Snabbtänkt om politiska skandaler

Egentligen hette det ju affärer. Rainer, IB, sjukhusspionen och Ebbe Carlsson var inga skandaler, det var politiska affärer i den svenska offentligheten. Skandaler användes inte när det gällde politik. Men under 1990-talets sista år började det kallas skandaler, inte minst var vi akademiker drivande när det i den engelskspråkiga litteraturen började komma titlar som Media Scandals och The Political Scandal.

När jag blev kontaktad av redaktörerna för Snabbtänkt i våras funderade jag ett tag på vad jag kunde bidra med. Jag har ju minst sagt varit lite bred i mina forskningsintressen. "All over the place" kanske någon skulle säga. Valaffischer, politisk tv-reklam, medieeffekter eller kanske mediernas partiskhet? Varför inte något om nyhetsvärdering och kampen om dagordningen? Nu blev det en text om skandaler istället. Mitt intresse för skandaler började med projektet Bilder av mediermakt som jag hade i början av 2000-talet. Skrev en rapport om skandaliserade regionpolitiker och boken Efter valstugorna om valstugereportaget i valet 2002. En spin-off blev min hitintills mest citerade artikel (Talk Scandals) tillsammans med Mats Ekström. Sedan dess har det inte varit så mycket skandalforskning, men nu är det lite på gång igen. Mats och jag har precis lämnat in ett kapitel i en internationell antologi om skandaler. Vi gör en uppdatering av begreppet pratskandaler och hur villkoren förändrats efter genombrottet för sociala medier och populistiska politiska strömningar (originalet skrevs 2008). Dessutom har Orla Vigsö och jag skrivit ett annat kapitel om politiska skandaler och dess relation till kriskommunikation. Den ska också publiceras under nästa år. Tills dess kommer här en liten text om skandalerna i 2018 års valrörelse. Först verkade det inte bli några, men mediernas granskningar och lite självförvållade uttalanden från Jimmie Åkesson gjorde att valrörelsens sista veckor inte blev skandallösa. Läs hela texten i på JMGs webb.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc...
Läs mer

Propagandainspektion (vecka 20): De rödgrönas kampanjaffischer

Bild
Som vi pekat på i tidigare inlägg finns det skillnader mellan riksdagsval och val till Europaparlamentet. Men det är ändå meningsfullt att ta upp oppositionspartiernas affischering i EU-valet, eftersom rollen som opposition i hög grad kännetecknar partierna i väljarnas ögon. Samtidig är också självklart att oppositionenens politik även inkluderar synen på EU. Så hur markerar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sin position i årets affischer? Klimatet, klimatet, klimatet Miljöpartiet anser att det endast finns en fråga som är viktig i EU-valet, nämligen klimatet. På sina tre affischer presenterar partiet sina kandidater bakom nästan identiska texter: ”Klimatet. Havet. Klimatet.” ”Klimatet. Klimatet. Klimatet.” ”Klimatet. Modet. Klimatet.” De enda övriga ord som får vara med är ”havet”, som spelar en central roll i klimatfrågan, speciellt eftersom det drabbas av temperaturhöjningarna, och ”modet”. Vilket mod det handlar om förklaras inte, men förmodligen syftar man ...
Läs mer

Propagandainspektionen (vecka 23): Dansen kring SD

Bild
Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v...
Läs mer