Bengt Johansson

Det har varit mycket om fientliga medier-effekten på sistone. Idag var jag med i Studio 1 och pratade återigen om fenomenet. Exemplet jag tog upp gällde den sk "Skyltgate" på Järva-veckan då en skylt med texten "Jimme Åkesson=rasist" syntes på en bild inne i SR:s sändarbuss. Ramaskri i delar av sociala medier om att public service är vänstervridet. Att SR gav en helt rimlig förklaring till att plakatet hamnat i bussen hade svårt att få fäste. Vinkeln var redan satt och logiken var benhård i kritiken mot traditionella medier från alternativa medier på högerkanten och de som är aktiva på sociala medier med samma mediemisstro. Skulle SR erkänna så är de skyldiga. Om inte SR erkänner är det ett också tecken på deras skuld (=traditionella medier ljuger). Hur försvarar man sig mot sådana angrepp? Det går inte. Försvaret kan därmed inte handla om att försöka övertyga de som skriker högst utan att försöka påverka de som lyssnar. Precis som en politisk debatt blir attack och

Jag är ju inte varumärkesforskare så kanske borde jag hålla tyst. Men efter att ha sett dokumentären om Kiss på SVT play började jag fundera en del om autencitet, rockartister och varumärken. Hårdrocksbandet Kiss (jag gillar inte begreppet heavy metal) har ju sedan 1970-talet haft sminkade ansikten (med ett kort avbrott under 1980-talet). Medlemmarna blev med sminkningen olika scenpersonligheter i serietidningsstil - The Starchild (Paul Stanley), The Demon (Gene Simmons), The Spaceman or Space Ace (Ace Frehley), and The Catman (Peter Criss). Förutom Gene Simmons och Paul Stanley har bandet bytt medlemmar flera gånger. Både Frehley och Criss har kommit tillbaka och försvunnit igen och över åren har andra medlemmar kommit och gått. Det intressanta i sammanhanget är att i nuvarande sättning finns Space Ace och The Catman på scenen igen fastän det är Eric Singer bakom trummorna och Tommy Thayer på gitarr. Att band fortsätter under samma namn utan att de flesta av de ordinarie medlemma

Boken Misstron mot medier från IMS har fått stor uppmärksamhet. Inte minst kapitlet som Jesper Strömbäck och jag skrev om fientliga medier-fenomenet. Från början var jag inte alls påtänkt som medförfattare men Jesper frågade om jag ville vara med på ett hörn eftersom jag sysslat med närbesläktad forskning. Jag är glad att jag tackade ja. För även om jag personligen haft koll på de psykologiska mekanismerna kring föreställningar om medier och medieeffekter är det kanske inte spritt sig till en bredare publik. I dagens Journalisten intervjuas jag om föreställningar om fientliga medier av Johannes Nesser. Läs artikeln här .

Idag har Aktuellt fått pudla eftersom den s.k. vanliga människan som var med i ett reportage om misstro mot traditionella medier igår visat sig vara ganska ovanlig. Den pensionerade sjuksköterskan hade varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront och därmed knappast så vanlig som hon ville göra gällande. Jakten på allmänhetens röst, vox populi, är central bland journalister för att få legitimitet i granskningen av samhällseliter. Men frågan är om vi med utvecklingen av sociala medier fått det allt svårare att hitta "allmänheten". Låt oss säga att Aktuellts vanliga människa intervjuats för 20 år sedan. Då fanns visserligen inte några alternativa nätmedier så exemplet kanske haltar en aning. Men poängen är att vi kanske aldrig fått reda på hur ovanlig denna vanliga människa var eftersom granskare inte kunde ha googlat henne. Hon hade troligen gått under radarn och hade hon inte varit medlem i ett parti eller organisation hade sjuksköterskan troligen framstått precis så vanl

Jag har tidigare skrivit på bloggen om projektet där Orla Vigsö och jag analyserade Göteborg stads riskkommunikationskampanj 72 timmar. Nu finns  rapporten tillgänglig att ladda ner för den som är intresserad. Rapporten och projektet har fått intressanta spin-offs. Dels mitt deltagande i seminariet " Safe & sound " på svenska ambassaden i Washington i maj och troligen ett kommande projekt om brandsäkerhet och kommunikation. Ladda ner rapporten här .

