fredag 29 maj 2020

Den medialiserade presskonferensen

Det är inte en presskonferens vi ser varje dag kl 14. Det är ett öppet event. Och det är en stor skillnad. Presskonferensen har funnits med länge i makthavares arsenal för att nå ut. Ett mellanting mellan pressmeddelande och intervju, som både möjliggör att nå en stor publik (via medierna) och interaktion (journalister kan ställa frågor och klargöranden kan göras). Men oftast är presskonferenser något som bara angår journalister. Vanligtvis sänds de inte på TV eller streamas via nätet. Men under kriser sker det då och då och under corona har vi numera en "lägereld" att samlas kring kl 14 varje dag. Det förändrar också spelplanen. Helt plötsligt blir presskonferenserna om corona medialiserade. Arenan som brukade vara en plats där makthavare och medier möts har nu plötsligt en extern publik. Då blir också genrekonventioner som hör till presskonferensen belysta på ett helt annat sätt. Till exempel hörs kritik mot journalisterna att de ställer för mesiga frågor och inte är skarpare i sin kritik och ansvarsutkrävande. Märkligt från ett publikperspektiv kan det tyckas, men från ett medieperspektiv är det helt naturligt. Alla journalister vet bättre än att slösa sina bästa frågor när konkurrenterna lyssnar. De vassaste frågorna sparar man till enskilda interjvuer när presskonferensen är slut. Men när presskonferenserna medialiseras förändras dynamiken och journalisterna framstår som nästan tafatta  i mediepublikens ögon. Det var kanske en coronaeffekt som ingen hade tänkt på.

Är med i lite medier och pratar om detta både i en TT-artikel och i GP. Min kära lokaltidning tyckte kanske jag ser lite för gammal ut numera så de tog en bild från betydligt yngre dagar!





Läs artikel i SvD här och i GP här.


måndag 25 maj 2020

Om svårigheterna med att hålla ut!

"Håll ut, ännu en liten tid broder, håll ut" sjunger Peps Persson på låten med samma namn från plattan "En del och andra" (1984). Om vi orkar fortsätta att hålla social distansering, tvätta händerna och på andra sätt att minska risken för spridning av corona diskuteras flitigt just nu. Inte minst eftersom vi väl alla upplevt att många kanske inte längre är lika strikta i följandet av de regler som Folkhälsomyndigheten och regeringen påbjudit.

Hur kan man då få människor att hålla i önskvärda beteenden? Vi vet att det med massiv information går att ändra beteende under en kort tid. Men det brukar vara svårt att få det beständigt. Precis som våra nyårslöften. Veckan efter nyår går det väl bra att dra iväg till gymmet eller strunta i godisskålen. Men efter ett tag tar det emot att ge sig av och träna och godis är ju så gott. Om andra runtomkring oss också börjat slarva med nyårslöftena går det ännu fortare att överge det man på nyårsafton så högtidligt lovade.

Hur gör man då? Helt klart är att det är svårt att göra det bara med information. All erfarenhet visar att bäst resultat ger kommunikation ihop med sociala reformer eller lagstiftning/tvingande regler. Då är det svårare att bryta ett nytt beteende. Särskilt om det också finns tydliga påföljder.

Ska vi få oss helt frivilligt att ändra beteende är det precis som det jag nämnde ovan. Motivation i kombination med tillgänglighet. Först måste vi givetvis få information, ta oss till den och se beteendet som önskvärt och att det gör nytta. Detta är en form av övertygelse - att jag tror på det. En annan motivationsfaktor är rädslan för social isolering. Det kan fungera både som piska och morot. Vi skäms om vi inte kommer ut och springa om vi berättat för alla runtomkring oss om nyårslöftet. Och vi kanske hoppar över godiset om ingen annan i familjen äter godis. Vi är ju sociala varelser och vill gärna göra som alla andra (hamstring i kris är den negativa sidan av myntet).

