Bengt Johansson

Inte ens en vecka kvar av spektaklet. Sedan vet vi - förhoppningsvis - om USA har fått en ny president med namnet Joe Biden eller om Donald Trump fått fortsatt förtroende. Valrörelsen har blivit en av de märkligare jag upplevt. Framförallt beroende på pandemin. Att mestadels sitta hemma i huset i Delaware som Joe Biden gjort borde varit ett kampanjmässigt självmord, vilket också Donald Trump försökt framställa det som. Hans kärnväljare håller säkert med om den beskrivningen, vilket märks på Trumps massmöten där entusiasmen är stor. Men Bidens strategi är coronaanpassad för dem som faktiskt ser pandemin som det primära problemet att hantera i USA just nu. I deras ögon är det inte svaghet att agera som Biden gör utan ett tecken på ansvarstagande. Trumps massmöten, där många inte ens bär munskydd, blir från deras perspektiv ett helt oansvarigt beteende. Det är därför också som Trump är så sur på att hela kampanjen har präglats av covid-19. Den passar Trump illa, både eftersom pandemihante

Genration corona? Det är vad vi håller på att skapa nu. En global generation vars liv kommer vara färgat av erfarenheten av covid-19. Precis som krigsgenerationen, 68-generationen, baby boomers eller vad man nu vill ta för exempel kommer de som blir vuxna just nu ha corona som en viktig referenspunkt i resten av sina liv. Karl Mannheim var den som lanserade generationsbegreppet inom sociologin och det har använts flitigt, även inom mitt eget fält. Där knyter man det ofta till mediegenerationer, dvs. att de medier vi växt upp med formar våra föreställningar och förhållningssätt. Inte minst blir det tydligt när vi möter nya medier. Det pratas ibland om digital natives, en generation som vuxit upp med internet och digitala medier. För dem är ett uppkopplat liv helt naturligt, till skillnad från dinosaurier som jag själv. Jag använder flitigt digitala sätt att kommunicera, men detta är något som jag lagt till min grundläggande medieförståelse, som är analog. Med andra ord kommer jag och mi

 Jorgensen? När jag med nästan febrig frenesi tittat på den ena opinionsundersökningen efter den andra och jämfört trenderna på nationell och delstatsnivå dyker det då och då upp ett namn till. Förutom Biden och Trump. Jorgensen?  Amerikanska val är av tradition en affär mellan den demokratiske och republikanske kandidaten. Det är effekten av majoritetsvalssystem, där vinnaren tar allt. Du kan ha en stor andel röster totalt sett, men vinner du inga valkretsar och kommer tvåa eller trea får du inga platser i paralamentet och har ingen chans på presidentposten (eller vad nu valet gäller). Jorgensen alltså. Libertianernas presidentkandidat Jo Jorgensen är i total medieskugga, men trots det får hon någon eller några procent i många opinionsundersökningar. Hon är inte den enda. Även det gröna partiets ledare Howie Hawkins är med i racet och skrapar också ihop en procent här och där.  Att vara den tredje, eller fjärde, kandidaten är verkligen att kämpa i motvind. Du har ingen chans och ingen

Förra veckan stoppade Facebook och Twitter en artikel i New York Post om påstådda kopplingar mellan presidentkandidat Joe Biden och ukrainska affärsmän. Förklaringen, som jag förstod det, var att artikeln inte publicerades eftersom den inte levde upp till godtagbar källkritisk nivå. Men en annan förklaring byggde på att personuppgifter röjdes. I vilket fall som helst ställer det frågan på sin spets om vad en social medieplattform egentligen är för något. Ska det liknas vid en anslagstavla, postverk eller telefonnät, där de som publicerar får själva stå för vad som sägs? Eller är det ett massmedium, där den som tillhandahåller plattformen också ansvarar för det som sprids. Diskussionen om sociala medieplattformars ansvar för det som delas har pågått ett tag. Argumenten som förs fram reletarar till de medieteoretiska begreppen "frihetlig ideologi" och "social ansvarsideologi". Men det är inte så enkelt som att högerdebattörer står för "frihet"och vänster för

