Propagandainspektionen (vecka 18) - Satir, politikerns bästa vän?

Folk som gör satir över svenska politiker vittnar om att politikerna ofta känner sig uppskattade av att bli måltavla för satir. Många har till och med försökt köpa satirteckningar med sig själva – förmodligen för att rama in dem och sätta upp dem på väggen. Antingen har svenska politiker en imponerande självdistans eller så är kanske satiren alldeles för snäll.

Svårt att definiera

Satir är en svårdefinierad genre, men den enklaste definitionen är att det på samma gång är kritik och underhållning. Finns det inget underhållande i en text eller en bild är det inte satir, och är inget kritiskt är det enbart underhållning – som i Parlamentet i TV4.

Om man använder denna definition finns det inte särskilt mycket satir i svenska medier. Det är numera bara enstaka tidningar som har satirteckningar på ledarsidorna, och ännu färre som har satiriska texter på andra ställen. I radion har det nästan bara varit Godmorgon världen i P1 som har haft satirinslag, under många år i form av Public Service och på senare tid även Utkantssverige. Gemensamt för programmen är att satiren är ganska snäll, i Utkantssverige riktar den sig inte heller mot namngivna politiker utan mer mot samhällsfenomen, och i Public Service är det aldrig elak satir (även om den kan vara nog så träffande).

Håller något på att hända?

Men kanske något håller på att hända i den svenska offentligheten. Det har på SVT dykt upp två satirprogram de senaste åren, Svenska nyheter och Herr Talman.

 


 

Svenska nyheter

Svenska nyheter har varit i blåsväder flera gånger. Dels för att de gjorde en ”skolkö-sajt”, som gjorde det möjligt för föräldrar att skicka massansökningar till friskolor i hela landet och därmed överbelasta ett system de ansåg var ett problem, dels för att ha satiriserat över Kina. För ett par veckor sen anmäldes de också till Granskningsnämnden av Barbara Bergström som ansåg att satiren över hennes miljardvinster på Engelska skolan var orättvis och osaklig.

Herr Talman

Herr Talman är något nytt i Sverige, nämligen ett dockprogram med satir över samtliga svenska partiledare (och riksdagens talman). Det har funnits liknande program i andra länder, Les guignols de l’info i Frankrike och Spitting Image i Storbritannien, men Herr Talman skiljer sig från dessa genom att inte göra karikatyrer av politikerna. Man har med andra ord inte förvrängt deras ansikte eller kropp, utan alla har samma typ av filt-ansikte, även om dockornas utseende har viss likhet med sina förlagor. Satiren går istället ut på vad de säger och gör, och programmet går ganska hårt åt politikerna.

Som tittare förstår man att det här inte bara handlar om att vara rolig eller underhållande, utan om att påpeka dubbelmoral, tveksamma allianser, karriärism osv. Och manusförfattarna plockar upp politikernas egna uttalanden i medier och vänder dem mot dem själva, vilket är ett mycket effektivt sätt. Sen går de självklart till överdrift, även med anspelningar på sex, så publiken blir medveten om att det inte är exakt återgivning av verkligheten – tittarna ska förstå att överdrifterna är gjorda för underhållningen, medan kritiken är på allvar.

Varför inga protester?

Man kan ändå undra över varför det inte har kommit protester från partiledarna. Att bli föremål för satirteckning i en dagstidning eller en röst i Public Service på P1 har som nämndes tidigare traditionellt snarast varit ett intyg på popularitet och genomslag, och kanske ett kvitto på att politikerna inte betraktat kritiken som särskilt elak. Herr Talman tar ut svängarna betydligt mer, men partiledarna är tysta – kanske ett tecken på att satiren fortfarande inte riktigt träffar där det gör ont?

Svensk politisk satir är av tradition ganska tandlös och har aldrig haft någon framträdande plats i offentligheten, och det är en situation som går helt tillbaka till tryckfrihetens införande 1766. Enstaka tecknare har varit grova som målaren Lars Hillersberg (1937-2004), vars satirteckningar kritiserades för antisemitism och som snabbt blev omöjliga att visa upp i medierna. I stället har vi fått en situation där ingen är van vid grov satir, så ingen vill publicera den och råkar den slippa igenom blir den genast föremål för fördömanden från en publik som inte har någon vana att tolka satir.

Ett demokratiskt hälsotecken

Så när politikerna (ännu) inte har klagat över hur de framställs i Herr Talman kan det kanske bero på att de inte har upptäckt att programmet under den första säsongen har blivit mer och mer vasst i sin kritik. Det klassas ju som underhållning, och politikerna får uppmärksamhet. Eller också kan man hoppas på att icke-reaktionerna på Herr Talman är ett tecken på att Sverige är på väg ut ur ”konsensuspolitiken” och accepterar politisk satir som en viktig del av den offentliga debatten. Det är i så fall ett demokratiskt hälsotecken, både att det finns vass satir och inte minst att politikerna låter satirikerna hållas. 

Av Orla Vigsø

Kommentarer

  1. Hörde precis att Flashback Forever skulle göra program i SVT där de samtalar med partiledarna om vad som står på Flashback om dem.

    Kanske inte satir men ändå vågat av SVT och utmanande för partiledarna.

    SvaraRadera
  2. Oj, det låter ju riktigt kul!

    SvaraRadera
  3. Intressant. Svensk demokrati behöver mer satir.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1