Medierna och döden

Den här texten skrev jag direkt efter att dåvarande påven Johannes Paulus II och PLO-ledaren Yassir Arafat dött.Som så ofta i mina krönikor försökte jag genom att fundera över något dagsaktuellt reflektera över (medie)samhället och dess utveckling.

Döden i direktsändning

Det är länge sedan vi fick nyheter om makthavares bortgång via kortfattade nyhetsbulletiner. Numera sker döden i direktsändning, med detaljer om sjukdomstillstånd från läkare och spekulationer av experter och politiska reportrar om vad som egentligen händer. På senare tid har Yasser Arafat och påven Johannes Paulus II mer eller mindre dött i direktsändning. Att makthavare och kändisar får stå ut med TV-kameror och journalister i det medialiserade samhälle vi lever i är väl en sak. Men varför tillåts de inte ens dö i fred?

Till att börja med har det givetvis att göra med att makthavares död är viktiga. När en faller ifrån är frågan om vem som ska ta över central. Maktkampen brukar ofta börja långt innan den döende tagit sitt sista andetag. Maktkampen förs också ofta i medierna.

Men varför denna fokusering kring förändringar timma för timma och de närmast genant detaljerade medicinska rapporterna? Jag menar att det finns två centrala förklaringar, som båda har att göra med det moderna mediesamhället och inte minst TV-dramaturgin.

För det första: Offentligheten är on-line. Till skillnad från tidigare har vi idag nyheter dygnet runt i både radio, TV och på webben. Att vi kan se dödskampen för världens makthavare i TV beror givetvis delvis på medieutvecklingen. Men varför vill vi ha nyheter hela tiden? En viktig förklaring är att vi idag vant oss vid att ha offentligheten on-line. Vi vill se saker när det händer, inte i efterhand. Dessutom vill vi följa det som en följetong, som en process. Inte som en färdigredigerad nyhet när allt redan hänt. Här ligger TV:s dokusåpor nära till hands att jämföra med. Vårt samhälle är medialiserat och mediedramaturgin sätter ramarna för såväl globala händelser som intrigerna i Big Brother-huset. Vi vill kunna följa dramat till slut, med alla dess förvecklingar och vändningar. I dagens mediesamhälle förväntar vi oss inte bara att göra det i dokusåpornas värld, utan också i världspolitiken.

Den andra förklaringen kan också kopplas till TV-dramaturgi. En konsekvens av TV-samhället är en intimiserad offentlighet. Vi har blivit vana att se maktens män (och kvinnor) utanför maktsfärer. Vi förväntar oss att se andra sidor än de rent professionella av samhällets eliter. Det är den ena sidan av intimiseringen. En annan aspekt av intimisering är att vi också vant oss att se våra grannars liv och leverne i TV-rutan. Det som tidigare ansågs vara av privat natur är idag framlyft så att hela världen kan titta. Dokusåporna är kanske extrema, men vad är egentligen skillnaden mellan dem och de närgångna skildringarna av påvens död?.

Att följa makthavares sista andetag i TV-rutan är därmed en konsekvens av att vi vant oss vid att följa offentligheten on-line och att offentligheten intimiserats. Men är det bra? Det finns de som menar att utvecklingen har positiva konsekvenser eftersom intimiseringen demokratiserat offentligheten. Det visar att även maktmänniskor har blivit kött och blod och är lika dödliga som alla oss andra. Avståndet mellan makten och medborgarna kan därmed sägas ha minskat. Men jag är tveksam. Har det verkligen så stort värde för oss att veta om makthavare dör av hjärtinfarkt, njursvikt eller något annat. Är inte döden nog?

Publicerad i Borås Tidning 2005-04-09