tisdag 23 november 2021

Trust me and thou shall be saved

Idag pratade jag på konferensen Krissamverkan Västra Götalands som anordnas av Länsstyrelsen i Västra Götalands. Min presentation handlade om samhällsförtroende och kriskommunikation, med titeln "Trust me and thou shall be saved". Det kom många intressanta frågor från åhörarna och jag fick mycket att fundera på. 

Huvudbudskapet var att förtroende har starka band till hur människor agerar under kriser, vilket knappast är en hemlighet. De som litar på samhällsinstitutioner är mer benägna att följa råd, vaccinera sig och rent allmänt göra det som myndigheterna säger. Mest på gott, men det förutsätter givetvis att myndigheternas information är korrekt. Annars är ju förtroendet faktiskt skadligt.

Men visst, ett ett gott råd till att krishanterare är att bygga upp ett starkt förtroende eftersom det är en central tillgång under en kris. Har människor förtroende för dig så lyssnar de. Men vad är egentligen förtroende? Begreppet används ju titt som tätt av forskare, men även i den allmänna debatten diskuteras förtroende mest hela tiden. Det klistras på allting och ska man vara ärlig används det nog ofta mest som någon sorts popularitetsmätning. För vad betyder det egentligen att ha förtroende för kungen? Eller att ha förtroende för TV4? Kan dessa två överhuvudtaget jämföras? Äpplen och päron? Ja, ganska säkert.

Men om förtroende är så fluffigt är frågan vilka beståndsdelar det egentligen har. En del forskare menar att det har tre byggstenar, eller dimensioner om man så vill. De kan sammanfattas i tre frågor: 1) Vill du mig väl? 2) Vet du vad du pratar om? 3) Har du lyckats förr? Med andra ord väger vi samman olika aspekter av hur vi ser på den som är objekt för vårt eventuella förtroende. Vi undrar om de har ett gott syfte, om de har expertis och om deras track-record ser bra ut. Dessa tre dimensioner kan givetvis hänga ihop, men inte nödvändigtvis. Förtroende är alltid ett "leap of faith", det vill säga att vi avsäger oss en viss mått av kontroll till den andre. Vi lägger delar av vårt liv i andras händer och det baserar vi både på mer känslomässiga och rationella skäl. Med detta vill jag egentligen ha sagt att vi bara delvis gör en rationell kalkyl (expertis och track-record) och att en central del av förtroende handlar om tillit. Givetvis påverkar dessa dimensioner varandra, men exakt hur det hänger ihop är lite för komplext för att gås igenom här. Ärligt talat måste jag också forska och gräva vidare i exakt hur relationen mellan dessa egentligen ser ut.

Men detta var bara en del av mitt föredrag. Andra aspekter handlade om tendensen att synen på kriskommunicerade myndigheter politiserats under pandemin. I vilken utsträckning det kommer vara permanent får vi väl se, men kanske har vi en politiserad spricka i samhällsförtroendet. Konsekvensen blir då att myndighetsförtroendet både är stabilt, stärks och försvagas på en och samma gång. Kopplas förtroende till politisk orientering blir det rimligen starkare hos dem där myndighetsförtroende ses som en viktig del av den politiska identiteten, men svagare hos dem vars politiska grundsyn är skeptisk till myndigheter. Det innebär också att förtroendet på aggergerad nivå blir stabil eftersom varken de förtroendefulla eller misstroende ändrar sig då det kostar på den egna identiteten att byta åsikt. Däremot kan de på var sitt håll öka och minska sitt myndighetsförtroende. Därmed blir förtroendet både stabilt, försvagat och förstärkt på en och samma gång. Skulle pandemin fortsätta och vi får regeringsskifte kan vi från forskarhåll åtminstone avgöra om argumentationen håller. Men ärligt talat, jag ser hellre att pandemin tar slut och lever i ovisshet.


 

tisdag 16 november 2021

Om spöktimmen på rikstinget

En inte oväsentlig del av politisk retorik handlar om kritisera motståndarna. Det kan göras på många sätt, allt ifrån att sakargument kring ideologi och sakfrågor till mer eller mindre tarvliga personliga påhopp. En form av politisk retorik är att vara hånfull, kanske om att motståndarens politik är "verklighetsfrånvänd" eller att kandidaterna har personliga brister, inte minst intellektuella sådana. På sociala medier är sådan retorik kanske allra mest framträdande, men även inom politisk underhållning och satir är hånet en vanlig retorisk strategi.

På Kristdemokraternas riksting i helgen var partiledaren Ebba Busch kritik av Miljöpartiet ett exempel på en sådan retorik, eller åtminstone tolkade rubrikmakarna på SVT det som sådant. Lamporna släcktes och det enda ljuset var en ficklampa som Ebba Busch lyste upp sitt eget ansikte med. Hon berättade att vindkraftverken hade slutat snurra på grund bristande vind och viskandes som om hon berättade en spökhistoria attackerade den kristdemokratiska partiledaren Miljöpartiets energipolitik.

Så varför gör då Ebba Busch då mer eller mindre hånfulla attacker på motståndarna på rikstinget? Man måste förstå sammanhanget. En partistämma är i första hand en intern partiangelägenhet, där det handlar om att tala till de redan troende. Retoriken syftar till att samla de egna, att få dem ännu mer övertygade om den egna gruppens förträfflighet och motståndarnas tillkortakommanden. Då funkar det alldeles utmärkt att håna eller förminska. Men det kommunikativa uttrycket blir annorlunda när det går ut i tv-rutan och exponeras för andra än de egna partimedlemmarna. Då finns det alltid en risk att den retorik som är effektiv för att samla de egna istället effektfullt stöter bort dem som kanske kunde tänkt sig lägga en röst på partiet. Det är en risk en skicklig retoriker alltid tar när de retoriska pilarna mot motståndarna blir lite för effektiva. 

Att känna sin publik är retorikens A och O, men det är faktiskt ganska knepigt i en genommedialiserad politisk värld, där man både ska försöka nå både de egna partimedlemmarna, de egna väljarna och dem som kanske kan tänka att lägga sin röst på partiet. Fråga Howard Dean. Han var presidentkandidat för Demokraterna i USA i början av 2000-talet. Efter primärvalet i Iowa, där Dean kom på tredje plats, höll han på valvakan ett tal inför valarbetarna försökte han gjuta nytt mod i de något molokna gräsrötterna. Han menade att ingen för några månader sedan kunde ha hoppats att det skulle gå så bra som det faktiskt hade gjort. Partiarbetarna börjar hurra och Dean fortsätter än mer entusiastiskt att proklamera att detta bara är början, att kampen fortsätter och räknar upp alla stater som är kvar att kämpa om ända till Washington. Talet avslutar Howard Dean med ett vrål och valarbetarna jublar.

När talet visas på TV är dock reaktionerna inte lika entusiastiska. Dean framstår snarare som en galning som skriker, som inte har kontroll över sina handlingar. Denna korta sekvens från valvakan blev sista spiken i kistan för Deans kampanj, som dock redan var på väg att ta slut. Nyhetsankare såg det som ett allvarligt utbrott, i pratshower skämtade man om Deans bristande självkontroll och på Internet kunde man snart hitta remixar, där bloggare och DJ:s lade till musik och bilder till Deans vrål. 

