Ännu ett forskarår i pandemins skugga

Mitt årliga reflektionsinlägg här på bloggen är väl mer av dagbok än en text riktat till en extern publik. Med andra ord mest ett sätt för mig själv att sammanfatta forskaråret. Vad har blivit gjort? Vad väntar året som kommer? En sak som slagit mig är att jag går in i mitt sista decennium som yrkesarbetande. Har 10 år kvar innan pensionen, vilket känns oerhört konstigt. Tycker ju att jag precis kommit igång med forskandet, trots att jag varit verksam på universitetet sedan 1990-talets början. Det är snart 25 år sedan jag disputerade och har varit professor i 14 år. Tid är märkligt, det går både fort och långsamt på en och samma gång. Åren swishar snabbt förbi, men ändå känns vissa saker som ett annat liv. Att jag närmar mig 60 med stormsteg kommer jag nog inte riktigt att kunna förlika mig med, men jag klarar det nog. Det har ju generationer före mig gjort, så varför skulle inte jag?

Blickar jag tillbaka på 2021 ur forskarperspektiv har det givetvis varit väldigt mycket covid-19 på alla plan. Är just nu inblandad i fyra olika forskningsprojekt om kriskommunikation och pandemin, både med svenskt och internationellt perspektiv. Och eftersom det inte varit några resor och konferenser utan arbete från hemmakontoret har det också blivit en väldig massa saker producerat. Jag har helt enkelt skrivit och publicerat mer än någonsin. Sammanlagt har det blivit sju vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter, ett kapitelbidrag i en internationell antologi, har varit redaktör för en svensk antologi om pandemin, där jag skrivit två kapitel. Sedan tre vetenskapliga rapporter utöver det och många blogginlägg. I pipelinen för nästa år finns det två internationella antologier - en om kriskommunikation och pandemin ur ett nordiskt perspektiv och en om EU-valskampanjen 2019. I båda är jag både redaktör och författare till kapitel. Dessutom är två kapitel i internationella antologier färdiga att ges ut. Sedan finns det flera artiklar och kapitel som vi håller på att skriva. Dessutom ska jag skriva en bok om forskningskommunikation med Marie Demker. Ingen vila 2022 heller med andra ord.

Men nästa år är också avrapporteringarnas år. Två av de projekt jag jobbat på under de senaste åren - Kultivationsprojektet där vi studerat mediernas långsiktiga effekter på människors verklighetsuppfattningar och KRISAMS (om kriskommunikation och samhällsförtroende) - ska avrapporteras 2022. De projekt som kommer fortgå under 2022-23 är två internationella covidprojekt. Sedan är det faktiskt mer oklart vad jag ska ägna mig åt. Vi får se vem som ger mig pengar att forska för.

Precis som 2020 levdes forskarlivet online. Endast två gånger fick jag prata inför en publik live - på PUBLIKOM i Stockholm (enda tjänsteresan under året) och på Beredskapsdagarna för Länsstyrelsen i VG-regionen här i Göteborg. Två föreläsningar för studenter live hann jag också med. Gjorde också några föredrag där vi sände från studio med flera paneldeltagare. Annars var det möten, föredrag, betygsnämnder. seminarier och föreläsningar på distans som gällde. Har tröttnat på Zoom och Teams nu!! Det är en väldigt skillnad att få prata live, framförallt eftersom det ger tillbaka energi på ett helt annat sätt än att babbla framför skärmen från hemmakontoret. Ska jag lista sådant som funkar bäst på distans är det: 1. Handledning av studenter. 2. Möten med nämnder och styrelser (där man känner varandra), 3. Dragningar inför mindre grupper. Föreläsningar inför studenter funkar allra sämst. Ger ingen energi nånstans!

