Bengt Johansson

Igår presenterade Institutet för mediestudier den nya boken "13 vassa frågor om journalistik - med svar som inte stryker medhårs" på Bokmässan i Göteborg. Jag fick äran att både skriva ett kapitel och delta i panelsamtal med Janne Josefsson och Therese Rosenvinge. Innan seminariet förberedde jag mig genom att läsa igenom alla essäerna som försökte besvara de 13 frågorna. Vad som slog mig är att de på lite olika sätt berör en grundläggande fråga: kan man använda journalistik för att orientera sig i samhället? Hans Rosling förde ofta fram sina tvivel på journalistikens förmåga att ge oss en riktig bild av samhället. Han menade att vi fick helt felaktiga uppfattningar genom medierna om hur världen såg ut. De 13 frågorna tar på lite olika sätt upp samma problematik. Det är tunnelseende hos journalister, confirmation bias och journalisternas jakt på publiken och viljan att granska gör att det mesta skildras i negativa perspektiv mm. Att journalitstiken inte kan rapportera om v...

Jag är inte så förtjust i censur, men det innebär inte att jag tycker att allt ska publiceras eller sägas offentligt. Förbjud inte, men kritisera gärna det som sägs eller skrivs. Denna skiljelinje mellan vad som är lagligt/olagligt och vad som är moraliskt riktig är en av mina käpphästar. En annan käpphäst som är starkt kopplad till den första är att friheten att säga något även gäller andra. Säger du något får jag säga emot. Yttrandefriheten går åt båda hållen. I efterdyningarna av Muhammedteckningarna försökte jag mig på att hitta en position där jag kände att jag bottnade. Tycker nog faktiskt likadant idag. Satir funkar bäst uppåt, därmed inte sagt att det ska vara olagligt att sparka åt andra håll. När karikatyren går åt fel håll Flaggbränning, bombhot, köpbojkotter och stormade ambassader. Kom inte och säg att bilder är maktlösa. Vem kunde tro att några karikatyrer i en dansk morgontidning skulle kunna utlösa en internationell storkonflikt? Kulturredaktören Flemm...

En av de allra roligaste sakerna i akademin är när doktorander man handledett disputerar. I fredags försvarade Gustav Persson (förtjänstfullt!) sin avhandling Being political in the media – Political identities in journalistic and Twitter discourse. Gustav visar i en serie analyser upp en mångfacetterad bild av hur aktörer, som vanligtvis inte brukar ses som politiska aktörer försöker göra sin röst hörd. Det är aktivister som på olika sätt använder både traditionella och sociala medier för att delta i ett offentligt politiskt samtal. På många sätt tonar en komplex bild fram. Exempelvis visar Gustav att det inte bara handlar om att ha en åsikt och sedan marknadsföra den. Att bli offentlig har sitt pris i krocken med medielogiken, där man tillskrivs en roll man inte riktigt var beredd på. Twitteranalyserna gör det tydligt att politisk kommunikation är långt ifrån det rationella politiska samtalet som vi ibland tycks tro, istället är det fyllt av känslor. Läs mer om Gustavs avhandling...

I mitten av 2000-talets första decennium försökte jag flera gånger få forskningsmedel för att på djupet studera det skifte i journalistiken som flera av mina kollegor noterat: framväxten av den tolkande journalistiken. Det var en journalistik som inte rapporterade, inte heller var den klart värderande. Den tolkade istället. Tyvärr blev det inga pengar, men en krönika sammanfattade lite om hur jag såg på fenomenet. Den allra bästa beskrivningen av hur mediernas tolkande fungerar fick jag faktiskt på ett seminarium på Borås Tidning under dessa år. Då var en vänsterpartistisk politiker där och pratade om hur de såg på den lokala tidningen. Hans kärnfulla beskrivning var: "BT skriver på nyhetsplats vad vi gjort, nyhetskrönikören tolkar vad det betyder och ledarsidan slår fast att det är fel!"  ___________________________________________________________________________ Journalister tolkar hellre än granskar -Varför pratar han bara om strategier och taktik, undrade en kompis...