Jag tror knappast att Ebba Busch kommer att drabbas av någon backlash som Howard Dean. Men jag tycker ändå att det illustrerar svårigheterna att tala inför flera publiker samtidigt. För exakt samma sak som effektivt samlar en sorts publik kan skrämma bort en annan.

fredag 5 november 2021

"The list" - 10 lärdomar om kriskommunikation under pandemin

Det börjar bli en del liveframträdanden nu, vilket är betydligt roligare än att prata framför en skärm på hemmakontoret. Under förra veckan var jag på min första jobbresa till Stockholm sedan oktober 2020. Kändes nästan som att resa utomlands. 

I Stockholm hade jag förmånen att få delta i en panel och hålla föredrag på PUBLIKOM ute Nackastrand. Jag fick prata med många intressanta människor och hade överlag fina dagar. Tyvärr kunde jag inte delta på galamiddagen på Berns. Det svider lite.

Den som vill kolla på mitt fördrag kan klicka på länken nedan. Jag pratade i ca en halvtimma om de lärdomar om kriskommunikation som jag gjort under pandemin - stora och små. Min 10-bästa-lista är en levande lista och om ett halvår har den kanske 15 eller 20 punkter. Eller också har jag kanske kondenserat ner den till 7. Vad vet jag. 

Kolla på föredraget HÄR

 


 

torsdag 4 november 2021

Stoppa omoralen i musiken! Stoppa den!

Omoralisk musik är på tapeten igen. Är själv ingen större fan av gangstarap, även om jag exponeras för den ibland då genren är populär hos vissa yngre segment i familjen. Debatten är inte ny och gangstarap är verkligen inte första gången upprörda röster hörs över kulturella uttryck. Vad som är god smak och vad som skadar ungdomen har skiftat. Dansbaneeländet och Nick Carterromaner gällde under första hälften av 1900-talet, senare blev det tecknade serier, TV och med tiden videovåld, hårdrock, dataspel och nu gangstarap. Var tid har sin moralpanik. 

Debatten präglas som alltid av svårigheter att särskilja mellan olika dimensioner samt att hålla en principiell linje. För det handlar både om verkets eventuella konsekvenser och om verkets relation till konstnären. 

Effekterna av konstnärliga verk (eller andra (populär)kulturella uttryck) är ofta föremål för debatt och handlar då om att de skadar eller hotar vad som uppfattas som centrala värden. Kort sagt, innehållet kan påverka mottagarna (och samhället i stort) på ett sätt som uppfattas som skadligt. Här tror jag vi kan skilja på direkta skadeverkningar - härmingseffekter - och mer indirekta skador - normupplösningseffekter. 

Härmningseffekter handlar om att tittarna/läsarna/lyssarna själva börjar göra likadant som innehållet i det kulturella innehållet de exponeras för. Barn som spelar våldsamma spel blir själva våldsamma, de som tittar på porr får en förvrängd bild av sexualitet eller varför inte "Den unge Werthers lidande" av Goethe som sades ha fått unga män att begå självmord (dock tveksamt om det håller när det granskas med källkritiska ögon).

Normupplösningseffekter bygger inte på att man tar efter direkt, men att det som visas ifrågasätter och utmanar den rådande ordningen. Brännande av flaggor och heliga skrifter, en höftvickade Elvis eller något annat sexuellt utmanande innehåll hamnar inom denna kategori. Normupplösningseffekter fokuserar på att det "heliga" vanvördas eller att normerna löses upp och legitimerar att inte följa samhällsnormer och moral.

Att potentiellt skadliga åsikter och kulturella uttryck sprids i ett samhälle handlar om yttrandefrihet, vilket jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Men det rör inte bara juridik utan kanske främst moral. Inte ens alla som förfasar sig över ett konstverk eller sångtext menar att de inte ska få uttryckas, men att alla med "god smak" eller som värnar om "de svaga" borde avstå från att sprida det vidare. Men visst, censurkraven ligger ofta där och skvalpar. 

Sedan är det relationen mellan verket och konstnären. Det är i mina ögon mycket intressantare. Spelar det någon roll för hur vi bedömer verket beroende på vem som gjort det? Många vill att verket ska skiljas från upphovsmannen/kvinnan. Jag håller i princip med, men inser att jag själv har svårt att upprätthålla en glasklar linje. Har ju alltid gillat Woody Allens filmer, men kommit på mig med att inte längre hålla isär rågången mellan synen på konstnären och verket. Känner mig numera lite ambivalent inför hans filmer. Men, visst. Jag ser dem ändå. Svårigheterna att skilja verk och skapare går även åt andra hållet. Visst tycker jag att det kittlade lite med outlawcountryns förgrundsgestalters rykte, även om väl bara Merle Haggard verkligen satt inne någon längre tid. Men det fanns en aura av att de stod utanför lagen som också gjorde musiken lite bättre. Sedan lever vi nog lite till mans med att spela med i spelet om artisters (dåliga) rykte. Vi går på myten för att det är roligare så. Lite som wrestling. Även fast vi vet att det är på låtsas går vi med på fusket. Finns gott om sådana exempel. Det finns väl ingen som på allvar tror att t ex Tom Waits lever det liv han försöker få det att framstå som? Vi älskar att bli lurade.

Men autencitet verkar ändå vara viktigt. En del hävdar att gangstarapparna bara berättar om det de upplever i sin vardag. Frågan vi måste ställa oss då är om raptexter bedömts på samma sätt om artisten inte själv upplevt det som hen rappar om. För visst finns det alltid en lite lockande spänning i att de själva är en del av kulturen? Det skapar en "farlig" autencitet, vilket även förekommer i andra genrer. På teatern var ju Lars Norens berömda Personkrets 3.1. ett sådant där riktiga fångar spelade i rollerna (gick ju så där!).

En ytterligare dimension handlar om pengar. Ska SR/SVT spela musik som faktiskt finansierar  kriminella personers livsstil. Intressant fråga, men blir det inte omöjligt att hantera? Ska då alla artisters liv och leverne granskas utifrån den premissen? Hur ska det gå till rent praktiskt? Då skulle man ju kunna hävda att personer som på fyllan slagit någon annan inte heller skulle komma ifråga eftersom STIM-pengarna kanske gått till alkohol eller narkotika. Det känns som det skapar fler problem än det löser, åtminstone om det ska vara en principiell diskussion och inte bara syftar till att viss musik ska hållas borta. 

Jag har inte funderat klart på det här, men antar att relationen mellan verket och konstnären ofta bleknar med tiden. En död persons vandel är så att säga desarmerad. Ju längre tiden går, desto färre levande personer kan ta illa upp om en låt spelas, en film visas eller en teateruppsättning har premiär. Det är kanske döden som skiljer verket från konstnären?

tisdag 26 oktober 2021

Terminator and me - några tankar efter Future of Democracy

Förra veckan tillbringade jag två dagar på Future of Democracy, en konferens ute på Lindholmen Science Park i Göteborg. Jag fick lyssna till mycket intressanta presentationer, intervjuer och deltog i samtal kring runda bord med andra deltagare. Egentligen är jag lite skeptisk till konferenser i allmänhet, men det här var riktigt upplyftande. Och det säger jag inte bara för att jag sitter i styrgruppen för Medier och Demokrati, som står bakom konferensen. Jag hade uppriktigt sagt riktigt intressanta diskussioner och utbyten av perspektiv. Det piggar upp!