Jag hoppas verkligen att smittan blir under kontroll under 2022 så att jag kan få åka på en del jobbmöten. Kriskonferensen i Orlando står högst på önskelistan, men även ICA i Paris och ECREA i Århus hoppas jag blir av. Sedan har vi diskuterat att ha möten på tåghubbar i de internationella projekten. Om allt går i lås ska vi ta tåget till Köpenhamn från olika delar av nordeuropa för att diskutera forskning i början på året. Det som är mest spännande är dock att jag ska vara gästforskare i Ilmenau i Tyskland i juni månad forskningsprojektet DECIPHER. Det ser jag fram emot. Kanske kan jag jogga och vandra en del i Thuringen Wald. 

Förutom covidforskning kommer givetvis 2022 även präglas av det kommande valet. Tillsammans med Jesper Strömbäck håller jag på att planera kommande undersökningar av mediernas valrörelsebevakning. Förhoppningsvis kan vi också utöka omfattningen av studierna till att täcka in fler aspekter av hur medierna bevakar valet. Har några krokar ute till finansiärer som jag hoppas trillar in. Här på bloggen kommer jag med mina kampanjforskarkollegor Nicklas Håkansson och Orla Vigsö att varje vecka posta något om valkampanjer. Mycket valaffischer blir det säkert, men också en del andra aspekter av valkampanjer.

Ytterligare en intressant sak med 2022 är att vi tar ett omtag med tidskriften Journal of Visual Political Advertising där Orla Vigsö och jag är redaktörer. Vi har glädjen att få med Darren Lilleker och Anastasia Veneti i ledningen för tidskriften och "nylanserar" den under 2022 med bland annat ett nummer om covid-19 och visuell kommunikation.

Dessutom finns det en massa andra saker som ska göras. Flera doktorander som jag är handledare till börjar bli färdiga, kurser ska planeras, föredrag ska hållas, lärarförslagsnämdsammanträden och andra möten ska genomföras. Dessutom börjar vi planeringen inför 2023 års kriskommunikationskonferens i Göteborg, där ECREAs sektion för kriskommunikation ska hållas. Mycket jobb, men också väldigt roligt att få visa upp Göteborg för mina krisforskarkollegor. 

Mitt engagemnang i Institutet för Mediestudier, Medier och Demokrati på Lindholmen och Kommunforskning i Väst är mycket stimulerande. Har varit roliga och spännande möten med människor och idéer. Även en hel del forskningsuppslag. Kul att få vara med.

Om vi lämnar forskningen så tycker jag att:

- OS-silvret i fotboll var största sportbesvikelsen. Trodde verkligen att tjejerna skulle ta guldet. De var både på pappret och på planen minst ett nummer större än Kanada och jag var helt övertygad om att Caroline Seeger skulle sätta straffen.....men där hade jag fel. Debaclet för herrarna i Georgien är dock god tvåa. Borde inte vara möjligt att missa så många målchanser.

- Guldet och silvret i diskus var min höjdpunkt under OS. Delad glädje är ju dubbel glädje och det strålade verkligen om diskusgrabbarna. 

- Leo Väisänen inte utsågs till Allsvenskans bäste mittback var obegripligt. Han kommer säljas för stora pengar och ge Elfsborg ett stort tillskott i kassan.

- Homeland var värt att vänta på. Sist på bollen, men den var bra att ta till när jag var konvalescent med en opererad axel.

- Succession inte fastnade alls. Bara otrevliga människor utan försonande drag.

- Bästa boken jag läste var Förtvivlade människor av Paula Fox.

- Min favoritlåt under året var I mean you med ESB tätt följd av Stay away från mig med Erik Gadd.

- Att få börja spela gitarr igen efter en månads uppehåll på grund av axeloperation var underbart! Sedan höll jag på att köpa mig en ny nylonsträngad gitarr för 18000:- men ångrade mig i sista stund. Får se om det blir en ny gitarr 2022! Är lite sugen.

- Det var kul att kunna springa terräng igen utan att vänsterknät protesterade....det trista var att högerkänt började krångla istället. Suck!

- Att det blir kul att få sätta igång med skrivandet av boken Sportprofiler från Ulricehamn med brorsan och Jörgen Wester och Göran Tjäder. Ansökningar om bidrag till produktion ligger ute och hoppas att allt går i lås.