Till detta kan man läggas att det ska vara enkelt. Ju besvärligare ett beteende är, desto jobbigare att upprätthålla. Dessutom är det bra om det inte kostar för mycket. Ta exemplet med att ha en krislåda hemma. Om det fanns billiga krislådor att köpa på IKEA eller kanske ännu bättre i de större matvarukedjornas affärer minskar man motståndet radikalt.

Men det funkar inte alltid ändå. Inte minst eftersom det finns ett antal psykologiska mekanismer som gör att vi inte alltid gör det vi borde. En sådan mekanism är att vi är obotliga optimister. Vi tror inte att elände kommer drabba oss (det drabbat bara andra!). Dessutom glömmer vi snabbt bort otrevliga upplevelser, hoppar gärna över fakta som inte stämmer med hur vi vill det ska vara eller utgår från att det kommer vara imorgon precis som det är idag. Vill man läsa om detta rekommenderas boken "The Osterich Paradox" av Robert Meyer och Howard Kunreuther. 

Så hur ska Folkhälsomyndigheten få oss att fortsätta med social distansering? Ja, det är inte så lätt. Men kanske med upprepning i kombination med piska och morot (och få oss att skämmas om vi inte gör det vi ska!). Men det är inte lätt att ändra en kultur. Det tar tid innan vi gör saker på ett sätt utan att ens tänka efter.

I förra veckan pratade jag lite om det här i Vetenskapsradions coronapodd. Lyssna här.




torsdag 21 maj 2020

Om att tala med bönder på bönders vis (och lärde på latin)

En gång för länge sedan skulle jag hålla ett föredrag nere i Smygehuk för Sveriges kommuner och landsting. Jag hade inte börjat forskarutbildningen ännu, utan jobbade som assistent åt professor Kent Asp. Var så nervös att jag åt varken frukost eller lunch. Föredraget var väl inget vidare, men publiken hade en glad uppsyn ändå. Kanske delvis för att jag såg allmänt rookieaktig ut där jag stod och skakade. Ett medlidande leende med andra ord. Men troligen mest för att i den bok som jag skickade runt i publiken (Mäktiga massmedier av Kent Asp) för påseende, hade en av mina kollegor smugit in en bikinibild på en ung dam liggandes på en strand. Jag såg ju att alla skrattade till när de öppnade boken, men fattade inte varför. Skämdes som en hund efteråt och ville bara åka hem från Skånes sydspets så snabbt det bara gick.

Forskningskommunikation är inte enkelt. Det är en sak att prata inför redan frälsta på forskarseminarier. Då kan man svänga sig med svåra ord och komplicerade resonemang. Svårare är att prata begripligt för dem som inte kan så mycket om forskning. Det är en utmaning även om det inte har samma status i forskarvärlden, trots allt prat om tredje uppgiften. Jag tänker att det är lite som i skådespelarbranschen. Det är finast att spela svår och tung tragedi, men kanske svårare att spela komedi, att få folk att skratta.

Genom åren har jag på många sätt tyckt att det har varit en utmananing att försöka kommunicera forskning på ett begripligt sätt för en värld utanför forskarseminarierna. Det är väl därför jag gillar att hålla föredrag, skriva på bloggen och dessutom tagit ansvar för att starta kurser i forskningskommunikation. JMG fick 2015 i uppdrag av fakulteten att starta en forskarutbildningskurs i forskningskommunikation. Den har vi gett nu i fyra år. Om vi får pengar för att ge den igen är osäkert, men jag hoppas verkligen det. Forskare som kan prata så att alla begriper behövs. Det har inte blivit mindre tydligt nu under coronapandemin.