Fokus låg på AI, teknikutveckling och demokrati, både på möjligheter och hot. Här är några reflektioner som kom fram efter lyssnande och pratande.

1. Det är något lurt om man inte kan berätta vad man gör! I diskussioner om AI och ny teknik uppstår alltid frågan om relationen till användarna. Skandaler kopplat till sociala medieplattformar handlar ofta om att data samlats in utan att man berättar vad den ska användas till. Samma fråga, men ur en liten annan synvinkel, kommer upp  då AI-baserade system mer och mer liknar mänsklig interaktion. Ta exempelvis robotjournalistik som är under snabb utveckling. Allt fler texter skrivs av robotjournalister, men det är knappast något som redaktionerna skyltar med. Min misstanke är att man är rädd att det kan skrämma publiken om de får veta att det inte är en journalist av kött och blod som skrivit texten. Men jag tror journalistiken måste vara transparent här. Den dag det avslöjas att robotjournalister skriver många av texterna i tidningen kommer många att reagera. Det är troligen en pedagogisk poäng att inte vänta för länge så att backlashen blir mildare. Det handlar trots allt om förtroende, kan man inte berätta vad man gör då gör man något skumt. Om jag får säga emot mig själv så verkar människor gärna lita på tekniken, åtminstone om man ska tro mina bordsgrannar på konferensen. Trots att människor som testar självkörande bilar får information att de inte kan överlåta allt till maskinerna gör det ändå och låter AI:n sköta allt. Så kanske rycker vi bara på axlarna när vi ställs inför fullbordat faktum att de flesta nyheter i en framtid produceras av robotar?

2. Varför använder vi saker vi inte litar på? Både medieforskare och journalister kopplar ofta samman förtroende och mediekvalitet. Det ses ofta som självklart att det är tillgång för medier att ha högt förtroende. Alla medier som hamnar högt i förtroendebarometrar håller också gärna fram att journalistiken är i förtroendebranschen. Men denna sanning har också ifrågasatts. "Vi är inte i förtroendebranschen, vi är i sanningsbranschen", lär Jan Helin ha sagt en gång. Det viktigaste är att stå på sanningens sida, inte i alla lägen bry sig om förtroendet. Inte minst lyfts detta i relation till alternativa nyhetssajter, där allsidigheten är mycket begränsad, hårdvinklingarna är legio och sanningshalten ibland är tveksam. De hängivna läsarna har dock ett mycket högt förtroende för dessa medier, trots deras bristande kvalitet, vilket ju beror på att alternativmedier bekräftar deras världsbild. Världen presenteras så som man vill ha den och då rusar förtroendesiffrorna. Traditionella medier ska då istället syssla med sanningen och allsidigheten oavsett vad publiken tycker. Men är det så enkelt? För frågan är ju om medier har någon publik utan förtroende. Utan publik så har man ingen journalistik heller och vem ska då ska ta fram sanningen? Men vad som ytterligare komplicerar bilden är att vi vänder oss till saker som vi inte har högt förtroende för. De allra flesta klickar på appen till Aftonbladet eller Expressen när det händer något, trots att dessa medier alltid hamnar långt ner i förtroendemätningarna. Varför gör man då det? Rimligen för att vi vet att Aftonbladet och Expressen är snabbast med det senaste. Kvällspressen är ofta kritiserad, men är snabbt på plats när något händer. Där finns det ändå tydligen någon sorts förtroende, trots att siffrorna på detsamma ofta ligger i botten. Sammantaget behöver vi nog dyka djupare i frågan om förtroendets och trovärdighetens mekanismer i relation till hur vi söker information och använder oss av medier. Man ska ju inte heller glömma att en stor del av vår nyhetskonsumtion inte handlar om att leta information utan att bli underhållna. Då spelar kanske inte alltid trovärdigheten så stor roll.

3. Alla vill oss inte väl. Det finns gott om dystopier kopplat till teknisk utveckling, inte minst AI. Skynet i Terminator eller maskinvärlden i Matrix är bara två av de många populärvetenskapliga sammanhang där tekniken inte självklart är våra vänner. Vi bygger aningslöst något som vi bara ser möjligheterna med, men det slutar med att blir ett monster som förgör oss alla. Detta är en närmast arketyp i hur teknik framställs i populärkulturen. Nu kan man givetvis ha farhåor om att AI tar över och ersätter människan. Men om det finns faror är det nog snarast människan själv som är farligast. Tekniken är vare sig god eller ond, utan det handlar om vad vi gör med den. Teknik kan göra gott och den kan göra ont. Skillnaden mellan förr i tiden och dagens samhälle är att skalan på det som utvecklas är globalt. Förr kunde en innovation tas fram och testas ganska långsamt, spridas i maklig takt över världen och både de som höll på med teknisk utveckling och de som skulle besluta om tillämpningar (dvs. politiker) hann med att reflektera och kanske även bygga system för att hindra de värsta avarterna av innovation. Men idag går det så hisnande fort att ingen verkar hänga med. Och vem ska då försöka se till att inte utvecklingen går överstyr eller blir utom all kontroll. Många pekar på att de stora techföretagen har skaffat sig en global makt som i sig är en fara. De styrs av sin egen logik, långt borta från medborgarkontroll. Frågan är bara om det går att få tillbaka kontrollen. Organisationsforskning brukar ibland påpeka att företag inte är demokratiska till sin natur, utan mer av en diktatur. Frågan är vad det betyder för "demokratins framtid". Lägg därtill att staten, både i demokratiska och odemokratiska länder blivit allt skickligare på att kontrollera medborgarna. Det senare är det som jag kanske oroar mig mest för och vi måste bygga system på alla samhällsnivåer som klarar av att hantera att staten inte är god. Vi måste vara misstänksamma mot all maktkoncentration, både privat och offentligt. Och ska något riggas så måste det riggas så att vi begränsar makt, i alla dess former. Då kanske vissa hjul inte kommer rulla lika snabbt. Men det måste det kanske vara värt. Effektivitet och demokrati går inte alltid hand i hand.


måndag 25 oktober 2021

Dags för padelpolitiker?

 Sport och politik hör väl inte ihop? Nja, historien har väl lärt oss att det knappast är så enkelt. Det finns också många exempel hur politiker gärna använder sporten som ett sätt att stärka den egna positionen. OS, VM och andra stora arrangemang har ju ofta det syftet. Erik Niva berättar gång efter gång i podden When we were kings om hur presidenter och andra makthavare gärna använder fotbollen för att stärka det egna anseendet. Listan kan göras lång. Men hur är det med politikers eget idrottande? Är det också något som kan exploateras? Jadå, se bara på hur både Miljöpartiets Per Bolund och Centerns Annie Lööf tog selfies i joggingspåret strax före partiledardebatten för några veckor sedan. Jag och kollegan Orla Vigsö passade på att skriva en text om politikers (synliga) idrottande och vad det representerar. Dagens Industri publicerade artiklen idag. 

