Bengt Johansson

Kent Asp har precis gett ut en bok där han sammanfattar sina studier av det svenska tv-utbudet, med fokus på SVT. Boken heter Public service-TV - vårt offentliga rum och ger en gedigen överblick över SVT:s position och utveckling sedan slutet av 1990-talet och fram till idag. Asp slutsats är att SVT i stort lever upp till sändningstillstånden. Svensk public service har varit lyckosam i att navigera i det nya medielandskapet. Trots tryck från kommersiella medier har SVT behållit sin profil och lyckas balansera underhållning och information. Dessutom har SVT varit framgångsrika med webb-tv och koppling till sociala medier. Skulle tro att cheferna i SVT är ganska nöjda när de läser Asps genomgång som är väl belagd med statistiskt underlag. Men inte bara SVT kan klappa sig på axeln själva. De får hjälp av både bland politiker och allmänhet är stödet för public service starkt. I förtroendemätningar ligger SVT högt och till och med SD uttalade visst stöd för public service-kommitée

Åsiktspluralism är bra. Många röster gör att olika perspektiv lyfts fram. Ur ett demokratiteoretiskt perspektiv är ofta medborgarnas möjlighet att göra ett upplyst val som åsiktspluralism förordas. Ju mer vi har att välja på desto bättre val kan vi göra. Men det finns andra teorier som mer tar fasta på kvaliteten i det offentliga samtalet. Här är inte inte enbart positivt med att det finns ett torg av åsikter. För att det ska bli kvalitet i samtalet (och att medborgarna ska kunna bilda sig uppfattning) måste också åsikterna brytas och prövas mot varandra. Efter tre månader i USA börjar man fundera på det där med ekokammare och filterbubblor. Nu ska det sägas att forskningen om ekokammare inte ger något egentligt stöd för att människor låser in sig i bubblor där de bara får hör en version av verkligheten. JMG-kollegan Peter Dahlgren gör bra genomgång här och Jesper Strömbäck (också JMG) visar resultat från Sverige här . Trots detta blir man lätt schizofren i det amerikanska med

Man kan ha många perspektiv på #metoo. I Sverige har stor kritik landat på TV4 och dess lednings agerande efter avslöjandena om Martin Timell. Försvaret från kanalen har varit i linje med det som jag skrivit i tidigare blogginlägg . Försök isolera skadan på olika sätt och upprätthålla förtroendet för kanalen. Enligt kriskommunikationsforskningen kan man göra detta på olika sätt och de anses ha olika god effekt. En av de mer inflytelserika teorierna på fältet heter SCCT (Situational Crisis Communication Theory) och handlar i mångt och mycket om att graden av ansvar organisationen tillskrivs avgör hur den bör agera. Enligt upphovsmannen Tim Coombs finns det tre typer av kriser som en organisation kan råka ut för, alla med olika grad av tillskrivet ansvar. När organisationen ses som ett offer för det som skett är ansvarsgraden låg. Mer ansvar kan utkrävas då det skett en olycka och om organisationen inte kunnat förutse eller förebygga den är det ändå inte så allvarligt. Värst är den tr

Politisk kommunikation sägs mer och mer handla om kampen om gestaltningar, om att skapa och behålla berättelsen. Genom att bestämma hur verkligheten ska beskrivas styr man den politiska debatten. I några månader i USA har jag följt flödet av amerikansk politik på ett annat sätt än tidigare. President Trumps twittrande och hur omvärlden reagerar är även här stora nyheter. Men då min mediediet är mer uppblandad med Fox News och konservativa radiopratare blir bilden mer komplex. När jag funderar på kampen om verklighetsbeskrivningarna ser jag två spår. Det ena är Trump själv och de psykologiska mekanismer han drivs av. Det andra är hur resten av administrationen och de medier som stödjer presidenten agerar. Börjar vi med Trump är min övertygelse att han är precis det han alltid hävdat. Han är besatt av att vinna. I den övertygelsen finns det inte på kartan att framstå som förlorare. Det är därför han slirar på sanningen eller kommer med uppenbara lögner. Som psykologiskt fenomen är

Tänk att vissa saker kan pågå år efter år utan att någon vågar höja rösten. Alla "vet" att något pågår, men inga bevis finns och ingen törs säga något. De som utsatts och de som sett vad som pågår vet att om man yttrar sig är man bränd, svartlistad och kommer snarast själv att bli anklagad. Nivåerna på #meeto är högre och mer spridda än något jag kanske sett tidigare. Det visar också hävstången i ett fenomen när det fått fäste och när tystnadsmuren rasat. Tror inte att man kan underskatta kraften i sociala medier här. Men kvinnors utsatthet är inte unik. Runt alla människor med makt finns det denna aura av osårbarhet. Alla "vet" att man inte kan kritisera för då slår det tillbaka. Vem skulle skydda mig om jag slog larm? Den intressanta frågan är då vad är det för mekanism som gör att tystnadsmuren spricker och rasar. Vad är det som krävs för att skapa sprickor som inte går att laga med vare sig hot eller tystnad? Om någon erkänner vågar troligen de som utsatts h