Läs artikeln om kursen på JMG webb här!

tisdag 19 maj 2020

Loose lips might sink ships

Förra veckans coronarapportering bröts plötsligt av med en präktig skandal. Paolo Robertos sexköp. En skandal som i skandallitteraturen var en klassisk sexskandal. Oftast är inte sexskandaler juridiska utan snarast en fråga om omoral (läs utomäktenskapliga förhållanden), men eftersom sexköp är olagligt finns det också en jurdidisk dimension som gjorde att skandalen fick extra bränsle. Kommer tillbaka till det.

Paolo Roberto försökte "äga narrativet" och gick själv ut på sociala medier och fick även en intervju i TV4. Helt i linje med vad många krishanteringsteorier menar är det riktiga. Bättre att försöka styra historien och vara proaktiv än att vara defensiv och reagera på det som avslöjas. Men ändå gick det åt skogen.

Inom kriskommunikationsforskningen finns en etablerad tradition om apologia som retorisk strategi. Apologia är att med retorik försöka klara sig igenom skandalen och återställa ett skadat anseende. I verktygslådan finns då ursäkten som strategi. Andra verktyg är urskuldande av det som hänt, förnekelse av att man har ansvar, överföring av ansvar (peka ut syndabock) eller att försöka jämföra ansvaret med andra saker för att mildra ansvarsutkrävandet.

Roberto bad om ursäkt och utlämnade sig till offentlighetens dom. Han försökte dock samtidigt mildra (urskuldande) överträdelsen (det var första gången!). Detta eftersom en vanemässig överträdelse brukar ses som allvarligare.

Det stora problemet var att Robertos berättelse mer handlade om honom själv än om offret. Där blev skandalen till det som inom forskningslitteraturen en "second-order scandal", och i detta fall en "second-order talk scandal" eftersom Roberto "sa bort sig" genom att låta berättelsen mest handla om honom själv, istället för att visa empati med det verkliga offret. Den offentliga bilden av skandalen blev därmed inte en person som uppriktigt ångrade sitt beteende, utan en självömkande person som främst ser sig själv som ett offer. Hade Roberto haft bra rådgivare skulle de fått honom att inse att ursäkten måste riktas åt rätt håll. Först en uppriktig ursäkt för beteendet till offret i sammanhanget och sedan till offentligheten vars anseende Roberto är beroende av. Vad många också gör i sammanhanget är att vidta åtgärder för att stödja offer och för att förhindra att man själv gör samma sak igen. I ett senare skede kunde kanske berättelsen om Robertos självskadebeteende komma, där vi får veta mer om bakomliggande orsaker. Men att sätta sig själv i fokus istället för offren fungerar inte när skandalen precis har briserat.

Kopplingen är kanske långsökt, men den får mig att tänka på att rederiet som ägde båten som gick under i Estoniakatastrofen 1994. Rederiet skickade ut ett pressmeddelande under pågående kris med budskapet att försäkringar skulle täcka de ekonomiska förlusterna och eventuella skadeståndskrav. Inte ett ord om de många offren. Så ska inte en kris hanteras. Uppriktig empati är centralt.

Flera har påpekat att Robertos medverkande i interjvun i TV4 också kan ha gjort att han erkänt sig skyldig till ett brott då han insett att kvinnan kan ha varit ett traffikingoffer. Det blir närmast ett övertydligt exempel på en "second order (talk) scandal". Skandalen lyfter från den ursprungliga överträdelsen till en ny eller utvidgad skandal. Det är därför som man brukar säga att "loose lips might
sink ships".

tisdag 12 maj 2020

Coronaexperterna är de nya politikerna - åtminstone en litet tag till

Det är experternas tid. Vissa menar att det till och med är ett paradigmskifte. Från tyckokrati till expertvälde. Flera har lyft fram att experter har fått ett uppsving och att tonen kanske har förändrats, från tvärsäkra uttalanden till mer prövande. Men jag tycker mig se att expertens roll till viss del kanske också förändrats. Rollförskjutningen beror på att det skapats ett tomrum som måste fyllas. Allt i medielogikens namn.