Idag lade Henrik Jutbring fram sin avhandling Social Marketing Trough Events . Jag har läst den i egenskap av betygsnämndsledamot och skälet till att jag blev inbjuden till detta uppdrag var att Henrik använder medieteorier i sin forskning (framing theory). Social marketing är marknadsföring som inte syftar till att vi ska köpa saker, utan att vi ska förändra våra beteenden i en för individen/samhället önskvärd inriktning. I Jutbrings studie handlar det i förta hand om Way Out West och när festivalen blev köttfri. Han studerar dels de miljömässiga konsekvenserna, hur olika intressegrupper försökte påverka mediebilden av festivalen och hur det vegetariska initiativet togs emot av besökarna. Jutbring visar att även en så begränsad händelse som att gå på en festival några dagar verkar påverka många besökare att minska sin köttkonsumtion även på sikt. Om resultaten även kan gälla för andra events så betyder det att man kan fundera på om det kanske är minst lika effektivt (kanske änn

En av mina absoluta favoritjournalister är Tomas Ramberg. Kunnig, påläst och med en rejäl dos bitsk humor. Ser alltid fram emot hans kommentarer av svensk politik i SR. Idag sa han någonting som fick mig att tänka efter. I sin analys av Alliansens vedermödor och kommande strategier gjorde han en distinktion mellan symboliska sakfrågor och andra mer vanliga sakfrågor. Han pratade också om dem i termer av digitala och analoga sakfrågor. Till det senare hör mer traditionella sakfrågor såsom försvar, energi, immigration mm. Det är frågor där man kan förhandla. Säger den ene 1 och den andre 3 kan man kanske i en förhandling mötas på halva vägen (=2). De digitala (eller symboliska) är av en annan natur. Där menade Ramberg att det för Alliansen exempelvis gäller förhållandet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Här finns det inga tydliga kompromisståndpunkter. Antingen är man för eller emot (0 eller 1). Antingen kan man tänka sig att komma överens med SD och/eller S eller också ka

För tio år sedan skrev jag och kollegan Mats Ekström en artikel med namnet Talk scandals . Upprinnelsen var ett forskningsprojekt jag hade om våra föreställningar om mediers makt. I projektet hade jag särskilt intresserat mig för hur politiker som varit med om en skandal reagerat och agerat. Vad tänkte man? Vad gjorde man? Hur reagerade omgivningen mm? Den mest omfattande delstudien jag gjorde gällde valstugereportaget, där smygfilmade politiker gjorde främlingsfientliga uttalanden för Uppdrag Gransknings reporter i slutet av valrörelsen 2002. Just fokuset på skandaler där någon "säger bort sig" var jag särskilt intresserad av och pratskandaler blev det som jag och Mats sedan utvecklade teoretiskt i artikeln (troligen mitt enda teoretiska bidrag till vårt ämne). Visserligen fanns Twitter men det hade inte bidragit till några större skandaler då. Och det var också innan smartphonen blev var mans egendom, vilket innebar att filma och spela in var ganska begränsat för gemene man

Politisk kommunikation handlar mycket om strategi och taktik. Partistrategerna smider planer och funderar på hur de ska maximera framgångar på olika arenor - hos väljarna, i partiet, mot andra partier, i den förvaltningarna. Även medierna är en central arena, kanske inte som ett mål i sig utan som ett sätt att nå andra arenor. Över tid är alla forskare överens om att den politiska kommunikationen har professionaliserats. Mer och mer tjänster köps in, kampanjarbetet blir hårdare organiserat och man använder mer avancerade metoder, både för att samla in information och föra ut partiets budskap. Trots denna trend verkar det bli svårare och svårare för strategerna att göra framgångsrika val. I Marie Grusells och Lars Nords rapport Vinnande kampanjer, förlorade val.Partiernas politiska kommunikation i valrörelsen 2014 tycker man sig se en frustration bland de svenska partiernas strateger. Kompetensen är hög och strategitänket är utvecklat. Trots det inser de att det är svårt att lycka