Vår spaning är att vi kanske får se padelspelande politiker på valaffischerna 2022. Men vi har haft fel förr.

Läs artikeln HÄR.

onsdag 20 oktober 2021

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Våren 2020 ställde vi frågor i SOM-institutets coronaundersökning, där ett de svarande fick frågor om pandemin. Vi hade med frågor om man litade på att myndigheterna berättar allt de visste om viruset. Utöver det ställde vi en hypotetisk fråga om vad skälet i skulle kunna vara om myndigeter trots allt höll inne med information. Vad vi då såg var att de flesta trodde att vi medborgare fick reda på allt (65 procent) om viruset. De resterande trodde, i olika utsträckning, att myndigheterna då och då dolde information. På svaren om vilka dessa skäl kunde vara visade det sig att de med allmän misstro till myndigheters sanningsenlighet oftare menade att skälen var att de "inte hade kontroll", "att de skyddade sig själva" eller att tystnaden var ett sätt att "skydda regeringen"

Våren 2021 ställde vi dessa frågor ännu en gång för att se om det fanns några förändringar när pandemin pågått i ett år. Ett år då vi översköljts av krisinformation från myndigheterna. Vad hittade vi denna gång? Jo, en nedgång i andelen som var helt övertygade om att myndigheterna var helt transparenta då 57 procent uppgav det som svar (en minskning på 8 procentenheter). Men det mest intressanta var förskjutningen i synen på förklaringar. Det var ungefär lika många som menade att tystnad från myndigheter kunde bero på att de bara ville berätta sådant de var säkra på eller att undvika att skrämma medborgarna. Men väldigt många fler var det andra pandemiåret övertygade om att brist på transparens handlade om brist på kontroll av situationen, att myndigheten ville skydda sig själv eller skydda regeringen. Intressant är att den ökade benägenheten att föra fram dessa förklaringar både finns bland dem som står till vänster och höger ideologiskt. Men förändringen är avsevärt större hos de som lutar högerut och då framförallt bland de som sympatiserar med Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Tilltron till myndigheternas kriskommunikation har med andra ord blivit allt tydligare politiskt kodad under pandemin. 

Vad betyder då det här? En sak som kanske oroar är en ökad misstro mot den den svenska förvaltningsmodellen som ju bygger på en klar skiljelinje mellan förvaltning och politik, mellan myndigheter och regering. Men i alla svenskars ögon verkar inte denna gräns vara självklar, speciellt inte bland dem som stödjer dagens politiska opposition. Frågan är då om det är ett övergående fenomen som försvinner när krisen är över. Kanske handlar det också bara om syn på myndigheter kopplat till en kris med politiska dimensioner så som Covid-19 delvis kom att bli. Eller kan det kanske vara så att detta blir en bestående effekt av pandemin? Att det uppstått permanenta sprickor i allmänhetens syn på den svenska förvaltningsmodellen?

Läs de nya SOM-rapporterna (inklusive min) om Covid-19 HÄR.

Läs om 2020 års rapport HÄR


torsdag 14 oktober 2021

Rondellhundar, brända flaggor och yttrandefrihet

Konstären Lars Vilks är död. Han levde under dödshot från islamistiska extremister i många år, men till slut blev det istället en biloycka som tog hans liv. Vilks fick betala ett högt pris för yttrandefriheten på grund av de hot som riktades mot honom. Hans liv blev kringskuret på ett sätt som knappast är smickrande för ett samhälle som vill värna yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsfrågor är ständigt närvarande i den offentliga debatten. Ofta handlar den om vad man får påstå om någon annan, men också om gränsen mellan fakta och fiktion. Åtalet mot Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, förtalsdomen mot Ebba Busch eller svallvågorna av #meetoo är exempel på denna dimension av yttrandefriheten. Får man påstå vad som helst om vem som helst? Den svenska förtalslagstiftningen har stått i fokus där många fått lära sig att förtal inte självklart är kopplat till om det som påstås är sant eller inte. Här har alla som försvarar lagstiftningen en stor pedagogisk utmaning eftersom många kanske inte tycker att det kan vara förtal att berätta något som är sant. Men förtal handlar om att sprida information med syfte att förstöra någon rykte. Eller rättare sagt om det är försvarligt att sprida informationen. Frågan är då vad som är försvarligt. Det är egentligen den riktigt svåra frågan.

En annan aspekt som ofta diskuteras är att inte kunna eller våga få uttrycka sina åsikter överhuvudtaget. Här är skalan bred. Alltifrån risker för att bli deplattormerad, bli attackerad och trakasserad av meningsmotståndare till att bli hotad till livet eller ekonomisk ruin av dem man skriver om. Varje dag funderar journalister och forskare om de vågar sköta sitt jobb. Debattörer och vanliga människor undrar om de vågar säga vad de de tycker. Risken finns att man får betala ett högt pris för offentlighet. Många väljer därför att vara tysta och det är givetvis en fara för ett samhälle där fri opinionsbildning är en hörnsten i demokratin.

Jag lyssnar med stora öron på diskussioner om yttrandefrihetens gränser och med en stor portion av ödmjukhet. Detta eftersom det också innefattar många juridiska aspekter, där min expertis är begränsad. Men det finns några saker som ofta stör mig ifråga om yttrandefrihetsdiskussioner. Eller rättare sagt tre.

1) Principlösheten: I debatter om yttrandefrihet döljs alltför ofta egenintresset i allmänintresset. Eller kanske rättare sagt verkar principer bara gå åt ett håll, dvs när det går i linje med vad den som debatterar själv gillar. Principdiskussioner borde ha en given utgångspunkt i att först fundera över om principen också går att tillämpa på sådant som går emot vad man själv gillar. Om jag anser att rondellhundar ska få publiceras, att man får vara blasfemisk och häckla sådant som andra menar är heligt måste det gälla i alla andra sammanhang också. Då kan man inte till samtidigt hävda att det borde vara straffbart att bränna flaggor och biblar eller håna Astrid Lindgren och drottning Silvia. Givetvis går det åt andra hållet också. Vill man bränna flaggan som symbolhandling får man stå ut med rondellhundar. Principer är just principer.

2) Kritik är inte detsamma som censur/förbud: Jag och många med mig har gång efter gång skrivit och sagt att det verkar finnas ett missförstånd i synen på yttrandefrihet. Givetvis ska det vara högt i tak för åsikter, men det betyder inte att man kan bli hårt kritiserad för åsikter man torgför. Andra har givetvis också rätt att yttra sig och tycka annorlunda. Säger man något kontroversiellt måste det finnas beredskap på att opinionsstormen kan bli ganska kraftig. Det är också en del av ett öppet samhälle. Rätten att säga något behöver inte betyda att andra håller med och att bli emotsagd är varken censur eller förbud. Om vi tar rondellhuden igen var det givetvis Lars Vilks rättighet att göra sådana, men andra kan ha den legitima åsikten att han kanske kunde struntat i det eller att den är problematisk ur ett maktperspektiv. På samma sätt som man kan tycka att koraner eller biblar får brännas, men av hänsyn kan man kanske låta bli. Eller inte. Men att hota till livet är däremot inte en grundlagsskyddad rättighet. Det är alltid ett brott.