Experter alltid varit en viktig del av journalistiken. Det nya är dock att det nu inte bara är en expert, en forskare i vit rock som uttalar sig med stor auktoritet om hur saker ligger till. Så som det var på den gamla onda tiden. Nu ser vi forskare som ställs emot varandra, uttalanden om att motståndarna har fel och ansvar utkrävs av dem som visat sig ha gjort modeller som visat sig vara felaktiga. Vad är det som har hänt? Nja, på ett sätt har inget hänt överhuvudtaget. Forskare bråkar hela tiden och hårda ord är inte ovanliga i akademin. Men detta brukar stanna i seminarierum och i tuffa granskningar av manuskript. Varför sker dessa konflikter inför tv-kamerorna nu under coronakrisen?
 

Det finns säkert flera förklaringar, men jag tror det till stor del handlar om att det uppstått ett tomrum som måste fyllas. Allt i enlighet med medielogikens krav på att ha en tydlig historia att berätta. Konflikter om vad som orsakat problemen ska kontrasteras, samtidigt som oenighet om vad som är den rätta vägen framåt är själva bränslet i debatten. Men de som brukar stå för denna funktion – politikerna – är inte tillgängliga i coronakrisen. Alla politiker tycker i stort sett likadant, åtminstone i Sverige. Så man tager man haver. I brist på riktiga politiker får experterna ta den roll politikerna brukar ha i nyheterna. Men kanske är det bara en kort stund vi upplever experterna som ”det nya svarta”. Snart är politikerna tillbaks och då får forskarna gå tillbaka till sin gamla expertroll. Bråka får de göra på forskarseminarierna.

fredag 8 maj 2020

Informationsparadoxen - alla vill ha (kris)journalistik, ingen vill betala


Den sista veckan har helt klart coronarapporteringen ändrat karaktär. Folkhälsomyndighetens presskonferenser är inte längre det som dominerar och länkar till direktrapporteringen av corona ligger inte alltid överst på sidorna. Någon dag var det inte ens en coroannyhet som toppade nyheterna på en av de nyhetsajter jag kollade på. Nu börjar de andra berättelserna få mer plats. Frågan om ansvarsutkrävande blir mer och mer påtaglig och även berättelser om hur livet kommer ser ut på andra sidan corona lyfts fram. Blir allt normalt igen eller är det en ny verklighet vi ska återvända till? Kommer vi inte hälsa i hand längre? Ingen kramar en främling? Slutar vi resa utomlands? Blir det mer och mer hemarbete? Sker alla jobbmöten från våra skärmar via Zoom/Teams? Handlar vi det mesta på nätet? Ingen vet och ärligt talat tror jag det mest av det jag skrev kommer gå tillbaka till ungefär som tidigare, även om vissa saker tar tid.

Men en spaning handlar om journalistiken och hotet mot den. Medier har högt förtroende i Sverige, även om det krackelerat på vissa håll. Men de siffror som dyker om om besökstrafik och medieförtroende under coronapandemin visar att behovet av information, granskning och berättelser som hur vi överlever krisen är stort. Problemet är att krisen förvärrat situationen för alla medieföretag, då en redan sjunkande andel av annonsmarknaden blir ännu mindre. Eftersom också betalningsviljan inte är så stark, finns risken att mycket av det alla ville ha och fick under coronakrisen inte kommer finnas tillgängligt när nästa kris kommer. Risken finns att pandemin blir grundskottet för den mediestruktur vi känner igen med lokala och regionala dagstidningar. Frågan är då vem som ska bevaka nästa kris?

tisdag 5 maj 2020

Ett nytt kapitel om valrörelsedebatter (OBS! Inte corona!)

Ibland händer det saker som inte rör corona. Nästan svårt att tro efter flera månader i coronaland. Men igår damp det ner en forskningsnyhet som inte handlade om den pågående pandemin. Tillsammans med kollegan Nicklas Håkansson har jag skrivit ett kapitel om de svenska tv-debatternas historik och utveckling i valrörelserna. Den ges ut i en bok där forskare runt om i världen skrivit om sina respektive länder och vilken roll de tv-sända debatterna haft och har i valrörelserna.

