Kostar det för lite att ha fel?

Klockan 05.57, tisdagen den 28 september vaknade jag av att en mygga letat sig in i vårt sovrum. Lite sent på säsongen tycker jag nog. Som vanligt sträckte jag mig efter mobilen det första jag gjorde och kollade nyheterna. Till min förvåning såg att det varit en explosion i huset strax intill mitt jobb vid Linnéplatsen i Göteborg. 

Nästan direkt knöts dådet till gängkriminalitet och invandring, inte minst på sociala medier och alternativmedier. Där var det ingen tvekan om hur landet låg och v
ad som skulle göras. Även politiker gav ganska tvärsäkra svar på vad som hänt och vad som borde göras. Eller rättare sagt så gled man snabbt förbi osäkerheten med ett retoriskt grepp (“om det handlar om gängkriminalitet så….”). Auktoritära förslag duggade tätt och regeringen kritiserades, inte minst också för att Stefan Löfven i presskonferensen inte tydligt pekat ut gängkriminalitet som en orsak till det som hänt.

Vi lär oss tydligen inget. Gång efter annan tolkar vi omvärldshändelser efter våra förutfattade meningar. Vi vill så gärna se ett mönster, helst ett som stämmer överens med vår ideologi och verklighetsuppfattning. Men många har haft fel förr, inte minst i samband med bombattentat och terrordåd. Spanska regeringen anklagade direkt baskiska ETA för att ligga bakom bombattentatet i Madrid 2004 då det i verkligheten handlade om islamistisk extremism. När Breivik begick terrordåd i Oslo 2011 pekades också muslimska terrorister ut som skyldiga.

Bakgrunden till explosionen i Annedal var inte heller så glasklar som många ville göra gällande. Spåren pekar istället mot en enskild rättshaverist, vilket i sig givetvis inte tar udden av händelsen som i sig är förfärlig. Jag ska också villigt erkänna att jag också trodde det handlade om gängkriminalitet. Men eftersom jag varken har något intresse av att vinna politiska poäng eller torgföra mina åsikter ägnade jag inte mina sociala mediekonton åt att sprida information heller. Brukar försöka hålla mitt motto ifråga om kriskommunikation levande: 1) Folk pratar så mycket, 2) Alla talar inte sanning, 3) Man behöver inte berätta allt man hör.

I alla kriser sprids det rykten. Det har det gjort sedan urminnes tider. Brist på information skapar alltid spekulationer och de som kämpar om att få definiera verkligheten kommer alltid försöka få fram sin bild av händelsen. Men det går inte komma runt att det moderna medielandskapet med ständiga uppdateringar av nyheter och sociala medier skapar problem - både för den politiska debatten, för journalistiken och medborgarna. Politiker riskerar, att som i fallet med Annedalsexplosionen tolka händelsen utifrån en felaktig premiss. Journalister riskerar att sprida uppgifter som inte är sanna om de publicerar rykten och riskerar att få kritik för att de mörkar när de inte bekräftar det "alla vet". 

Det finns många trådar att dra i här. En är att vi måste hålla både fingrar och mun i styr även om alla vill säga allt på en gång. För journalisterna gäller det att våga hålla emot ryktesspridning och var tydliga med vad vi faktiskt vet. Ska osäkerhetsmarkörer användas måste de vara extremt tydliga. För politikerna måste man hålla sig ifrån att göra politik av saker som vi inte riktigt vet orsakerna till. Vi medborgare kan ju försöka hålla oss till de råd jag nämnde tidigare.

Men vad som är det mest bekymmersamma är just att offentligheten blivit så snabb att det uppfattas som mer effektivt att vara först på bollen och ha fel än att vara tvåa på bollen och ha rätt. Eftersom debatten vandrar vidare ganska snabbt verkar det inte spela så stor roll om man hade rätt eller fel. Det viktigaste är att positionera sig oavsett om premisserna för det man påstår stämmer med verkligheten. Det säger sig självt att en sådant tillstånd knappast är särskilt bra för det demokratiska samtalet. Handlar det hela om att det kostar för lite att ha fel? Att anseendet inte längre är kopplat till vad man påstår? Kanske borde vi fundera på vilka mekanismer vi har så att det kostar mer att ha fel.