3) Yttrandefrihet måste utgå från att staten inte alltid kommer vara god. I regeringsformen heter det att "Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse." Med andra ord har fri åsiktsbildning en central roll för att folkviljan ska förverkligas. Inskränkningar i yttrandefriheten måste därmed rimligen vara få. Jag är givetvis inte omedveten om de problem som finns - inte minst på sociala medier - men ändå måste man vara extremt försiktig med att inskränka yttrandefriheten, även om det sker i vällovliga syften, t ex för att skydda svaga grupper i samhället. Vi har ett antal begränsningar av yttrandefriheten kopplat till upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, barnpornografi och olaga våldsskildringar. Visst finns det goda skäl för dessa inskränkningar, som också stöds av Europakonventionen. Så länge vi uppfattar att staten som god, att den vill oss väl är dessa kanske inte några större problem. Men den kan komma en dag då staten inte längre uppfattas som god och har vi då börjat villkora yttrandefriheten finns det inget som säger att en sådan regim kan hitta på nya begränsningar som ligger i linje med dem som genomförts. Vi ser sådana tendenser på nära håll Europa där kritik mot regim stämplas som olaglig eller opatriotisk. Dit vill jag inte komma. Därför måste alla diskussioner om yttrandefrihet också ha i bakhuvudet om vad som sker den dag staten kanske inte är god. Det måste vi ta höjd för.






måndag 11 oktober 2021

Kommunal kriskommunikation - en rapport om Mölndals stad

Min telefon ringde när jag en sen eftermiddag sommaren 2020 höll på att klippa häcken. Den som ringde och störde mitt arbete var professor Björn Brorström som undrade om jag var intresserad av att ingå i gruppen som skulle utvärdera Västra Götalandsregionens corontahantering. Jag tackade givetvis ja och fick vara med på en väldigt lärorik resa som slutade i rapporten "Godkänt med förbehåll", som jag skrivit lite om tidigare på bloggen (LÄS HÄR).

Då flera kommuner hörde av sig och också ville få en genomlysning av hur de klarat pandemin växte det till ett helt utvärderingsprogram (KomCo) där rapporter om Göteborg, Mölndal, Stenungsund, Tanum finns att läsa på KFI:s hemsida (LÄS HÄR). En analys av Borås är på gång och det ryktas om att ytterligare kommuner är intresserade. 

Jag har varit med och skrivit om Mölndals stad och ganska naturligt mest fokuserat på aspekter av kriskommunikation. I rapporten lyfter vi fram ett antal observationer och också råd som vi tycker är viktiga att ge. Om kriskommunikation vill jag gärna poängtera tre saker som jag tycker är särskilt intressanta ur ett organisationsperspektiv.

1. Kriskommunikation för att lugna personal och skapa trygghet. Detta är resurskrävande och kan inte bara ske vid ett tillfälle utan är en interaktiv process av lyssnande och samtal. Den stora belastning som inte minst chefer i verksamheterna ger uttryck för visar att intern kriskommunikation inte bara handlar om att sprida information. Lika viktigt är att sprida lugn och trygghet och det tar både tid och kraft. Detta är något som alla organisationer behöver ha med sig i planeringen. I en kris kommer det krävas mer resurser för personalen än man kanske tror.

2. Kommunikationstrycket kommer ibland från oväntat håll. Visst kan medietrycket vara stort och  ofta är det mediehantering som organisationer tar höjd för i en kris. Men i studien vittnar många om omfattande och utmattande kontakter med brukare och framförallt anhöriga om hur regler och restriktioner skulle tolkas. I detta ligger också sociala medier, där flera förvaltningar medger att de fick frångå riktlinjerna för kommunikation och stänga kommentarsfält då trycket blev för stort. Här visar sig att organisationer, trots att sociala medier funnits i över ett decennium, fortfarande är en kanal man har svårt att fullt ut hantera i en kris. Inte minst då den kan bli väldigt resurskrävande. Här måste man ta höjd eller kanske ändra ambitionsnivån, men en generell lärdom är att vara beredd på att kommunikationstrycket kanske inte kommer där man förväntar sig.

3. Kommunikativ förvirring. I intervjuerna ges det uttryck för en frustration över att informationen inte varit mer koordinerad eftersom det skapade mycket merarbete med att jaga information och klargöranden. Ytterligare komplikationer är när myndigheter på nationell nivå gör olika tolkningar
av rekommendationerna. I Mölndal och på många andra håll har detta setts som ett generellt problem för kriskommunikationen under pandemin. Beslut/riktlinjer som gick ut via nationella presskonferenser var inte förberedd och implementerad. Här är det inte lika lätt att ge råd. Kommunikativ förvirring råder i stort sett alltid i kriser. Vad man som organisation kan göra är att tydligt förklara hur man hanterar denna förvirring och osäkerhet. Inte minst för att skapa legitimitet för organisationen.  

Läs rapporten om Mölndal HÄR.

söndag 3 oktober 2021

Kostar det för lite att ha fel?

Klockan 05.57, tisdagen den 28 september vaknade jag av att en mygga letat sig in i vårt sovrum. Lite sent på säsongen tycker jag nog. Som vanligt sträckte jag mig efter mobilen det första jag gjorde och kollade nyheterna. Till min förvåning såg att det varit en explosion i huset strax intill mitt jobb vid Linnéplatsen i Göteborg. 

Nästan direkt knöts dådet till gängkriminalitet och invandring, inte minst på sociala medier och alternativmedier. Där var det ingen tvekan om hur landet låg och v
ad som skulle göras. Även politiker gav ganska tvärsäkra svar på vad som hänt och vad som borde göras. Eller rättare sagt så gled man snabbt förbi osäkerheten med ett retoriskt grepp (“om det handlar om gängkriminalitet så….”). Auktoritära förslag duggade tätt och regeringen kritiserades, inte minst också för att Stefan Löfven i presskonferensen inte tydligt pekat ut gängkriminalitet som en orsak till det som hänt.

Vi lär oss tydligen inget. Gång efter annan tolkar vi omvärldshändelser efter våra förutfattade meningar. Vi vill så gärna se ett mönster, helst ett som stämmer överens med vår ideologi och verklighetsuppfattning. Men många har haft fel förr, inte minst i samband med bombattentat och terrordåd. Spanska regeringen anklagade direkt baskiska ETA för att ligga bakom bombattentatet i Madrid 2004 då det i verkligheten handlade om islamistisk extremism. När Breivik begick terrordåd i Oslo 2011 pekades också muslimska terrorister ut som skyldiga.

