Propagandainspektionen (vecka 20) - Kläderna gör politikern

Det finns många frågor att ställa om de politiker som förekommer på valaffischerna. Vilka är med, vad gör de, hur ser de ut? En sak som är särskilt central för politikers image är deras klädsel. Med kläderna har politikerna ett val (så är ju inte riktigt fallet med alla aspekter av utseendet…) att till exempel ansluta till tidens mode och till konventioner om hur en högt uppsatt politiker bör se ut  - eller, att bryta mot sådana konventioner om man finner det lämpligt.

 
Bara slips och kostym?

Under 1900-talet har kostym & slips varit en stark norm för politikens herrar, och motsvarande stilnivå för de relativt fåtaIiga kvinnorna. I den kommande boken The 2019 European electoral campaign skriver kollegan Tom Carlson från Åbo Akademi (Vasa, Finland) och jag om bland annat politikers klädsel i kampanjmaterial inför Europaparlamentsvalen 2019. Vi konstaterar att mer informella stilar nu är vanligare än den mer strikta klädkoden, som ändå förekommer tämligen ofta.

Hur ser det ut när partiledare och andra företrädare är med på våra svenska valaffischer? Klär de sig traditionellt enligt normen, och finns det exempel på att politiker utmanar sådana normer? När och hur i så fall?

 

Högerledaren Jarl Hjalmarson föredrog fluga.

Det är lätt att konstatera att partiledare och andra företrädare på bild i normalfallet följer den etablerade mallen för hur politiker ska se ut under större delen av förra seklet. Under 1980-talet luckras den här normen upp. Inte så att slips och kostym försvinner - det är fortfarande den vanligaste uniformen i sammanhanget. Men politiker framträder oftare i ledig klädsel. Centerledaren Olof Johanssons manchesterbyxor och cardigan kan illustrera detta. Men slipsen är på, trots allt!
 


Efter detta genombrott för informell klädsel på 80-talet kan partiledarna välja lite olika stilnivå. Till och med i samma affischserie kan t ex Jan Björklund dyka upp både med och utan slips i 2010 års valrörelse.


Om dräkt eller byxdress ska uppfattas som en kvinnlig motsvarighet till den mörka kostymen hos män är det uppenbart att det är mindre vanligt med denna grad av formell klädsel hos kvinnor. Att fler kvinnor företräder sina partier i kampanjerna har sannolikt också bidragit till en större variation i stil, något som kan illustreras av Marit Paulsen (2002) och Maud Olofsson (2010).

 

Hatt – ingen huvudsak för politikerna

En särskilt iögonenfallande sak är huvudbonader: Under stora delar av 1900-talet var hatt en tämligen självklar del av klädseln för herrar i offentligheten, liksom motsvarigheter för damer. Vi skulle kunna förvänta att våra politiker också bar sådana på affischerna. Det var ju hursomhelst vanligt att Branting, Lindman, Per Albin m fl bar hatt på foton från de tidiga decennierna av 1900-talet. 

 
Herrar Lindman, Edén, Trygger och Branting år 1917. Bild: Public domain/ s-akademiker.se.

På valaffischerna är däremot politiker barhuvade. Faktum är att det är näst intill omöjligt att hitta en hattprydd partiledare. Inte ens en keps står att finna. Det närmaste vi kommer är en halmhatt som VPK i valet 1979 placerat på Ola Ullsten, dåvarande statsminister som på 1960-talet var en av de ungliberaler som kampanjade med just dessa hattar som sina attribut. Men i övrigt verkar det vara hatten av som gäller. 


Sammantaget kan vi väl säga att stilen på politikernas klädsel varierar mer idag än förr, men att kostymidealet ändå lever kvar. Det får vi nog se i årets val också. Däremot är det mer osannolikt att få se någon hatt. Kanske någon vågar sig på en basebollkeps?

av Nicklas Håkansson

 

 

 

 

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1