Det är bara några veckor kvar av spektaklet. En valkampanj som inte liknat något annat där president Trump fick covid-19, tillfrisknade snabbt och återvände till det han gillar mest: stora kampanjevent med massa människor. Inte det mest lämpliga i coronatider, men Trump behöver dem för att överhuvudtaget kunna kampanja och försöka förändra spelplanen. För opinionsmätningarna är tydliga just nu. Biden leder stort. Trumps insjuknande och tillfrisknande verkar inte har direkt hjälpt honom, inte minst eftersom fokus på pandemin domininerar. Presidenten uppfattas inte som framgångsrik hos de amerikanska väljarna som pandemibekämpare med över 200 000 döda. Så är det kört nu? Blir det skifte i Vita huset? Hade vi inte upplevt 2016 års valspurt hade det varit glasklart. Men då vände vinden, framförallt beroende på hur Hillary Clintons mailhantering blossade upp (genom FBI:s agerande) och förde de osäkra väljarna i famnen på Trump.  Kan något sådant hända igen? Givetvis kan något inträffa som f

 Jag har redan tidigare på bloggen funderat lite över coronaskandaler. Vi har sett dem utomlands. Bland annat på Irland med "golfgate", där högt uppburna politiker deltog i en middag - hos en golfklubb - med alldeles för mycket folk närvarande. Men även i England i våras då Boris Johnsons rådgivare Dominic Cummings bröt mot isoleringsreglerna och åkte långväga för att besöka sina föräldrar.  I Sverige var Jimmie Åkesson uppenbart förkyld när han deltog i debatten i riksdagen tidigare i höstas (även om det senare visade sig att han inte hade covid-19). I veckan var det dags igen. Nämnde Jimmie har deltagit på en 50-årsfest där social distansering inte lät sig göras. Dessutom lär han ha setts i vimlet kring Stureplan. Men den som varit mest i fokus är Ebba Busch som också festvimlat, vilket också varit en av veckans stora nyhetshändelser.  Politiker som inte lever som de lär är en av de mest tacksamma skandalvinklarna. Att säga en sak (anklaga regeringen för att vara för slapp

Två intensiva mediedagar till ända. I förrgår på SVT Nyheter om reflektioner kring betydelsen av 100 dagars presskonferenser om coronapandemin. Igår seminarium om medierna och  corona-bevakningen på Radiohuset, som också sändes på SVT Forum. Dessutom publicerade Gabriella Sandstig och undertecknad en kort rapport på SOM-institutet om vilka kanaler svenskarna tyckte var viktigast för att hitta information för att skydda sig själv - och andra - från coronaviruset (spoiler: nyhetsmedierna vann! Även bland yngre). Jag skulle kunna skriva en hel massa om det jag pratat om dessa dagar, men ska stanna vid några reflektioner.  1. Medierna som myndighetsmegafon eller som mångsidig skildrare: Jag har det senaste halvåret hört de svenska mediernas bevakning beskrivas som alltifrån "journalistiskt haveri" till "klart godkänt". Jag är helt övertygad om att vi aldrig kommer få en helt entydig historieskrivning om hur coronarapporteringen såg ut. Därtill är omfattningen av bevakn

"October surprise". Kampanjöverraskningen som välter eller åtminstone utmanar den rådanade ordningen i en amerikansk presidentvalskampanj. Nu fick vi redan andra dagen i oktober månad en överraskning, och det är inte vilken som helst. Att president Donald Trump och hans hustru testat positivt för covid-19 är en mega-surprise.  Kommer det då att påverka kampanjen och valet? Svåra frågor, men den allra viktigaste faktorn är givetvis hur sjuk presidenten blir. Skulle han bära på viruset utan några större besvär och sedan komma tillbaka med full kraft är det snarast en kampanjmässig fördel. Han har då visat att inte ens corona biter på honom. Han är en stark och tuff ledare som klarar svårigheter utan problem. Precis den image han vill ha. Skulle han däremot bli allvarligt sjuk och försvinna från kampanjen är han illa ute - inte bara hälsomässigt. Visst, man kan spekulera i sympatiröster, men ärligt talat tror jag inte på några sådana. Snarare att många börjar fundera över eventu