Bakgrunden till explosionen i Annedal var inte heller så glasklar som många ville göra gällande. Spåren pekar istället mot en enskild rättshaverist, vilket i sig givetvis inte tar udden av händelsen som i sig är förfärlig. Jag ska också villigt erkänna att jag också trodde det handlade om gängkriminalitet. Men eftersom jag varken har något intresse av att vinna politiska poäng eller torgföra mina åsikter ägnade jag inte mina sociala mediekonton åt att sprida information heller. Brukar försöka hålla mitt motto ifråga om kriskommunikation levande: 1) Folk pratar så mycket, 2) Alla talar inte sanning, 3) Man behöver inte berätta allt man hör.

I alla kriser sprids det rykten. Det har det gjort sedan urminnes tider. Brist på information skapar alltid spekulationer och de som kämpar om att få definiera verkligheten kommer alltid försöka få fram sin bild av händelsen. Men det går inte komma runt att det moderna medielandskapet med ständiga uppdateringar av nyheter och sociala medier skapar problem - både för den politiska debatten, för journalistiken och medborgarna. Politiker riskerar, att som i fallet med Annedalsexplosionen tolka händelsen utifrån en felaktig premiss. Journalister riskerar att sprida uppgifter som inte är sanna om de publicerar rykten och riskerar att få kritik för att de mörkar när de inte bekräftar det "alla vet". 

Det finns många trådar att dra i här. En är att vi måste hålla både fingrar och mun i styr även om alla vill säga allt på en gång. För journalisterna gäller det att våga hålla emot ryktesspridning och var tydliga med vad vi faktiskt vet. Ska osäkerhetsmarkörer användas måste de vara extremt tydliga. För politikerna måste man hålla sig ifrån att göra politik av saker som vi inte riktigt vet orsakerna till. Vi medborgare kan ju försöka hålla oss till de råd jag nämnde tidigare.

Men vad som är det mest bekymmersamma är just att offentligheten blivit så snabb att det uppfattas som mer effektivt att vara först på bollen och ha fel än att vara tvåa på bollen och ha rätt. Eftersom debatten vandrar vidare ganska snabbt verkar det inte spela så stor roll om man hade rätt eller fel. Det viktigaste är att positionera sig oavsett om premisserna för det man påstår stämmer med verkligheten. Det säger sig självt att en sådant tillstånd knappast är särskilt bra för det demokratiska samtalet. Handlar det hela om att det kostar för lite att ha fel? Att anseendet inte längre är kopplat till vad man påstår? Kanske borde vi fundera på vilka mekanismer vi har så att det kostar mer att ha fel.

måndag 27 september 2021

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget

Jo, den som vill kolla kan se att jag var med och skrev remissvar på förslaget om att finansiera public service med "medieskatt" och menade att det var rimligare än det gamla systemet med mottagaravgift. Jonas Ohlsson, Nordicoms föreståndare (min medförfattare) och jag tyckte förslaget verkade vara vettigt, inte minst eftersom medietekniken sprungit ifrån den gamla modellen med mottagaravgift. Men vi tryckte också på risken att attackerna mot public service kunde öka eftersom avgiften inte var något som skattebetalare - ens i teorin - kunde välja bort. 

Vi fick tydligen rätt där. Attackerna mot public service har intensifierats de senaste åren. Nu beror det ju knappast på den nya finansieringsmodellen i sig utan ska framförallt ses som en internationell trend. Kritiken mot traditionella medier i allmänhet och public servicemedier i synnerhet har svept över västvärlden i takt med att den sk GAL/TAN-dimensionen fått större avtryck i samhället. I och med att medieavgiften inte går att välja bort har den gett skarpare ammunition i debatten.

Nu ska man komma ihåg att SVT och SR varit i blåsväder tidgare. Det har alltid formulerats kritik mot TV och radio, men från olika håll. En viktig grundläggande premiss för kritiken är att medier upplevs som mäktiga. De allra flesta, både politiker och allmänhet har en bild av att medier och inte minst TV har stor påverkan på både samhällsutveckling och människors åsikter. Då är det ganska naturligt att kritik riktas mot en sådan institution. Även om medieforskningen ofta tonar ner bilden av allmäktiga medier lever den bilden kvar i den allmänna debatten. 

Men som sagt, kritiken är inte ny och den har faktiskt formulerats från både höger och vänster historiskt sett. Vänstervridningsdebatten under 1970-talet var omfattande, men det fanns också då en kritik ifrån vänster där medierna och även SVT sågs som reaktionära. Så där har det hållit på. Även om journalistiken i allmänhet och SVT/SR i synnerhet anklagats för att spegla samhället ur ett vänsterperspektiv är den bilden inte oemotsagd. Kritik från vänster, ifråga om bristande arbetsmiljöperspektiv, brist på seriös klimatbevakning, okritisk omfamning av marknadsekonomi och konsumentkultur har riktats mot medierna generellt, men även public service.

Men visst. Kritiken kommer från höger just nu och den ingår på i ett större politiskt projekt. Den empiriska grunden för kritiken är dock ganska grund. Att journalister hellre röstar rödgrönt än blått brukar alltid tas upp som garant för vänstervridningen, men att det knappast går att göra ett likhetstecken mellan partisympati och medieinnehåll har många skrivit om. Jag gjorde det i ett kapitel som man kan läsa HÄR.

Lägg därtill att de medievalsundersökningar som jag varit inblandad i genom åren inte ger stöd för att nyhetsbevakningen under valrörelser skulle vara systematiskt positiv till Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Snarare tvärtom. Socialdemokraterna kommer ofta väldigt dåligt ut i våra analyser. Läs om detta HÄR.

Sedan kan man givetvis hävda att andra delar borde undersökas och bredare belysning behöver göras. Till exempel av kultur- och underhållningsutbudet. Visst, jag kan bara hålla med. Men eftersom medierna brukar skildra samhället så som tidsandan gör gällande skulle jag tro att politiska ytterligheter till höger och vänster alltid kommer tycka att journalistik i allmänhet och public service i synnerhet är vinklade för att stödja motståndarsidan. Men som sagt. Breda genomslysningar som kompletterar det vi redan vet vore givetvis bra.

Men jag undrar faktiskt om sådana genomlysningar egentligen spelar så stor roll. Oavsett vad forskning som redan är gjord och eventuellt framtida forskning visar är public service ett tacksamt mål, eller till och med en prefekt måltavla att attackera. Mediekritik är centralt i "kulturkriget". Det är synligt, alla tar del av det och alla kan ha en åsikt och innehållet går lätt att tolka i termer av identitet och kultur.

Lätt därtill att när public service i stort sett sänder dygnet runt 24/7 går det givetvis att hitta exempel på den åsikt man har. Någonstans finns det alltid ett program eller inslag som stödjer tesen man driver. Forskningen visar ju också att alla tenderar att tolka att "allt som inte är med oss är emot oss". Det som talar mot vår tolkning bortser vi från eller misskrediterar. Det som stödjer den lyfter vi fram som centralt. Fientliga-medier-teorin är välbelagd och är inte en fråga om höger och vänster utan ett allmänmänskligt fenomen. LÄS HÄR.

Till sist vill jag gärna säga något om studier av människors åsikter om public service. Det finns gott om cirkelresonemang här. För om politiker hävdar att public service är snedvridet och opinionsundersökningar visar att väljare håller med är det i sig inget stöd för att public service skulle vara snedvridet. Det är en effekt av framgångsrik opinionsbildning. Ingenting annat.