Nicklas och mitt kapitel - Swedish Election Debates. A Long Tradition Adapting to New Times - berättar hela historien, inklusive för-historien med radiodebatterna. Länge var debatterna stöpta i samma form: 1) alla partier som satt i riksdagen fick vara med, 2) de styrdes av SR/SVT men förhandlingar förekom med partierna, 3) "stoppursstil", dvs. strikt fördelning av talartid, 4) partierna bestämde ämnen och 5) journalister som ledde debatten var endast ordförande, som inte ställde frågor utan mest fördelade ordet.

Även om journalisterna flyttat fram positionerna från 1960-talet och framåt där det infördes andra former av valbevakning frikopplat från politikernas kontroll, var ändå partiledardebatterna i stort sett oförändrade. De såg länge ut som de alltid gjort. Men i takt med ökad konkurrens bröts även detta programformat delvis upp. TV4 valde att 1998 göra en ny form av partiledardebatt där journalisterna visserligen valde ämne, men politikerna fick mer fritt debattera. Det ändrade spelplanen rejält.

Under det senaste decenniet har varken SVT eller TV4 monopol på partiledardebatter i valrörelserna. De står som spön i backen, då flera tidningsredaktioner sänder tv-sända debatter via webben. Det mest förvånande är kanske att så många fortfarande ser slutdebatten i SVT. I valet 2018 uppgav 58 procent av svenska väljare att de bänkade sig framför en skärm av något slag.

Läs mer om boken här.



söndag 3 maj 2020

Pressfrihetens dag - värt att fira

Idag är det pressfrihetens dag. Värt att fira, inte minst när yttrandefrihet är satt under press. Jag skrev om yttrandefrihet och corona för några veckor sedan i ett tidigare inlägg (läs här). Idag var jag med i en film och pratade om ämnet. Sverige har tappat lite i på pressfrihetsindexet, men ligger fortfarande topp 4 (kolla här). Trakasserier mot journalister gör att Sverige inte framstår lika fritt som tidigare.

Men som sagt, Sverige ligger bra till. Notera att ett av världens supermakter - Kina - ligger bland botteskrapet. Landet undertrycker inte bara yttrandefrihet systematiskt inom landets egna gränser. De försöker dessutom tysta kritik mot Kina i andra länders medier, vilket inte minst svenska medier fått erfara.


En annan tråd att dra i vad gäller pressfrihet är att yttrandefriheten också innebär att en massa galenskap sprids. Konspirationsteorier, falska påståenden och rena dumheter. Tyvärr bidrar flera av världens mäktigaste politiker till desinformation och propaganda. I en sådan värld är det ännu viktigare med fria medier och yttrandefrihet och att medborgare lär sig att kritiskt granska.

Men att kritiskt granska innebär inte att vifta bort allt man inte håller med om. Eller för den skull att tro på allt som sägs. Forskningen har ofta uppmärksammat vår tendens att helst lyssna och ta till oss information som stämmer överens med de uppfattningar vi redan har. Det är ju enklare så. Svårare är att lyssna på meningsmotståndarens argument och fundera över om det ligger någonting i det som sägs. Ett kritiskt sinnelag, utan att bli cyniker är väl det som alla borde ha. Problemet i en informationsmiljö som svämmar över är att vi inte har tid att på allvar bedöma och värdera allt som sägs. Där behöver vi ha professionell journalistik till hjälp så att vi orkar orientera oss.

Videon är filmad i klassisk göteborgsmiljö uppe vid Götaplatsen och eftersom det inte skulle bli reflexer i glasögonen får ni se mig (händer inte ofta) utan glasögon. Känner knappt igen mig själv!

Se videon här.