Loose lips might sink ships

Förra veckans coronarapportering bröts plötsligt av med en präktig skandal. Paolo Robertos sexköp. En skandal som i skandallitteraturen var en klassisk sexskandal. Oftast är inte sexskandaler juridiska utan snarast en fråga om omoral (läs utomäktenskapliga förhållanden), men eftersom sexköp är olagligt finns det också en jurdidisk dimension som gjorde att skandalen fick extra bränsle. Kommer tillbaka till det.

Paolo Roberto försökte "äga narrativet" och gick själv ut på sociala medier och fick även en intervju i TV4. Helt i linje med vad många krishanteringsteorier menar är det riktiga. Bättre att försöka styra historien och vara proaktiv än att vara defensiv och reagera på det som avslöjas. Men ändå gick det åt skogen.

Inom kriskommunikationsforskningen finns en etablerad tradition om apologia som retorisk strategi. Apologia är att med retorik försöka klara sig igenom skandalen och återställa ett skadat anseende. I verktygslådan finns då ursäkten som strategi. Andra verktyg är urskuldande av det som hänt, förnekelse av att man har ansvar, överföring av ansvar (peka ut syndabock) eller att försöka jämföra ansvaret med andra saker för att mildra ansvarsutkrävandet.

Roberto bad om ursäkt och utlämnade sig till offentlighetens dom. Han försökte dock samtidigt mildra (urskuldande) överträdelsen (det var första gången!). Detta eftersom en vanemässig överträdelse brukar ses som allvarligare.

Det stora problemet var att Robertos berättelse mer handlade om honom själv än om offret. Där blev skandalen till det som inom forskningslitteraturen en "second-order scandal", och i detta fall en "second-order talk scandal" eftersom Roberto "sa bort sig" genom att låta berättelsen mest handla om honom själv, istället för att visa empati med det verkliga offret. Den offentliga bilden av skandalen blev därmed inte en person som uppriktigt ångrade sitt beteende, utan en självömkande person som främst ser sig själv som ett offer. Hade Roberto haft bra rådgivare skulle de fått honom att inse att ursäkten måste riktas åt rätt håll. Först en uppriktig ursäkt för beteendet till offret i sammanhanget och sedan till offentligheten vars anseende Roberto är beroende av. Vad många också gör i sammanhanget är att vidta åtgärder för att stödja offer och för att förhindra att man själv gör samma sak igen. I ett senare skede kunde kanske berättelsen om Robertos självskadebeteende komma, där vi får veta mer om bakomliggande orsaker. Men att sätta sig själv i fokus istället för offren fungerar inte när skandalen precis har briserat.

Kopplingen är kanske långsökt, men den får mig att tänka på att rederiet som ägde båten som gick under i Estoniakatastrofen 1994. Rederiet skickade ut ett pressmeddelande under pågående kris med budskapet att försäkringar skulle täcka de ekonomiska förlusterna och eventuella skadeståndskrav. Inte ett ord om de många offren. Så ska inte en kris hanteras. Uppriktig empati är centralt.

Flera har påpekat att Robertos medverkande i interjvun i TV4 också kan ha gjort att han erkänt sig skyldig till ett brott då han insett att kvinnan kan ha varit ett traffikingoffer. Det blir närmast ett övertydligt exempel på en "second order (talk) scandal". Skandalen lyfter från den ursprungliga överträdelsen till en ny eller utvidgad skandal. Det är därför som man brukar säga att "loose lips might
sink ships".