 

onsdag 22 september 2021

Vänd informationspyramiden rätt igen?

Idag var jag med på ett seminarium som MSB anordnade för att diskutera hur kriskommunikationen fungerat i de nordiska länderna under pandemin. I stort sett var det samsyn om vad som varit utmaningar och vad som varit lyckat. En skillnad som lyftes var att bara Sverige har en samlad kriswebb (krisinformation.se), även om danskarna tog fram en version specifikt för pandemin. Som jag tolkade deltagarna var de övriga sugna på att ta efter det svenska exemplet framöver.

Generellt tonade dock deltagarna ner skillnader i kriskommunikation mellan länderna och såg olikheter mest som en effekt av (skev) mediebild och att det faktiskt togs olika beslut i Sverige jämfört med de andra länderna. Kommunikativt var det inte så stor skillnad, åtminstone inte enligt ansvariga myndigheter. Själv tror jag att politikernas större roll i kommunikationen i Danmark, Finland och Norge jämfört med Sverige trots allt påverkat kriskommunikationen en hel del.

Jag fick en 10-minuters slot och tog upp två saker som är viktiga att fundera över, både i denna pandemi och kommande kriser. För det första att förtroende för myndigheter delvis blivit starkt politiserat. I ett polariserat samhälle kommer alla samhällsinstitutioner bli en del av det politiska landskapet. Det som kanske också skiljer dagens situation är att myndighetmisstro är högerkodat. Förr fanns det återkommande kritik från vänster om myndighetsmaskineriet. Det syns det inte mycket av längre. 

För det andra pratade jag om de studier vi gör om kriskommunikation och utsatta förorter, där jag visade att människors sätt att söka information ser annorlunda ut i Bergsjön och Hjällbo jämfört med Sverige i stort. Kriskommunikation i förorten aktualiserar frågan om hur vi organiserar kriskommunikation generellt. 

En klassiker inom medieeffektforskningen är den så kallade kunskapsklyftehypotesen. Den visar att det framförallt är de resursstarka som tar till sig informationen när ny information når ett socialt system. Med lite enklare språk betyder det att resursstarka både först och lär sig mest hur de ska skydda sig i en kris. De är flitigare mediekonsumenter, vana att processa information och ofta är det också till dem som myndigheterna först vänder sig. Problemet är bara att denna grupp är ofta är de som minst behöver informationen. Vi vet att sårbara grupper i samhället - som på olika sätt är resurssvaga - varken nås eller tar till sig information lika lätt. Paradoxen är då att kunskapsklyftan i ett samhälle ökar snarare än minskar under en informationskampanj. Det finns en massa villkor och aspekter av den här teorin, men faktum är att kriskommunikationen under coronapandemin till en början främst nådde breda befolkningslager. 

Det är inget fel i det. På många sätt var exempelvis de dagliga presskonferenserna väldigt effektiva. Men det tog lite tid att identifiera grupper som man inte nådde lika lätt. Jag blev våren 2020 själv kontaktad i sammanhang där företrädare för grupper med funktionsvariationer upplevde att det tog ett tag innan deras informationsbehov blev tillgodosedda. Sedan har vi situationen med information på olika språk. Efter ett tag fanns det massor av information på många språk, men till en början var det svenska som gällde. Dessutom vet vi att vissa grupper i samhället, inte minst på grund av språkbarriärer och medievanor inte är lika lätta att nå som majoritetsbefolkningen. Detta är inga nyheter. Men frågan är vad man ska göra.

En idé är att kanske "vända på pyraminden rätt igen" och att vid krisutbrott direkt vara på tårna med vilka grupper som är mest sårbara och lägga all kraft på att nå dem när krisen slår till. En sådan beredskap måste kanske planeras på ett annat sätt än idag, då det åtminstone verkar som att krisinformation först går ut brett och att man får laga "hålen" i informationsväven i ett senare skede. Är det realistiskt? Jag vet ärligt talat inte, men kanske värt att fundera kring.


fredag 17 september 2021

Då var det skandaldags igen

Att säga att vi lever i en skandalokrati är kanske att ta i. Men visst, offentligheten i vårt samhälle är väldigt upptagen av personers och organisationers anseende. Allt handlar givetvis om att förtroendet är grundbulten i många organisationers verksamhet och rubbas det minskar handlingsutrymmet. Förtroende handlar ju till sjunde och sist om "a leap of faith", att vi litar på någon "blint". Men om personen eller organisationen visar sig inte ha rent mjöl i påsen är den relationen, om inte bruten så kanske iallafall allvarligt skadad. 

Det är många skandaler där ute nu. Den mest omtalade är givetvis skandalen runt den moderata riksdagsmannen Hanif Bali som i förrgår gick ut på Faceboook och sedan lät sig intervjuas efter nästan en veckas rykten. Han är säkerligen inte den siste politikern som kommer att figurera i en skandal. Det är ju valår 2022 och då blir det nästan alltid en skandal eller två (eller fler).

Som skandalforskare (jo, det är ytterligare ett epitet jag sätter på mig själv ibland) finns det ett antal saker att påpeka när man ska förstå vad som händer.

Skandaler handlar om normbrott. Alla skandaler handlar om sådant som uppfattas som olämpligt i ett samhälle. Ibland är det också olagligt, ibland inte. Jag brukar säga att man ska kolla kvällspressen för att se var samhällets normer finns. Traditionellt har inga nyhetsmedier varit lika bra på att balansera på gränsen för att kolla vad som kan vara skandalöst. Testa publiken och se om de går igång. Väldigt många kvällstidningsnyheter har en skandalkrok, som kan - om någon nappar - dra igång en skandal. Men skandaler är inte bara normbrottet, det måste finnas en resonansbotten också. Det måste bli ett offentligt avståndstagande för att skandalen ska brisera. Här försöker givetvis medierna själva bidra, men bäst gensvar är om övrig samhällselit eller opinion åtminstone kan uppfattas att ha tagit offentligt avstånd. Då är skandalen igång.

Ugnsvärmen avgör: det märkliga med skandaler är att exakt samma överträdelse kan ge helt olika utfall. Exakt vad som avgör det är dock inte alltid så lätt att avgöra. Har det under en kort tid varit flera skandaler av samma typ kan det uppstå en viss trötthet i skandaleriet. Ingen orkar bry sig om ännu ett klavertramp. Å andra sidan blir vissa skandaliserade bara för att det varit ett antal liknande skandaler som brutit vallen. När det blir det ena eller andra är inte så lätt att förutspå. Men det är väl lite som andra nyhetscykler. Har det brutit igenom nyhetsvallen kan allt som associeras med ämnet bli en nyhet, men efter ett tag innfinner sig en trötthet och alla bara gäspar. 

