Bengt Johansson

Idag publicerades en ny krönika (har höjt publiceringstempot efter avslutat prefektskap). Baserat på en presentation jag hörde på konferensen i Madrid skriver jag om hur den inom medieforskningen ganska slitna tangometaforen, om att nyheterna som en dans mellan källor och journalister måste revideras. Det är numera en tango för tre. Läs krönikan här .

Nu var man färdigpresenterad och klar. Fick bra respons på mina valaffischer och här kommer en sista rapport från den sista sessionen (säg inte att vi latar oss när vi slutar halv sju på fredag kväll). 15) Från ett forskningsprojekt som undersöker politiskt kommunikativa kulturer (där Nicklas Håkansson är den svenske representanten) presenterade Eva Mayerhöfer lite resultat som kommer i en kommande bok. Projektet har gjort omfattande intervjuer med mediaeliter och politiska eliter i de undersökta länderna, där de svarat på frågor om hur de upplever det politiskt kommunikativa systemet. Det finns många resultat, men en intressant är att eliter i de nordiska länderna upplever att medierna har större makt än dem i Sydeuropa. 16) Stefan Kolb och Sunje Paasch-Colberg presenterade forskning om "media attention cycles". Ett paper som fokuserade på metodologiska problem. De tittar på hur biltrafik som en miljöfråga tas upp i England och Tyskland från 1965 och framåt. Mest presentat

12) Hannah Middendorf från Munster hade gjort en komparativ analys av hur EU-parlamentsvalet bevakades i nyhetsmedier i olika länder (Tyskland och England). Slutsatsen var att det blivit mer horse-race och fokus på tävlingsaspekter av bevakningen. Tittar man på hur journalister bevakar är det tydligt att utrikeskorrepondenter mer tenderar att ha en europeiskt perspektiv på bevakningen, medan reportrar på hemmaplan har ett mer nationella perspektiv. Slutsatsen är dock att på det stora hela skapar inte EU-val en europeisk offentlighet. 13) Inom amerikansk forskning finns forskning som visar att människor som politiskt orienterar sig åt höger i högre grad menar att fattigdom är individens eget fel jämfört med människor med vänsteråsikter. De senare menar snarare att fattigdom handlar om samhällsfaktorer och vill inte skylla människors fattigdom på dem själva. Mark Harmon analyserar ett antal olika internationella studier som alla visar att denna form av förklaring är generell. Människor

Back on track. Efter att ha sett en fantastisk flamencoshow igår kväll (jag fick inte dansa), är det dags för dag 2. I eftermiddag ska jag presentera ett paper där jag analyserar negative campaigning på svenska valaffischer (socialdemokratiska och moderata) från 1911 till 2011. Men först är det andra som pratar. KEY NOTE Barbara Pfetsch gav konferensens key-note. Hon tog upp komparativ forskning som en utmaning och menade att komparativa perspektiv nu gör att den amerikanska dominansen att brytas. Det är inte längre USA och resten av världen. Hennes poäng var att vi måste förstå olika politiska kommunikativa system för att komma vidare. Att analysera politiska kommunikativa kulturer (vilket är ett av hennes forskningsfält!) och flernivåanalyser. Med det senare menar hon också att nationalstaten som självklar utgångspunkt för mediastudier måste ifrågasättas. Både regioner som går utöver nationalstaten (stora regioner) och som är mindre (subregioner, etniska grupper, elitstudier) behö

8) På dagens sista presentation visade Lore Hayek en studie som för min forskning var mycket intressant. Detta eftersom den handlar valaffischer och personifieringen av dessa. Hon har analyserat alla nationella valaffischer i Österrike mellan 1945 och 2008 och det är en tydlig personifering av valaffischerna över tid. Resultaten visar också att mindre partier personifierar mer och att ju mer splittrat det politiska systemet blir, desto mer personifiering. 9) Rene Janisch visade i ett intressant analys där han jämfört hur parlamenten i England och Tyskland bevakats av dagspress. Analyserna som jämför bevakningen mellan 1983 och 2008 visar tydligt att det nationella parlamenten förlorat i betydelse för nyhetsmedierna. Medierna bevakar allt mindre och lyfter mer och mer fram det spektakulära. Detta är särskilt tydligt i England. 10) I därpå följande presentation visade Peter van Aelst att i Holland är det en "nyhetsdans" mellan parlament och dagspress. Tydliga resultat visar at

