstånd i synen på yttrandefrihet. Givetvis ska det vara högt i tak för åsikter, men det betyder inte att man kan bli hårt kritiserad för åsikter man torgför. Andra har givetvis också rätt att yttra sig och tycka annorlunda. Säger man något kontroversiellt måste det finnas beredskap på att opinionsstormen kan bli ganska kraftig. Det är också en del av ett öppet samhälle. Rätten att säga något behöver inte betyda att andra håller med och att bli emotsagd är varken censur eller förbud. Om vi tar rondellhuden igen var det givetvis Lars Vilks rättighet att göra sådana, men andra kan ha den legitima åsikten att han kanske kunde struntat i det eller att den är problematisk ur ett maktperspektiv. På samma sätt som man kan tycka att koraner eller biblar får brännas, men av hänsyn kan man kanske låta bli. Eller inte. Men att hota till livet är däremot inte en grundlagsskyddad rättighet. Det är alltid ett brott.

3) Yttrandefrihet måste utgå från att staten inte alltid kommer vara god. I regeringsformen heter det att "Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse." Med andra ord har fri åsiktsbildning en central roll för att folkviljan ska förverkligas. Inskränkningar i yttrandefriheten måste därmed rimligen vara få. Jag är givetvis inte omedveten om de problem som finns - inte minst på sociala medier - men ändå måste man vara extremt försiktig med att inskränka yttrandefriheten, även om det sker i vällovliga syften, t ex för att skydda svaga grupper i samhället. Vi har ett antal begränsningar av yttrandefriheten kopplat till upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, barnpornografi och olaga våldsskildringar. Visst finns det goda skäl för dessa inskränkningar, som också stöds av Europakonventionen. Så länge vi uppfattar att staten som god, att den vill oss väl är dessa kanske inte några större problem. Men den kan komma en dag då staten inte längre uppfattas som god och har vi då börjat villkora yttrandefriheten finns det inget som säger att en sådan regim kan hitta på nya begränsningar som ligger i linje med dem som genomförts. Vi ser sådana tendenser på nära håll Europa där kritik mot regim stämplas som olaglig eller opatriotisk. Dit vill jag inte komma. Därför måste alla diskussioner om yttrandefrihet också ha i bakhuvudet om vad som sker den dag staten kanske inte är god. Det måste vi ta höjd för.