Symptom eller enskild händelse: I alla politiska skandaler finns det "blame games". Vem ska få skulden? En av de vanligaste aspekterna av skuldbeläggandet är om det handlar om symptom eller enskild händelse. Om en företrädare för ett parti gjort eller sagt bort sig försöker alltid politiska motståndare slå fast att det rör sig om någon sorts symptom. Det som hänt sägs spegla en partikultur eller ideologi. Den skandaliserades parti försöker med näbbar och klor istället peka ut det som en enskild händelse, ett misstag och kanske framförallt något som bara kan knytas till den nu skandaliserade personen (syndabock). Så ser det i stort sett ut i alla skandaler. Alla vill vinna politiska poäng. 

Skandaler tar allt syre: Många tror att skandaler har stora effekter på opinionen. Nja, skulle jag säga. Det klart att det i enskilda fall kan påverka opinionsläget, men den stora effekten en skandal har, särskilt under en valrörelse är att den tar allt syre. Skandalen blockerar alla andra försök till utspel eller diskussioner. Det är också därför som partier också använder negativa kampanjer för att störa andra partier under en valrörelse. Skandaler gör att man tappar momentum och öppnar upp spelplanen för andra frågor än de som gällde före skandalen. Det är en stora effekten av en skandal.

söndag 12 september 2021

Vad jag vill se om ett år

Det är ungefär ett år kvar till valet. I september 2022 ska vi gå till valurnorna igen och välja vem som ska få styra Sverige. Frågan är vad valrörelsen kommer att handla om. I fredags var jag med på Gräv2021, vilket är föreningen Grävande journalisters årliga event då även Guldspadarna delas ut. Jag var med på ett seminarium med namnet "Politiska granskningar vi saknar" tillsammans med flera namnkunniga svenska journalister och mediechefer (Charlotta Friborg SVT, David Baas Expressen och My Rohwedder Aftonbladet). Borås Tidnings Erik Jullander höll ordning på oss.

Jag satt och funderade på vad jag skulle säga dagarna före och gjorde som sig bör lite listor med granskningar som jag ville/inte ville se.

Saker jag vill se 2022

1. Dags för skilda valdagar?

Att det är för lite fokus på kommunala valrörelser fanns dock inte med på min egen lista utan lyftes av mina medpanelister. Jag kan givetvis bara hålla med. De kommunala och regionala valrörelserna är knappast i centrum i de svenska valkampanjerna. Inte från politikerna, inte från väljarna och inte heller från journalisternas sida. Jag har forskat och detta och skrivit en del tidigare (se länkar längst ner). Men det lär knappast räcka med att medierna lyfter regionala och kommunala frågor - även om pandemin kanske gjort många medvetna om dess betydelse. Alla är helt fokuserade på riksdagen i svenska val och jag tror inte ens att det skulle räcka med massiva mediesatsningar på lokalvalen. Så visst vill jag gärna se mer lokal/regional valbevakning, men ärligt talat. Det enda som jag tror faktiskt skulle kunna höja deras status är skilda valdagar. 

2. Stoppa sanningsslirandet

Min första egna punkt handlar om journalistiken och sanningen. Att politiker ibland slirar på sanningen är väl ingen nyhet, men det vi sett under det senaste åren är att det förs fram rena osanningar. Ofta helt ogenerat. Visst, många skeenden är öppna för tolkning och delvs värderingsbundna. Men trots att vissa menar att vi lever in en "post-truth society" måste journalistiken vara den kraft som försöker att - så gott det nu går - leverera kunskap som kan sägas vara sann. Vi kan inte nöja oss med att sanningskravet för politisk journalistik når upp till att det ska vara sant att politiker X sagt si eller så. Frågan måste också vara om det politiker X säger är sant. Så mer faktacheckar, truth-o-meters och allt vad man nu kan komma på i valrörelsen 2022. Sedan hoppas jag också att sammanställningar över sanningsenligheten hos partiledarna är en stående punkt i partiledarintervjuerma. 

3. I vems intresse? Valrörelsens skuggaktörer 

Länge var valrörelserna bara politikernas arena. Till en början var ju inte ens journalisterna en särskilt viktig spelare. I partipressens tid skulle de bara föra vidare informationen från politikerna till väljarna och före 1960-talet var public service-idealet enbart att spegla. Ingen granskning så långt ögat nådde. Men tiderna förändrades och den dans vi ser mellan politiker och journalister om kampen över dagordningen har blivit ett naturligt tillstånd. Men det är länge sedan dagordningen under valrörelsen enbart styrdes av politiker eller journalister (eller väljare för den delen). Över tid har intresseorganisationer av olika slag ökat sina ambitioner att påverka vad valrörelsen ska handla om. Nu protesterar någon säkert och visar en LO-affisch från 1930-talet framför näsan på mig. Och det klart. Visst har fackföreningarna också drivit på valrörelserna sedan länge och det går även att hitta andra exempel. Men fenomenet har ökat och jag skulle gärna se granskningar om vilka intresseorganisationer som försöker vara med och påverka och hur de gör. Då får väljarna en tydligare bild av vad
som sker och kanske kan avgöra hur särintresse omtolkas till allmänintresse.  

 
Saker jag inte vill se

1. Kandidatgranskningar efter midsommar

En ständigt återkommande genre under valrörelser är avslöjanden som får politiker att avgå. Inte minst har Expressen avslöjat hur politiker och då, ofta Sverigedemokratiska sådana, skrivit olämpliga saker på sociala medier. Visst ska politiker avslöjas, men frågan är om den korta valrörelsen är rätt plats. Kandidatlistorna finns ju tillhands långt tidigare och visst borde väl granskningarna av kandidater kunna vara klara före midsommar. Men jag förstår ju också att det är mer lockande till läsning om de kommer under de febriga valrörelseveckorna och tillströmningen av tips kanske också främst sker i augusti och september. Men ur ett valdemokratiskt perspektiv vore det bättre om vi kunde få prata sakfrågor och inte kandidaters vandel när vi ska bestämma vårt val.

2. Regeringsfrågan får för stort utrymme

Om mina medpanelister åtminstone inte direkt avvisade mitt första förslag på granskningar jag vill slippa, så var det ett direkt motstånd mot mitt påstående att regeringsfrågan får för mycket utrymme. Snarare menade de att den kanske fått för lite utrymme, eftersom det tog så lång tid att bilda regering 2018. Men mitt argument är att hela det politiska kommunikativa systemet har låst in sig i regeringsfrågan. Både hos partier och journalister (och väljare). Sannolikt måste Sverige framöver lära sig leva med ett antal partier har runt 10-20 procent i väljarstöd och då är det knappast så smart att låsa sig fast vid framtida koalitioner. Låt oss rösta på de partier vars politik vi vill ha och sedan får kompromisserna ta vid. Därefter ska givetvis journalisterna granska vilka kompromisser partierna gått med på och visa upp dem för oss väljare inför nästa val. Då får vi utvärdera om kompromisserna var värda vår röst. Med statsvetarspråk förespråkar jag därmed en (tillbakablickande) ansvarsutkrävande modell snarare än en (framtidsinriktad) mandatmodell. Vi får väl se om någon lyssnar på mig.


Bengtforskning om lokala val

Nyheter mitt ibland oss (min avhandling!)

Finns den kommunala medievalrörelsen? 

Den regionala medievalrörelsen