(5) Pressfrihet, och hur det uppfattas av journalister är frågan som Karin Voltmer tar upp. Hon menar att det inte finns en enda definition av begreppet. Hon ser att vissa tar över det som vi ofta menar är ett västerländskt synsätt. Men det finns andra, där man till viss del omtolkar pressfrihet i relation till den kulturella kontexter. Hon tittar närmare på Polen, Bulgarien (östeuropa) och Sydafrika och Namibia (södra Afrika). Hon förväntar sig att de östeuropeiska länderna tar över en mer västorienterat ideal, medan hon förväntar tolkningar som avviker mer från västerländska ideal i Afrika. Det visar sig i stor utsträckning stämma. Den liberala modellen är väldigt stark i östeuropa, medan afrikanska journalister mer tenderar att tycka att medierna ska ta ett stort samhällsansvar. (6) Hur ser journalisterna på mediernas makt var frågan i Arjen van Dalen & Peter van Aelst paper. Genom att göra en survey i ett antal olika länder hittar de vissa skillnader. Resultaten tror journalis

3) Frederick Bastien har analyserat pressen rapportering av partiledardebatter i Kanada från 1968 fram till idag. Hans tes är att politiken är i upplösning eftersom journalistiken allt mindre rapporterar om politiska fakta och istället analyserar och bedömer hur partiledarna klarat debatten. Bevakningen handlar mer och mer om det politiska spelet, vem som vinner och vem som förlorar. Vi har sett samma tendens i nordiska studier och fenomenet är med andra ord globalt (eller åtminstone västerländskt). 4) Karin Sanders och Maria Jose Canal presenterade ett paper om hur regeringar kommunicerar i vardagspolitiken. De kommer publicera allt material i en bok med namnet "Government Communication" (Blackwell). De har jämfört ett stort antal olika länder, med olika typer av pressfrihet. Det verkar finnas en professionalisering av kommunikationen hos alla regeringar runt om i världen. Man testar nya metoder, försöker hålla en balans mellan politiskt sakkunniga och PR-experter, letar ef

Idag och imorgon bloggar jag från konferensen i politisk kommunikation som hålls i Madrid (jo, det är varmt och skönt). Här är länken till konferensen (http://compolitica.com/). Vill man följa konferensen live går det via denna länk. http://t.co/dewgFEPP 1) Mazzoleni, Moy and Xenos försöker i sitt paper definiera vad som karakteriserar "pop-politics" på TV i tre olika länder. De har tittat på nyheter, talk-shows och underhållningsprogram och visar att politik blivit en naturlig del av TV-mediet. De hittar dock inte de förväntade skillnaderna mellan USA, England, Tyskland och Italien (enligt Hallin & Mancini) 2) Stefanie Knocks från Bern analyserar professionalisering av kampanjer och tittar på likheter och skillnader mellan olika kantoner i Schweiz. Vilka faktorer avgör då graden av professionalisering? Jo det visar sig att större kantoner, mer urbaniserade, i viss mån om det finns stark konkurrens i kantonen ger mer professionaliserade kampanjer. Stora partier är ocks

Idag publicerades en ny krönika i Borås Tidning. Temat denna gång var journalistikens framtid, vilket har att göra med att jag var på en konferens med det temat för en månad sedan. Läs den här .

Ända sedan Håkan Juholt valdes till partiledare för socialdemokraterna har jag funderat på hans image. Folklig, lite töntig och kanske till och med plump var associationerna jag fick. Avslöjandet i kvällspressen, där en svensk turist snappat upp när Juholt som vilken annan turist som helst klagar på drinkpriserna, passade ganska bra in i den bilden. Precis som en syskonskara måste partiledarna hitta en ledig roll och när Fredrik Reinfeldt mutat in landsfadersrollen tar Håkan Juholt en annan position. Men frågan är om han inte gått för långt i folkligheten nu. Att det är folkligt att fela är det ingen tvekan om, men den senaste veckans bidragsskandal är besvärande för såväl Juholt som för hela socialdemokratiska partiet. Det är ingen drömsits att bygga en stark opposition om den som ska driva oppositionen får ägna sig åt att försvara sina privata göromål. Den stora frågan nu är om Juholt faktiskt redan tidigare fått anmärkningar och han nu ljugit om det. För vi vet alla att det är lögne