Bengt Johansson

Egentligen hette det ju affärer. Rainer, IB, sjukhusspionen och Ebbe Carlsson var inga skandaler, det var politiska affärer i den svenska offentligheten. Skandaler användes inte när det gällde politik. Men under 1990-talets sista år började det kallas skandaler, inte minst var vi akademiker drivande när det i den engelskspråkiga litteraturen började komma titlar som Media Scandals och The Political Scandal . När jag blev kontaktad av redaktörerna för Snabbtänkt i våras funderade jag ett tag på vad jag kunde bidra med. Jag har ju minst sagt varit lite bred i mina forskningsintressen. "All over the place" kanske någon skulle säga. Valaffischer, politisk tv-reklam, medieeffekter eller kanske mediernas partiskhet? Varför inte något om nyhetsvärdering och kampen om dagordningen? Nu blev det en text om skandaler istället. Mitt intresse för skandaler började med projektet Bilder av mediermakt som jag hade i början av 2000-talet. Skrev en rapport om skandaliserade regionpolitike

Idag släpper Institutet för mediestudier boken Sverigebilden - om journalistik och verklighet . I boken finns det flera intressanta kapitel den bild av verkligheten som förmedlas och dess relation till den faktiska verkligheten. Som alltid finns det vetenskapsfilosofiska aspekter att fundera kring när medier och speglingsidealet diskuteras, men därmed inte sagt att frågan är ointressant. Mediebilders representation kommer alltid att vara i fokus så länge som nyheter gör anspråk på att berätta om saker som faktiskt har hänt. I boken skriver jag ett kapitel med utgångspunkt från teorin om tystnadsspiralen. Via Medborgarpanelen vid LORE/SOM, Göteborgs universitet har vi ställt frågor om människor vågar säga sin uppriktiga mening om flyktingkrisen både före och efter hösten 2015. Därmed kunde jag analysera om människor blir mer eller mindre benägna att uttrycka sina åsikter offentligt. Det mest intressanta är om människor vågar uttrycka sin åsikt i offentliga miljöer, när det möter männi