Digitala och analoga sakfrågor?

En av mina absoluta favoritjournalister är Tomas Ramberg. Kunnig, påläst och med en rejäl dos bitsk humor. Ser alltid fram emot hans kommentarer av svensk politik i SR. Idag sa han någonting som fick mig att tänka efter. I sin analys av Alliansens vedermödor och kommande strategier gjorde han en distinktion mellan symboliska sakfrågor och andra mer vanliga sakfrågor. Han pratade också om dem i termer av digitala och analoga sakfrågor. Till det senare hör mer traditionella sakfrågor såsom försvar, energi, immigration mm. Det är frågor där man kan förhandla. Säger den ene 1 och den andre 3 kan man kanske i en förhandling mötas på halva vägen (=2). De digitala (eller symboliska) är av en annan natur. Där menade Ramberg att det för Alliansen exempelvis gäller förhållandet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Här finns det inga tydliga kompromisståndpunkter. Antingen är man för eller emot (0 eller 1). Antingen kan man tänka sig att komma överens med SD och/eller S eller också kan man inte tänka sig detta scenario. En konsekvens är att det blir svårare att komma överens om den politiska debatten handlar om digitala sakfrågor. I en digital sakfråga måste ett parti helt byta ståndpunkt för att komma överens med sin förhandlingspart (kolla in Miljöpartiet i regeringen för denna vånda). Det öppnar upp för kritik inom partiet, hos väljarna och dessutom är det farligt i relation till medierna. För visst är det så att medielogiken gärna vinklar sakfrågor som digitala? Både av journalisterna själva och med hjälp av partiernas politiska motståndare. I den forskning som handlar om blame-games och politisk krishantering kan vi kanske också föra in digitala och analoga frågor som en extra analytisk distinktion. Tack Tomas Ramberg.