Så verkar det då bli en medieskatt. Som jag skrivit tidigare är kanske det mest förvånande att det inte skett tidigare. Dessutom var det mest intressanta i förslagen från public service-kommitéen att de alla syftar till att ytterligare stärka public service. Men faktum är att medieskatten också kan förändra public service på ett sätt som många inte riktigt tänkt sig. För frågan är ju vad som är ett public service-uppdrag. På högerkanten har en del sedan länge talat sig varma för ett smalt public service-uppdrag. Public service ska inte göra bred underhållning, det kan de kommersiella medierna göra. Istället är det nyheter, granskning och smala program som bör definiera public service-uppdraget. Låt TV3, TV4, Kanal 5 och alla de andra sköta underhållning och sport så får SVT ta hand om det som de inte är intresserade av.  Frågan är om inte detta krav kan få ett starkare gensvar med en medieskatt. Med tv-avgiften fanns det trots allt en relation mellan potentiellt tittande på SVT och i

Vi lever i ett varumärkessamhälle. Alla bygger sitt varumärke, inte minst i sociala medier. Journalister, sportstjärnor, politiker, forskare och alla andra jobbar med branding, inte minst i sociala medier (hej på mig själv!). Allt offentlighetsarbete handlar om att framträda och försöka få fram en profil som andra gillar och som ger legitimitet för det man håller på med. Men förutom att vi själva försöker promota oss själva blir vi också definierade av andra. Vi blir etiketterade och får smeknamn, öknamn som präglar bilden - inte minst av ens offentliga jag. De flesta av oss som är med i medierna då och då har nog en föreställning om att andra kommer tycka om oss. Men det kan lika gärna slå tillbaka. Kanske ingen bryr sig (trist!), kanske får vi till och med en etikett som vi aldrig någonsin funderat över (värre!). "Den där medieprofessorn med de skrynkliga skjortorna, dåliga hållningen, konstiga leendet...vad vet jag? Offentligheten är alltid ett risktagande och där är kampen

Tänk om man kunde införa en lag om att man inte får uttala sig innan man sett filmen, läst boken eller lyssnat på radioprogrammet. Då kanske folk skulle veta vad de uttalar sig om. Nej, givetvis ska vi inte ha det så. Yttrandefriheten ger oss rätten att uttala oss, även om sådant som vi egentligen inte vet någonting om. Det ska vi inte ändra på. Men om vi inte ska prata lagstiftning kan vi istället prata om anständighet och eftertanke. Kanske borde Magdalena Ribbings ande sväva ovanför det offentliga samtalet lite oftare? Skulle vi slippa de mer obehagliga sociala mediedreven där invektiven haglar? Skulle de som direkt slänger sig på kommentarsfälten, utan att varken ha läst det det uttalar sig om eller tänkt efter ordentligt besinnas till eftertanke? Skulle samtalet på nätet bli lite bättre? När jag ser kommentarer på nätet - både Twitter och Facebook - tänker jag på bilder jag såg av hur människor i muslimska länder protesterade mot Muhammedteckningarna. De var alldeles rasande o

En stor del av krishantering handlar om att tillskriva eller frånskriva ansvar. Inom kriskommunikation är därför forskningen inriktad på hur ansvarsfrågan ska hanteras. Forskning kring apologia (image restoration theory) sysslar med hur ansvarsfrågan retoriskt kan hanteras och hur anseendet hos organisationen kan byggas upp igen. En annan dominerande teori på fältet SCCT (situtational crisis communication theory) fokuserar också på hur ansvar kan identifieras matcha ansvar på rätt nivå. Inom krishanteringsforskningen förekommer det också mycket diskussioner om sk blame games. En av mina favoriter för att förstå hur ansvar tillskrivs och frånskrivs är hämtat från boken The Politics of Crisis Management (Arjen Boin, Paul t'Hart, Erik Stern & Bengt Sundelius). I boken har de en mycket illustrativ modell för att förstå hur ansvar skyfflas fram och tillbaka mellan olika aktörer. Den som kritiserar ett skeende försöker få ansvaret att drabba ett helt system eller kultur, medan den

Alla kriser har potential till att skada politiker. Vad som först kan verka vara en fråga för brandkår, polis och sjukvård kommer ofta också handla om politiskt ansvar. Varför hände det? Vem ska lösa krisen? Vem är ansvarig? Alla politiker vill ha en kris som både avslutas snabbt ifråga om hjälpinsatser och där ansvarsfrågan inte blir långvarig och politiserad. Men det finns gott om exempel om kriser som inte avslutas, varken insatsmässigt eller politiskt. Ta bara tsunamin 2004 där insatsen var ganska kortvarig, men där det (politiska) ansvaret i Sverige länge blev omdebatterat och kanske också bidrog till valresultatet 2006.   På nära håll har jag nu följt orkanerna Irma och Maria och masskjutningen i Las Vegas. Jag slås av att  mediebilderna är ganska väsensskilda. En del av det beror givetvis på att jag ifråga om orkanerna befunnit mig i det drabbade området i den ena fallet (Irma) och inte i det andra (Maria). Men det är ju också så att konsekvenserna för Puerto Rico av Maria b